I den stora skogen långt borta i Finlands ödemarker stodo på ett ställe två höga furor helt nära hvarandra. De voro så gamla, så gamla, att ingen mera visste när de varit unga, och man kände dem redan på längt afstånd, där deras mörka toppar reste sig högt öfver alla andra träd. Om våren sjöng talltrasten ljufliga visor i deras grenar, och de små blekröda ljungblommorna sågo med så innerligen ödmjuka blickar upp till dem, liksom ville de säga: »Gode Gud, är det möjligt att växa så hög och blifva så stor och gammal i denna världen?» Men om vintern, när yrvädret svepte hela nejden i snö och gräset vissnat och ljungblommorna sofvo djupt under drifvornas hvita täcke, då for den vilda stormen genom furornas kronor och sopade snön från deras evigt gröna grenar; och orkanen bortförde stora hus och kullstörtade hela skogar, men furorna stodo orubbliga och sviktade aldrig, ej heller brusto de, när allt brast omkring dem. Det vill något säga att vara så styf och stark.

Icke långt därifrån ser man ännu en kulle i skogen, och på den står en liten torpstuga med torftak och två små fönster. Där bodde den fattige torparen och hans torpargumma, och de hade en potatistäppa och en liten åker nära till stugan. Men om vintern högg torparen stockar i skogen och körde dem sedan ned till det stora sågverket en mil därifrån, och så förtjänade han därmed så mycket, att han nätt och jämt hade smör och bröd och mjölk och potatis, och det var vackert så, ty mången får nöjas med barkbröd och har visst ingen bit smör att breda därpå.

Torparfolket hade två små barn, en gosse, som hette Sylvester, och en flicka, som hette Sylvia. Det var besynnerligt hvarifrån de fått sådana namn; kanhända från skogen, ty silva betyder skog. Men Sylvester står i almanackan och är den sista dagen i året; så att gossen alla år hade sin namnsdag på nyårsaftonen.

Nu hände sig en vinterdag — och det var just en Sylvesterdag — att båda barnen gingo ut att se efter sina snaror i skogen, ty där var godt om harar och snöripor. Och riktigt, där satt en hvit hare i Sylvesters snara och en hvit snöripa i Sylvias. Men både haren och ripan lefde och hade endast fastnat med benen; och de begynte pipa så jämmerligt, att barnen förundrade sig. — Släpp mig, så får du något godt! — sade haren. — Ja, släpp mig, så får du något godt! — sade snöripan.

Barnen förbarmade sig öfver dem och släppte dem lösa. Då kilade haren det fortaste han kunde inåt skogen, och ripan flög allt hvad vingarna buro, och båda skreko:

— Fråga Skyhög och Molnskägg! Fråga Skyhög och Molnskägg!

— Hvad vill det säga? — sade Sylvester förtretad.

— De otacksamma bestarna sade ej tack en gång.

— De bådo oss fråga Skyhög och Molnskägg — sade Sylvia.

— Hvem kan det vara? Aldrig har jag förr hört så märkvärdiga namn.

— Aldrig jag heller — sade Sylvester.

I detsamma for en skarp vintervind genom de två höga furorna helt nära invid, och det blef ett sus i de mörka kronorna, och barnen hörde i suset underliga ord.

— Står du ännu, broder Skyhög? — sade den ena furan.

— Visst står jag — sade den andra. — Men hur är det med dig, broder Molnskägg?

— Jag börjar bli gammal — svarade furan Molnskägg. — Vinden bröt af en gren i min krona.

— Du är ju bara barnet mot mig — sade furan Skyhög. — Bara trehundrafemtio år, och jag har fyllt mina trehundraåttiåtta. Bara barnet! Bara barnet!

— Nu kommer stormen tillbaka — sade furan Molnskägg. — Det är så godt att vi sjunga litet, så ha mina grenar något att tänka på.

Och så begynte de sjunga tillsammans i stormen:

— Låt oss nu spraka med människobarnen — brummade Skyhög.

— Jag undrar hvad de ämna säga oss — sade Sylvester.

— Nej kom, låt oss gå hem — hviskade Sylvia. — Jag är så rädd för de höga träden med deras underliga visor.

— Vänta, där ser jag far komma med yxan på axeln — sade Sylvester.

Och med detsamma kom torparen.

— Se, där står just ett par sådana träd som jag behöfver — sade han. Och så lyftade han yxan för att hugga ned Skyhög.

Men barnen började gråta. — Kära far, hugg ej ned Skyhög! — sade Sylvester.

— Söta, goda far, hugg ej ned Molnskägg! — sade Sylvia. — De äro så gamla och ha sjungit en visa för oss.

— Hvad är det för barnsligheter? — menade torparen. — Liksom gamla träd kunde sjunga! Men det är detsamma; efter ni bedja för dem, kan jag söka mig ett par andra träd.

Och så gick han längre in i skogen. Men barnen stannade nyfikna kvar för att höra hvad Skyhög och Molnskägg nu skulle säga dem.

Det dröjde ej länge, så kom vinden tillbaka från kvarnen, där han malat så att det gnistrade i kvarnstenarna, och begynte å nyo susa i furorna. Då hörde barnen helt tydligt, att träden åter begynte tala.

— Ni hafva räddat vårt lif — sade de — och det var hederligt gjordt af er. Nu få ni begära en gåfva, och hvad helst ni önska er, det vilja vi gifva er.

Barnen blefvo på en gång mycket glada och mycket villrådiga. De tyckte att de just ingenting hade att önska här i världen. Slutligen sade Sylvester:

— Jag ville gärna att det blefve en smula solsken, så skulle vi bättre se hararnas fotspår på snön.

— Ja — sade Sylvia — och jag ville att det snart blefve vår och drifvorna begynte att smälta, så skulle fåglarna åter börja sjunga i skogen.

[I brist på bild av två granar i en skog kommer här en fin bild av granar bland hus. Förstoring. Fler bilder från klockstapeln.]

Foto: Lars Pensar den 9 april 2008.]

— Narraktiga barn — sade träden — ni hade kunnat önska er alla vackra saker i världen, och i stället önska ni det som ändå skall ske, er önskan förutan. Men ni hafva räddat vårt lif, och därför få ni eder önskan uppfylld på ett bättre och vackrare sätt. Du, Sylvester, skall få den gåfvan, att hvar du går och hvart du ser, där blir solsken omkring dig. Och du, Sylvia, får den gåfvan, att hvar du går och hvar du öppnar din lilla mun, där blir vår omkring dig, och drifvorna smälta. Är det bra så? — sade furorna.

— Ja, ja — ropade barnen med mycken glädje — det är mer än vi begärt, och tack, kära träd, för de goda gåfvornal

— Adjö med er nu — sade träden. — Lycka till!

— Adjö, adjö — sade barnen och begynte gå hemåt. Vid det de gingo, såg Sylvester sig ofta omkring, som han brukade, efter ripor i träden, och se, det var förunderligt, hvart han såg, flög liksom en solstråle framför honom och lyste klar och glimmande som ett guld öfver grenarna. Sylvia märkte med icke mindre förundran, att drifvorna begynte smälta på båda sidorna om gångstigen där de gingo.

— Ser du! Ser du! — ropade hon åt sin bror, och knappt hade hon öppnat sin mun, innan gröngräset begynte sticka fram vid hennes fötter och träden begynte knoppas och den första lärkan hördes sjunga sin drill högt upp i himmelens blå.

— Nej, det var för roligt! — skreko barnen och kommo hoppande af förtjusning hem till sin mor.

— Jag kan se solsken! — ropade Sylvester.

— Jag kan smälta snö! — ropade Sylvia.

— Nå, det kan ju hvem som helst — sade modern och skrattade. Men det dröjde ej länge, så fick hon stora ögon. Fastän kvällen begynte mörkna, blef intet mörker i stugan, utan klart solsken, ända till dess att Sylvester blef sömnig och ögonen föllo helt sakta samman. Och fastän det var i början af vintern, blef där en sådan vårdoft i stugan, att själfva kvasten begynte grönska på staken i vrån och tuppen blef så förtjust, att han begynte gala på kvällskvisten. Och detta varade allt tills Sylvia somnat.

— Hör på, far — sade gumman, när torparen kom hem. — Det står aldrig rätt till med barnen: jag är rädd att de råkat ut för något troll i skogen.

— Du inbillar dig bara, kära mor — sade torparen — Jag skall berätta en nyhet. Kan du gissa något? Jo, kungen och drottningen resa genom landet och komma i morgon förbi vår kyrka. Hvad menar du, om vi skulle taga barnen med oss och fara dit för att se de kungliga?

— Ja, det är jag med om — sade gumman. — Det är icke alla dagar man får se en kung och en drottning.

Andra morgonen voro torparfolket och barnen i god tid på väg till kyrkan och voro så betagna af fröjd öfver hvad de skulle få se, att ingen af dem tänkte på det som hade händt i går. Ej heller märkte de hur solskenet flög framför deras släde och hur björkarna knoppades rundtomkring dem vid vägen.

När de kommo till kyrkan, funno de mycket folk församladt, men alla voro förskräckta och af ängslan betagna. Kungen var mycket missnöjd, sades det, därför att han funnit landet så öde och vildt, och eftersom han var mycket sträng, så skyllde han detta på folket och skulle troligen pålägga det hårda straffdomar. Om drottningen visste man, att hon frös här i Finland och var sorgsen och ledsen på hela resan.

Detta visste nu alla förut, och därför darrade alla, när de kungliga slädarna kommo som ett huj framåt vägen. Kungen såg bister ut och drottningen grät, men likväl höllo de stilla vid kyrkan så länge hästarna byttes om, och därvid sågo de sig omkring, ty de silfverbeslagna sufletterna voro nedfällda på slädarna.

— Se så vackert solsken vi fått i en hast — sade kungen och skrattade helt nådigt, alldeles som andra människor bruka. — Jag kan ej begripa hvarför jag nu med ens blef så glad — sade han.

— Det måste vara för det ers majestät ätit en god frukost — svarade drottningen. — På samma sätt är det med mig.

— Det måste vara för att ers majestät sofvit så godt i natt — sade kungen. — Men se bara hur vackert det likväl är, detta ödsliga Finland! Se hur solen lyser på de två höga furorna därborta i skogen! Här borde vi bygga en kungsgård åt oss.

— Ja, låt oss göra det, min herre och konung — sade drottningen. — Det måste vara ett mildt klimat här i nejden. Se bara hur de gröna löfven slå ut på träden midt i vintern!

I detsamma blefvo de varse Sylvester och Sylvia, som klifvit på gärdesgården för att rätt ordentligt kunna se de kungliga, och Sylvia pratade i glädjen så, att den torra gärdesgården slog ut i små gröna löf omkring henne.

— Se, där stå två snälla barn — sade drottningen. — Låt dem komma till släden.

Barnen kommo — med fingrarna i munnen, ty det är på högsta modet vid sådana tillfällen.

— Hör på — sade kungen — jag tycker om er, jag blir helt glad och varm, när jag ser er. Kommen med mig i släden, så få ni resa till vårt kungliga hof och klädas i guldkläder och göra alla människor glada.

— Nej tack, herr kung — svarade Sylvester och Sylvia. — Vi tycka mer om att göra far och mor glada där hemma. Och vid hofvet skulle vi få ledsamt efter Skyhög och Molnskägg.

— Går det inte an att taga Skyhög och Molnskägg med er? — frågade drottningen, ty hon var så obegripligen varm om sitt hjärta nu.

— Nej tack, fru drottning — sade barnen å nyo; — det går inte för sig, de växa i skogen.

— Hvad de barnen kunna få i sitt hufvud — sade kungen och drottningen och skrattade så, att den kungliga släden hoppade. Därpå gåfvo de befallning att bygga en kungsgård här och voro så glada och nådiga, att alla förundrade sig. Alla fattiga fingo hvar sin guldpenning, och Sylvester och Sylvia fingo dessutom den stora kungliga kringlan, som hofbagaren bakat till resan och som var så stor, att hon måste dragas af fyra hästar. Och barnen delade med sig af kringlan åt alla barn i byn och hade ändå så mycket öfver, att torparens häst knappt orkade draga hem alla kringelbitarna.

Under hemvägen hviskade torpargumman åt sin gubbe: — Vet du hvarför kungen och drottningen voro så glada?

— Nej — sade gubben. — Jo, det var för att Sylvester och Sylvia sågo på dem. Kommer du ihåg hvad jag sade i går?

— Tyst — sade gubben — tala ej om det för barnen. Det är bättre, att de ej veta af så förunderliga gåfvor, som ingen människa begriper.

Men Sylvester och Sylvia glömde i glädjen öfver den stora kungliga kringlan alldeles bort att de kunde göra solsken och smälta snö. De visste ej själfva hur hjärtans glada och varma alla människor blefvo, när de sågo dem och efter de voro goda och vänliga barn, så trodde alla att det var blott därför. Säkert är det, att deras föräldrar hade en hjärtinnerlig fröjd af dem och att hela den stora ödemarken rundt omkring torpet efter hand förvandlades till rika och vackra åkerfält vid sidan af gröna beteshagar, där vårens fåglar sjöngo hela vintern om, så att man deras like till fåglar aldrig hört. Efter några år blef Sylvester skogvaktare på den nya kungsgården, och Sylvia fick bestyr med den stora trädgården, ty det var för märkvärdigt, att hvar dessa barn sågo sig omkring, där trifdes och fröjdades allt, så att det var lust och glädje att se.

En dag kommo Sylvester och Sylvia att hälsa på sina gamla vänner Skyhög och Molnskägg. Det blåste just då en hvinande vinterstorm, och det susade och brusade i furornas höga, mörka kronor, och de sjöngo åter en gammal visa:

och just när de hunnit så långt i visan, hördes ett knak och ett brak, och kratsch, där lågo med ens både Skyhög och Molnskägg slagna till marken. Skyhög var vid den tiden trehundranittiotre år och Molnskägg var trehundrafemtiofem. De hade ej själfva märkt hur deras rötter till slut förvissnat och murknat, så att himmelens vindar fingo makt med de starka.

Men Sylvester och Sylvia klappade vänligt de döda furornas mossklädda stammar och talade till dem så kärliga ord, att snön smälte allt rundtomkring och de blekröda ljungblommorna växte högt öfver de fallna träden, och så fingo Skyhög och Molnskägg sin graf i blommor.

Det är nu längesedan jag hört något mera om Sylvester och Sylvia, och troligen ha de långt före detta själfva blifvit gamla och grå, eftersom det är många år sedan en kung och en drottning reste i Finland. Men hvar gång jag ser två glada och goda barn, som alla människor hälla hjärtligt af, då tänker jag, att det måste vara Sylvester och Sylvia, och att de fått sina glada ögon af Skyhög och Molnskägg. Det är icke längesedan jag såg två sådana barn, och det var märkvärdigt, att hvar de sågo omkring sig, där flög ett solsken framför dem och glimmade öfver den mulna himmelen och öfver människomas sorgsna eller likgiltiga ansikten. Det visste icke barnen själfva, men det var omöjligt att se dem utan att bli så hjärtinnerligt glad, som man blir, när man ser oskuld, glädje och godhet i världen. Då smälter isen på rutan och snön i drifvan och frosten i människornas frusna hjärtan, och det blir vår och grönska midt i den kalla vintern, så att själfva kvasten i sopvrån begynner få gröna löf och den torra gärdesgärden slår ut i rosor och lärkorna sjunga under himmelens höga tak. För detta allt ha vi att tacka Skyhög och Molnskägg; — eller rättare, för detta allt ha vi att tacka den gode Guden, som ännu låter vår och glädje grönska på jorden.