borgarståndet, ett av stånden i Sverige-Finlands riksdag och Finlands ståndslantdag. Redan på 1400- och 1500-talens möten och riksdagar bildade ombud för städerna en ständergrupp, och i 1634 års RF [regeringsform] framstår b. som ett särskilt stånd. Vid riksdagarna betydde det dock till en början föga, men då striden mellan de ofrälse stånden och adeln blossade upp på 1600-t., trädde det fram med kraft och vann sedan allt större inflytande. Under frihetstiden var det näst adeln det förnämsta ståndet.

Sedan Finland lösgjorts från Sverige [1809], fanns i landet ett b. i gammal svensk mening ända till 1906, då fyrståndsrepresentationen upphörde. För varje stad med lägre folkmängd än 6 000 valdes en lantdagsman, och för städer med större folkmängd en för varje fullt tal av 6 000 personer. Röstberättigade var utom magistrat och borgare även ickeburskapsägande yrkes- och fabriksidkare samt fastighetsägare; valbara var män som fyllt 25 år och bekände sig till den kristna tron. Kejsaren-storfursten utsåg ståndets talman. Dess representanter på den första lantdagen i Borgå 1809 var 19; vid 1872 års lantdag var de 38.

I städernas styrelse ingrep borgerskapet endast såtillvida, att det vid valet av magistratsledamöter utsåg ett antal personer, bland vilka magistraten upprättade förslag. Detta underställdes vid val av borgmästare kejsaren-storfursten och vid val av rådmän länets guvernör. Borgerskapets representanter framträdde i vissa städer som stadens äldste, en form av föregångare till stadsfullmäktige. (S. Nordenstreng, B:s historia vid Finlands lantdagar 1809—1906, 5 bd, 1920—24; O. Nikula, Finländska borgare på 1700-talet, 1978)