Platsen, texten, minnet

NYKARLEBY

Skärande ensam och dock mångstämmig, utdragen, med en slitande bar ton av ursprungssorg och hjälplöshet steg spädbarnsgråten mot den klara, blekt solförgyllda oktoberluften. Jag stannade, genast viljelös, vagnen med min åtta månader gamla dotter stannade med mig, hunden stannade, lystrade, så att också hans ivrigt viftande svans blev stilla, trolltagen av lystrandets andlösa gest. Gråten steg och inom några ögonblick hade den fyllt vårt världsallt. Mitt barn sov, andades med korta, fridfulla andetag vyssjad till sömns i dag som andra dagar av den rullande vagnens rörelser, om det av någon anledning inte var lämpligt att gå ut i vagn fanns en vagga därhemma, grön och röd, vänlig och god som den mormorsmors äppelröda ansikte, vilket före mig lutat sig över den för att uppfånga leendet i lilla mormors spädbarnsanlete – en knapp rörelse av foten mot vaggmeden var nog för att framkalla ett uttryck av lyckligt leende frid och försoning i min lilla dotters anlete – kvällar och morgnar däremot somnade hon lugnt i sin säng, utan skakningens stora hjälpsamhet, den lilla kroppen hade uppfångat sovandets, vilandets underbara rytm med solens ned- och uppgång. Men om dagarna behövdes hjälp för tröttheten, som fanns, men inte förmådde locka till sig sömnen, den underbara, som förde en tillbaka till det mörkt och varmt bekanta, förtroendeingivande, saliga tillståndet i modersskötet.

Hon sov alltså, lycklig i oktobersolen, inhalerande i sina små lungor höstens svalt syrliga hälsovin. Samma oktobersol bevittnade barnhusspädbarnens gråt, samma oktobervin inhalerades med en sådan ångest av de små kamraterna. Jag lystrade till denna ångest, hunden lystrade med en vaksam glimt i ögonen, instinktivt uppgående i min lystrings rytm, men med sina sinnen förfinande den, skärpande den tusenfaldigt, en åttaårig barnhusgosse med barnhushjonets brådmogna, tillkämpade uttryck i ögonen lystrade också. Blicken i mina ögon blandade sig med det eftertänksamma allvaret i hans ögon. ”Var gråter de?” frågade jag, ty min ångestskärpta inbillning hade fått för sig, att de grät någonstans bortglömda i ett skjul på gården. Beredvilligt, ivrigt som om hans svar och min fråga, som om denna lilla yttring av beskäftighet kunnat minska något av sorgen och hjälplösheten i gråten, svarade han: ”På verandan. De ligger där.”

       Besk brygd (1947)

När Mirjam Tuominen gör upp med nazismens bödel och med mänsklighetens ondska i betraktelseboken Besk brygd, har hon övergivit fiktionen och talar i eget namn. Hösten 1946, då den här scenen utspelar sig, befinner hon sig i Nykarleby, sedan december 1939 gift med sin ungdomskärlek Torsten Korsström, som hade fått en lektorstjänst vid seminariet. De har två döttrar, femåriga Kyra och åtta månader gamla Tuva, och en svartvit hundvalp, Jeppe.

Mirjam med Tuva i Nykarleby. [Notera verandan!]

Mirjam Tuominen har tillbringat sex år i Nykarleby, största delen av tiden har hennes man legat vid fronten. Efter sina första böcker Tidig tvekan och Murar (1939) har hon skrivit ytterligare tre novellsamlingar med tematik från småstaden och kriget. Hon vantrivs i Nykarleby. Hennes äktenskap befinner sig i kris. Avslöjandena om nazisternas förintelseläger har försatt henne i ett chocktillstånd som hon inte kommer att hämta sig från, trots att hon från första början varit mera klarsynt visavi Hitler än många andra. Allt detta återspeglas i Besk brygd.

Resonemanget om det lyckliga respektive olyckliga spädbarnet åskådliggör verkligheten i det efterkrigstida Finland med dess många föräldralösa barn. Det för också in den nyblivna modern på ett tankespår om spädbarnets behov av närhet och bekräftelse för att kunna utvecklas till en hel människa. I sitt resonemang föregriper Mirjam Tuominen intuitivt Alice Millers teorier om att nazismens ondska skulle ha sina rötter i Hitlers barndom.

Den som får exemplifiera det lyckliga spädbarnet är jag – i den rullande vagnen, i den gamla allmogevaggan som senare har vaggat Mirjam Tuominens tre dottersöner och några av hennes barnbarnsbarn.

Torsten Korsström med äldsta dottern Kyra.

Jag har inga egna barndomsminnen av Nykarleby. Efter mina föräldrars skilsmässa 1949 återvände jag inte dit. Pappa fortsatte sitt arbete som teckningslärare vid seminariet till sin död 1964. Den första tiden efter skilsmässan och några år under senare hälften av femtiotalet bodde min syster Kyra hos honom. Den intelligenta och personliga blandrashunden Jeppe levde till hög ålder. Han och pappa var oskiljaktiga, men Jeppe hann för det mesta in i klassrummet före lektor Korsström.

Nykarleby lever i mitt medvetande genom mammas texter som förmedlar småstadens klaustrofobiska stämningar, men också hennes gripenhet av slätten, av den öppna himlen och av de få originella människor som hon sympatiserade med. Detta blandas med Kyras minnen av sin uppväxt och med skrönorna av och om min pappa, som blev en älskad personlighet i den lilla staden.