Vid R R Eklunds grav

av

Mirjam Tuominen



Vi som bor här i Nykarleby har kanske en mer speciell anledning än andra att betänka, att diktaren Ragnar Rudolf Eklund är död. R R Eklund tillhör Nykarleby på djupare grunder än att han fötts här och levat här några barndomsår. Nykarleby har sett andra diktare födas och växa upp, men jag tror att ingen diktare för staden betytt vad vår vän R R Eklund betydde för den. Han skänkte i själva verket denna lilla stad dess själ. — Utan diktaren R R Eklund skulle Nykarleby kanske engång vara dömt att gå in i den eviga glömskans och förgängelsens natt, vari allt oupptäckt, icke uppenbarat obönhörligt sjunker. R R Eklund skänkte Nykarleby en själ, därför att han ensam bland alla diktare födda här, ägde förmåga och kärlek att se denna själ och uppenbara den. Ömhet, humor, en diktares skapande fantasi, ett i sin känslighet enastående språkinstrument, har kommit Nykarleby att leva för alltid. Ingen som hörde R R E tala om Nykarleby kunde undgå att känna någonting av samma ömhet spira upp inom sig — man såg med nya friska ögon, förnam med nya friska sinnen, varje sten, varje husmur levde ändlöst, mystiskt som för barnet, hur mycket fanns det inte att upptäcka i varje gränd, hur levde inte varje svårutrotat grässtrå på torget där borta, vilken enkel ödmjukhet, djup och vis livsnärhet präglade inte gumman som mötte en i hörnet, hur levde inte Nykarlebydialekten, uttrycksfull, kärv, mustig, gammalsvensk.

Han kom då sommaren kom liksom svalorna. Han kom enkelt och utan stora åthävor tog vi emot honom. Jag tror, att han tyckte att det var bra så. Han tyckte inte om att göra väsen av sig eller att andra gjorde väsen av honom. Han kom hem och han ville leva här naturligt och stilla och obemärkt såsom en som är hemma hos sig. — Men när jag såg den sköra gestalten iklädd den vida svarta kappan komma gående på landsvägen mellan slätterna och under slokhatten fångade en glimt från de eftertänksamma, frånvarande, men intensivt levande och iakttagande rymdblå ögonen — då rann mig ofta oemotståndligt en strof av en annan diktare i hågen: "Si drömmarn kommer där, kommer och låter oss slån". Och någonting av den bittra brygd av besk och skadeglad oförståelse, som kom Frödings drömmare till del, måste väl också drömmaren R R Eklund röna i sin djupt älskade moders stad. Men jag tror egentligen inte att han led av detta, han märkte det kanske inte ens. För honom var Nykarleby den relativt lyckliga barndomens stad, som i jämförelse med senare, hårdare erfarenheter framstod i ett allt försonande ljus. Här fanns hjälpsamhet, barmhärtighet — här lät man inte människor bokstavligt svälta eller frysa ihjäl — här fanns den godhet, som inte tillät änkan och de två faderlösa lida alltför svårt.

För allt detta har R R Eklund uttryckt sin tacksamhet — på ett vackrare, mer oförstörbart sätt kunde han inte ha gjort det. Och nu är det hemstadens tur att tacka, att skänka ett ord av offentligt erkännande. Nu, då hemjorden öppnar sin famn för att bereda vila åt diktaren, som skänkte sin stad liv och uttryckförmåga.




Mirjam Tuominen (1946)
Lars Pensar digitaliserade och tillhandahöll.


Hemstaden har bevarat minnet av sin som genom en byst och en plakett, som dock nedmonterades för drygt 40 år sedan.
(Inf. 2004-05-09.)