Lasse liten

av

Zacharias Topelius

Det var en gång en gosse som hette Lars, och eftersom han var så liten, kallades han Lasse liten. Han var en tapper karl; han reste kring hela världen i en ärtskidsbåt.
Det var på sommaren, när ärtskidorna växte gröna och långa i trädgården. Lasse liten kröp in i ärtlandet på gången mellan bänkarna, där ärtstänglarna växte honom högt över mössan, och bröt sjutton stora skidor, de största och rakaste han kunde önska sig. Lasse liten trodde kanhända att ingen såg honom, och det var dumt, ty Guds öga ser överallt.

Då kom trädgårdsmästaren gående med sin bössa på axeln och hörde någonting prassla i ärtlandet.

[Väggtallrik med motiv Lasse liten av Kaarina Kaila.
Förstoring. (Inf. 2016-03-20.)]

— Jag tror det är sparvar, ropade han. Schas, schas! Men inga sparvar flög, ty Lasse liten hade inga vingar, bara två små ben.
— Vänta, nu skall jag ladda min bössa och skjuta sparvarna, sade trädgårdsmästaren.
Då blev Lasse liten rädd och kröp fram ur gången.
— Förlåt mig, käre trädgårdsmästare, sade han. Jag tänkte söka några vackra båtar åt mig.
— Det får vara för denna gång, sade trädgårdsmästaren. Men en annan gång måste Lasse liten be om lov att söka fartyg i ärtlandet.
— Det skall jag göra, svarade Lasse, och så bar det av till stranden. Där rispade han upp sina ärtskidor med en knappnål och bröt små stickor till roddarbänkar. Sedan tog han ärterna, som varit i skidorna, och lade dem till last i båtarna. Somliga skidor gick sönder, somliga höll; och när alla var färdiga, hade Lasse liten tolv båtar. Men det skulle inte vara båtar, det skulle vara stora krigsfartyg. Han hade tre linjeskepp, tre fregatter, tre briggar och tre skonerter. Det största linjeskeppet hette Herkules, den minsta skonerten hette Loppan. Lasse liten lade alla tolv i vattnet, och de flöt så bra, att inga stora skepp dansar stoltare över havets böljor.

Nu skulle skeppen resa kring världen. Den stora holmen där borta var Asien; den stora stenen var Afrika; den lilla holmen var Amerika; de små stenarna var Polynesien, och stranden, där skeppen seglade ut, var Europa. Hela flottan reste ut och flöt långt bort till världsdelarna. Linjeskeppen seglade raka vägen till Asien; fregatterna reste till Afrika; briggarna till Amerika och skonerterna till Polynesien. Men Lasse liten stod kvar i Europa och kastade småstenar ut i världshavet.

Vid stranden av Europa låg en riktig båt, pappas egen, vackra, vitmålade båt, och Lasse liten klev i båten. Ärtskidsbåtarna hade hunnit så långt, att de bara syntes som små grässtrån ute på oceanen. Lasse liten fick lust att själv resa ut till världsdelarna. Det hade väl pappa och mamma förbjudit, men Lasse liten kom inte ihåg det.— Jag skall ro ett litet stycke ut, tänkte han. Jag skall taga fast skeppet Herkules nära Asiens kust, och sedan ror jag hem till Europa igen.

Lasse liten ruskade på kedjan, som båten var fastbunden med och det var märkvärdigt, att kedjan lossnade. Ritsch, ratsch, karl är karl, och så sköt Lasse liten ut båten.

Nu skulle han ro, och ro kunde han, eftersom han hade rott så ofta på trappan därhemma, när han lekte att trappan var båt och pappas stora käpp åra. Men när Lasse liten ville ro, fanns inga åror i båten. Årorna var inlåsta i strandboden, och Lasse liten hade inte märkt, att båten var tom. Det är inte så lätt som man kan tro, att ro till Asien utan åror.

Vad skulle Lasse liten nu göra? Båten var redan ett gott stycke ute på sjön, och vinden, som blåste från land, drev honom ständigt längre ut. Nu blev Lasse liten rädd och började skrika. Men ingen människa fanns på stranden; ingen hörde honom. Endast en stor kråka satt ensam i den stora björken; nedanför björken kröp trädgårdsmästarens svarta katt och lurade på kråkan. Ingendera brydde sig det minsta om Lasse liten, som drev ut i sjön.

Ack, vad Lasse liten nu ångrade, att han varit olydig och gått i båten, fastän far och mor så ofta förbjudit det! Nu var det för sent, nu kunde han inte komma till land längre. Kanske skulle han förgås på den stora sjön. Vad skulle han göra? När han skrikit sig trött och ingen hörde honom, knäppte han sina små händer och sade:

— Gode Gud, var inte ledsen på Lasse liten!

Och så somnade han.

Fastän det nu var ljusa dagen, satt den gamle Nukku Matti vid stranden av Fjäderholmarna och metade små barn med sitt långa metspö. Han hörde de sakta orden, som Lasse liten talat till Gud; strax drog han båten till sig och lade Lasse liten att sova på rosenbäddarna.
Därpå sade Nukku Matti åt en av drömmarna:
— Lek med Lasse liten, så att han inte får tråkigt!
Det var en liten drömgosse, så liten, så liten, att han var mindre än Lasse själv, han hade blå ögon, ljust hår, röd mössa med silverband och vit tröja med pärlor på kragen. Han kom till Lasse liten och sade:

— Har du lust att resa kring hela världen?
— Ja, sade Lasse i sömnen, visst har jag lust.
— Kom då, sade drömmens gosse, och låt oss segla på dina ärtskidsfartyg. Du seglar på Herkules, och jag reser på Loppan.

Så reste de från Fjäderholmarna, och om en liten stund var Herkules och Loppan vid Asiens stränder långt borta vid världens ände, där Ishavet flyter genom Behrings sund tillsammans med Stilla Oceanen. Här var så kallt, så kallt; de höga isbergen glimmade underligt, och de stora valfiskarna bodde nu under tak; de kunde inte stöta hål i isen med sina klumpiga huvuden. Runtomkring på de öde stränderna var snö och åter snö, så långt ögat kunde se; där rörde sig små grå människor, klädda i ludet skinn, och åkte i små slädar genom drivorna, men slädarna var förspända med hundar.

— Skall vi gå i land här? frågade drömmens gosse.
— Nej, sade Lasse liten, jag är så rädd att valfiskarna slukar oss och de stora hundarna biter oss. Låt oss hellre resa till en annan världsdel.
— Ja, sade drömmen med den röda mössan och silverbandet, vi har inte långt till Amerika, och i detsamma var de där.

Det var solsken och mycket varmt. De höga palmerna stod i långa rader på stranden och bar kokosnötter i topparna. Människor, röda som koppar, red i sporrsträck över de omätliga gröna ängarna och kastade sina spjut emot buffeloxarna, som vände sina vassa horn mot dem. En ofantlig kungsorm hade krupit upp på den högsta palmens stam och kastade sig ned på ett litet lamadjur, som betade vid foten av palmen. Knaps, så var det förbi med det lilla lamadjuret.

— Skall vi gå i land här? frågade drömmens gosse.
— Nej, sade Lasse liten, jag är så rädd att buffeloxarna stångar oss och att den stora ormen äter upp oss. Låt oss resa till en annan världsdel.
— Ja, sade drömmen med den vita tröjan, vi har blott ett litet stycke till Polynesien, och så var de där. Här var ännu varmare. Här växte de finaste kryddor: pepparbusken, kanelträdet, ingefäran, saffran, kaffebusken och tebusken. Bruna människor med långa öron och tjocka läppar, målade i ansiktet, jagade en gul, fläckig tiger mellan de höga bamburören på stranden, och tigern vände sig om och slog sina klor i en av det bruna folket. Då tog alla till flykten.
— Skall vi gå i land här? frågade drömmens gosse.
— Nej, sade Lasse liten. Ser du inte tigern där borta vid pepparbusken? Låt oss resa till en annan världsdel.
— Det kan vi göra, sade drömmens gosse med de blå ögonen. Vi har inte långt till Afrika, och som han sagt det, var de där.

De ankrade vid mynningen av en stor flod, och dess stränder var så gröna som grönaste sammet. Ett stycke från floden utbredde sig en omätlig sandöken. Luften var gul; solen brände så het, så het, som om den skulle bränna jorden till aska, och människorna var svarta som svartaste bläck. De red genom öknen på höga kameler, lejonen röt av törst, och de stora krokodilerna gapade ur floden med sina grå ödlehuvuden och sina vassa, vita tänder.

— Skall vi gå i land här? frågade drömmens gosse.
— Nej, sade Lasse liten. Solen bränner oss, lejonen och krokodilerna gör oss illa. Låt oss resa till en annan världsdel.
— Vi kan ju segla tillbaka till Europa, sade drömmens gosse med det ljusa håret. Och med detsamma var de där.

De kom till en strand. Där var allt så svalt och bekant och vänligt. Där stod den höga björken med sina hängande löv; i dess topp satt den gamla kråkan, och vid dess fot kröp trädgårdsmästarens svarta katt. Inte långt därifrån var en gård, som Lasse liten sett förr. Vid gården var en trädgård, och i trädgården växte ett ärtland med långa ärtskidor. Där gick den gamle trädgårdsmästaren med sin gröna mössa och undrade om gurkorna var mogna. Där skällde Fylax vid trappan, och när han såg Lasse liten, viftade han på svansen. Där mjölkade gamla Stina korna vid ladugården. Där gick en mycket bekant fru i sin rutiga ylleschal, för att se hur vävarna blektes på gröngräset. Där gick också en mycket bekant herre i gul sommarrock, med en lång pipa i munnen, för att se hur skördefolket skar rågen på åkern. Där sprang en gosse och en flicka på stranden och ropade:

— Lasse liten! Lasse liten! Kom hem och ät smörgås!
— Skall vi gå i land här? frågade drömmens gosse och plirade så skälmskt med de blå ögonen.
— Kom med, så skall jag be mamma ge dig en smörgås och ett glas mjölk, sade Lasse liten.
— Vänta litet, sade drömmens gosse. Och nu såg Lasse liten hur köksdörren stod öppen, och därifrån hördes ett sakta, behagligt fräsande, som när man slår den gula vispdegen i en het plättpanna.
— Kanske vi nu skall resa tillbaka till Polynesien? viskade drömmens glada gosse.
— Nej, nu gräddar de plättar i Europa, sade Lasse liten och ville springa i land, men han kunde inte. Drömmens gosse hade bundit honom med band av blommor, så att han inte kunde röra sig. Och nu kom alla de små drömmarna omkring honom, tusen och åter tusen små barn, och tog i ring kring honom och sjöng en liten visa:

Världen är så stor, så stor,
Lasse, Lasse liten!
Större än du nånsin tror,
Lasse, Lasse liten!

Där är hett och där är kallt,
Lasse, Lasse liten!
Men Gud råder överallt,
Lasse, Lasse liten!

Många mänskor leva där,
Lasse, Lasse liten!
Lycklig den som Gud har kär,
Lasse, Lasse liten!

När Guds ängel med dig går,
Lasse, Lasse liten!
Ingen orm dig bita får,
Lasse, Lasse liten!

Säg, var trives du nu mest?
Lasse, Lasse liten!
Borta bra, men hemma bäst,
Lasse, Lasse liten!

När drömmarna sjungit sin visa, hoppade alla bort, och Nukku Matti bar åter ned Lasse i båten. Länge låg han alldeles stilla, och hörde ännu hur plättpannan fräste därhemma i spisen. Fräsandet blev allt tydligare; Lasse liten hörde det helt nära bredvid sig— och så vaknade han och slog upp sina ögon.

Då låg han i båten, där han hade somnat. Vinden hade vänt sig, och båten hade med den ena vinden drivit ut, med den andra vinden tillbaka till stranden igen, medan Lasse liten sov. Men det, som Lasse ansett för plättpannans fräsande, det var vågornas sakta sorl, när de slog mot stenarna vid stranden.

Lasse liten gnuggade sömnen ur ögonen och såg sig omkring. Allt var som förr; kråkan i björken, katten på gräset och ärtskidsflottan vid stranden. Somliga av skeppen hade förlist, och somliga hade drivit tillbaka till stranden. Herkules hade kommit tillbaka från Asien med sin last; Loppan hade kommit från Polynesien. Och alla världsdelarna var precis där de varit förut.

Lasse liten visste inte riktigt vad han skulle tro. Han hade så ofta varit i Fjäderholmarnas grotta, och ändå visste han inte hur drömmarna skämtar. Men Lasse liten bråkade inte sitt huvud med sådant; han samlade hop sina fartyg och marscherade uppför stranden tillbaka till gården.
Då kom bror och syster emot honom och ropade på långt håll:

— Var har du varit så länge, Lasse? Kom hem, får du smörgås! Men köksdörren stod öppen, och därifrån hördes ett besynnerligt fräsande.

Trädgårdsmästaren stod nära grinden och vattnade dill och persilja, morötter och palsternackor.
— Nå, sade han, var har Lasse liten varit så länge?
Lasse liten knyckte på nacken, såg stel ut och svarade:
— Jag har seglat kring världen i en ärtskidsbåt!
— Åhå! sade trädgårdsmästaren.