Vörå

— — —

V. är rikt på fornfynd; gravfält finns vid Lågpeltkangas, Käldamäki och Gulldynt, som är en av Finlands internationellt kändaste fyndplatser, upptäckt redan 1848; detta gravfält från 400—750 e. Kr. har utforskats bl.a. på 1880-, 1920- och 30- samt på 1970-t.

V. var ursprungligen delat på två församlingar, s. delen med en kapellkyrka under Storkyro, n. delen med en kapellkyrka under Korsholm. ”Vörå hamn” (Portus Vero) nämns i en medeltida urkund; Albrekt av Mecklenburg uppges ha landstigit på denna plats 1367. V. blev självständigt pastorat mellan 1504 och 1514 samt bildade en självständig administrativ socken 1535. Församlingens kyrka är invändigt smyckad med vägg- och glasmålningar och ett medeltida altarskåp; den är uppförd 1626—27 (ombyggdes till korskyrka 1777) och den äldsta träkyrkan i landet, som är i användning. Socknen ingick 1651—75 i Vöråborgs friherreskap, en förläning, som innehades av ätten Paijkull. Under kriget 1918 verkade i V. en krigsskola (se Vörå krigsskola). På senare år har äktheten av några runinskrifter, som påträffats i V., varit starkt omdebatterad (se Vörå-runorna). Det första runfyndet gjordes 1978 vid Höjsal träsk. (H. Wegelius, Beskrivning över V. socken, Minnen från heden tid och lämningar av heden kult i V., 1921; B. Åkerblom, V. sockens historia II. 1937, ny uppl. 1962; H. Smeds, Svenska Österbotten—Vasatrakten, 1953; G. Ehnholm, Fiskevatten och förningsland uti Vöråbygden intill storskiftet på 1700-t., 1980)