svedjebruk, primitiv jordbruksmetod, som ännu på 1800-t. var ytterst allmän i Finland och som i avlägsna skogstrakter förekom långt in på 1900-t. S. tillgick så, att den mark som skulle odlas (vanl. skogsmark) först avbrändes och därefter besåddes; på detta sätt erhölls några få grödor, innan svedjelandet fick gräsa igen (användes då som betesmark). Proceduren kunde upprepas efter 25-30-40 år, beroende på hur snabbt skogen återhämtade sig och vilken svedjemetod man använde. De vanligaste odlingsväxterna inom s. var råg, kom och rovor, men även havre, sibiriskt bovete, potatis och lin odlades på svedjeland. S. gav i vissa fall en bättre avkastning än konventionellt åkerbruk. S. levde längst kvar på moränmarkerna i ö. Finland, där de naturliga förutsättningarna för åkerbruk annars inte är de bästa. I denna region fanns ett ansenligt antal svedjetorpare, som betalade sitt arrende till bönderna i form av spannmål. Ännu så sent som 1910 bedrevs s. i flera socknar i St Michels och Kuopio län.

S. kräver stora arealer och omöjliggjordes därför i s. Finland, sedan bosättningen tätnat. Under den merkantilistiska eran på 1600- och 1700-t. förelåg tidvis principiellt förbud mot s., som var belagt med stränga straff. I ö. och n. förelåg inte samma nödvändighet som i s. att övergå till åkerbruk med permanenta odlingsmarker, men utvecklingen påskyndades även här på 1800-t. av befolkningstrycket, som drivit utnyttjandet av skogen till sin spets. Under seklets senare hälft ökade även den spirande skogsindustrins efterfrågan på virke, varvid skogens ekonomiska värde steg. Först på 1900-t. erhölls en lagstiftning, som innebar ett visst förbud mot s. (i form av förbud mot skövling av skog, vilket s. i sin extrema form måste anses vara). S. har även inverkat på de olika trädslagens förekomst och utbredning (jfr gran). En annan åldrig form av brännkultur var kyttlandsbruk (se d.o.). (G. Grotenfelt, Det primitiva jordbrukets historia i Finland under den historiska tiden, 1899, Suomen polttoviljelys, 1902; O. Heikinheimo, Kaskiviljelyksen vaikutus Suomen metsiin, 1915; A. Soininen, Vanha maataloutemme, 1974)