Skogsgardister

skogsgardister, desertörer från armén under fortsättningskriget 1941—44, som dolde sig i skogarna. S. uppträdde i större antal i krigets slutskede, då krigströtthet m.m. gjorde sig gällande (totalantalet desertörer under kriget 1941—44 var ca 17 000). Skogsgardet bestod till största delen av permittenter; som inte återvänt till fronten, då permissionen utlöpt, och av krigstjänstskyldiga, som vid krigets utbrott underlåtit att inställa sig vid samlingsplatserna. Desertörerna torde inte ha varit besjälade av någon gemensam politisk idé; alla samhällsklasser fanns representerade bland dem. En aktiv motståndsrörelse, till stor del uppbyggd av fanflyktingar, är dock känd från Tammerforstrakten, där t.o.m. sabotagedåd mot civila och militära anläggningar utfördes. Andra skogsgardistbygder fanns i Svenskösterbotten (Munsala, där s. på grund av en stark pacifistisk tradition kunde påräkna ett betydande stöd av ortsbefolkningen), utmed v. riksgränsen i Lappland (Kolari-Kittilä), i Kotka-trakten och i ödemarkerna i s. Juuka i Nordkarelen. Från vissa lämpligt belägna platser (t.ex. i Munsala) tog sig s. över till Sverige, där de fr.o.m. vårvintern 1944 kunde räkna med att finna en fristad. Efter kriget behandlades frågan om ersättning till före detta s. bl.a. av en av finansministeriet 1946 tillsatt kommitté, som dock ansåg att sådan ersättning inte kunde ges. Då bildades även en särskild skogsgardistorganisation, Entisten sotilaiden toverikuntien liitto. (P. Hirvonen, Metsäkaartilaiset, roman, 1968)



Uppslagsverket Finland (1985).
(Inf. 2004-10-31.)


Läs mer:
Sidor där skogsgardister nämns.