Har du sett ränderna uti hafvets sand därborta vid stranden under den höga skogskullen? Så hvit är den sanden och ränderna äro vågiga, och de gå i otaliga täcka bukter ut mot yttersta vattengränsen. Ofta, när jag sett de stora, hvita, skummiga vågorna rusa i vrede mot strandens vall, har det synts mig förunderligt, att de icke alldeles bortsopat ränderna i sanden. Men därtill hade hafvets vågor ingen lust, de läto ränderna buktas i sanden som förr och stormade öfver dem med grummel och dån, och så lade de sig åter att hvila i djupen.
Ty de fina ränderna i sanden äro de små vågornas fotspår, och de små vågorna äro hafvets kruslockiga barn, som leka i glimmande ras på den fina sandbädden. Hvar gång stormen brusar, säger hafvets konung till sina störtsjöar: — Gån mot klipporna, gån mot klipporna! Där i sanden leka mina små barn; ingen får rubba deras vägar och stigar, ingen får sopa deras fotspår från stranden.
Djupt, djupt i hafvet är konungens slott med väggar af kristall och pärlemorfönster och tak af de skönaste musslor. Där bo konungens söner och döttrar, de blå vågorna, och där bor äfven hans yngsta och klaraste lilla böljebarn, den blåögda, silfverlockiga Unda Marina. När Unda Marina går att leka vid stranden, ritar hon med tåspetsen af sin silfversko dessa fina våglinjer i sandens golf, och ingen störtsjö har lof att utplåna dem. Tusen, tusen hennes små syskon springa där i kapp med henne, och alla rita de samma fotspår, men ingen af dem är så snabb, så klar och så ringlande vacker, som Unda Marina.
När fiskarna gå att bada på sandgrundet i den varma sommaren och de blänkande hvita måsarna flyga som stjärnor däröfver, då dansar Unda Marina omkring dem i lek och tummel och böjer sig undan för seglarens båt och hoppar kring gossen, som simmar i solskenet. Men när solen bittida om morgonen uppstiger ur oceanens bädd, och när hon om kvällen går att hvila i skogen, då plaskar Unda Marina helt sakta mot stranden och sjunger en lång, lång entonig visa om tider, som varit, och vänner, som längesedan gått ifrån oss till det eviga tysta.
Unda Marina ägde också en vän, och det var den yngste af skogens prinsar, den lille mörklockige Florio, hvars gröna tröja alltid var prydd med så många rosor och som ständigt bar fickorna fullä med nötter och hade en örnfjäder i sin bruna mössa. Florio kom ofta till stranden, där Unda Marina brukade leka, och så blefvo de snart mycket goda bekanta. Ofta gnabbades de; Florio kastade kvistar och småsten på Unda Marina, och Unda Marina stänkte till svar en våg öfver Florios sammets-stöflar. Och då skrattade Florio, såsom skogen skrattar, när det susar i löfven, och då skrattade Unda Marina, såsom vågorna skämta, när vinden flyger i deras fladdrande lockar. Men däremellan lekte de fästman och fästmö i aftonlugnet; Florio satt på strandens gräsmatta, och Unda Marina lutade sig stilla mot sandens bädd, och båda berättade turvis sagor. Florio visste berätta både mörka och ljusa sagor: om skogens troll, som snyfta bakom de höga granarna, om lejonets jakt i det dunkla månskenet och om västanvindens spratt med nejlikor och geranier borta på ängarna. Unda Marina berättade om de längst förflutna århundraden, då hafvets vågor svallade öfver hela det stora Finland, och om jättegrytorna i bergen vid stranden och om den stora hvalfisken, som drog hennes faders vagn genom korallskogarna i den milsdjupa oceanen.
Så träffades båda i långa, långa tider hvar afton vid stranden, och ännu voro de små barn, ty skogens söner och hafvets döttrar växa icke som människobarn, de lefva i många tusende år, så länge som jorden, och därför äro de så länge barn och ha så länge roligt i aftonskimret. Och de höllo mycket af hvarandra, ja, så mycket, att den hvita måsen, som beständigt såg dem leka på hafsstranden, brukade säga till sin granne, den stora hafsörnen: — Florio och Unda Marina bli säkert ett par, och då få vi vara med på det präktiga bröllopet. —
Ja, det kommer an på, om bröllopet blir i skogskungens slott — sade örnen. — Men blir det hos brudens föräldrar djupt ner uppå hafsbottnen, då tackar jag för bjudningen och kan icke ha den äran att komma. —
Se, det kom jag inte att tänka på — sade måsen. I nödfall kan jag konsten att dyka, och det kan nog hända, att jag infinner mig, ty där bli säkert många goda fiskrätter till kvällsvard på bröllopsaftonen.
Så sade folket om Florio och Unda Marina. Då hände sig en afton, att hafskungen kom åkande efter sin stora hvalfisk till stranden, där hans dotter, den lilla prinsessan, berättade sagor för prinsen från skogen. Och nu var där icke rätt godt grannskap mellan skogen och hafvet, ty båda trätte om gränserna och beskyllde hvarandra att ha olofligen borttagit stycken af den andras mark. Därför vredgades hafskungen, när han såg prins Florio tala så vänligt med Unda Marina, och så kastade konungen mot stranden en stor våg, som öfversköljde prinsens fina gröna sammetströja med grummel och bortryckte själfva örnfjädern ur hans mössa.
Unda Marina dök bedröfvad till djupet, och Florio vände med harmsen håg tillbaka till skogen. Men när hans fader, skogskonungen, förnam hur hans älsklingsgosse blifvit skymfad, blef han däröfver mäkta förgrymmad och sände ut en skara af förfärliga sandhvirflar, som öfversållade hela stranden med grus, så att där blef ett stort torrt land och hafskonungen miste en stor del af sitt område. Däröfver blef hafskonungen ännu mer förgrymmad och utskickade ofantliga störtsjöar, som öfversvämmade skogen, bortryckte träden och afslet stora stycken af fasta landet och begrof dem i vågorna. Och sålunda blef där ett långvarigt, stort krig mellan hafvet och skogen för Florios och Unda Marinas skull, och kriget fortfar ännu i dag, när de båda konungarna äro vid dåligt lynne. Men däremellan är där en vapenhvila, och då gå vågorna åter sakta mot stranden, och då ser man ännu Unda Marinas fotspår i den fina hvita sanden i aftonskimret.
Men Florio och Unda Marina få nu blott sällan träffas i allra största hemlighet, för att berätta hvarandra de gamla sagorna och leka tillsamman i den vackra ringdansen med de andra små vågorna. Unda Marina simmar ofta ensam mot stranden, och man ser hennes hvita nacke ibland, när solen skiner genom det mörka molnet. Då hör man henne ofta sjunga en enslig visa om kvällen, och den som förstår att tyda vågornas språk, han hör hur hon söker sin vän, som är borta. — Borta, borta — säger hon — är min glada gosse; borta, borta är strandens fröjd, och sakta somnar jag här på sandens dynor. Skilda vänner äro ju haf och skog; den mörka granen reser sin krona mot skyn, och aldrig, aldrig kan han nedstiga till det dunkla djupet i sjön. Men jag ser honom ändå, jag ser honom hvar kväll, och han speglar sin höga krona i mitt blåa öga. Sörj ej, mitt hjärta; se, Guds godhet skall en dag förena det, som länge var skildt, och komma, komma skall åter den dag, när Unda Marina går med glädje till stranden, och Florio söker hennes fotspår i den silfverhvita sanden i aftonlugnet.
|