En dag gästades skolan av furst Tolstoj, sonen till den berömde
enslingen på Jasneja Poljana, och gift med dottern till »underdoktorn»
Westerlund i Enköping. Min äldsta dotter Gerda, då i 8:de
klassen, presenterades nu av Palmgrén för Tolstoj med orden:
»En landsmaninna till Ers Exellens!» Förvånad tilltalade
fursten min dotter på ryska, men fick till svar, att hon var från
Finland och ej kunde tala ryska. Då skrev han ur sin annotationsbok
på klasstavlan:
»Oma maa mansikka,
muu maa mustikka!»
och bad henne översätta detta. Min dotter, som visserligen
måhända kunnat göra det från sin tidigare lilla
undervisning i finska, svarade att s v e n s k a n
var hennes modersmål och att hon ej kände till finska ordspråk.
Tablå!
Undervisningen i historia var ju för mig särskilt intresserande,
van som jag var att syssla med Sveriges historia som mitt bästa ämne.
— I geografi förargades jag däremot över de rikssvenska
läroböckerna och rikssvenskarnas i allmänhet typiska obekantskap
och liknöjdhet för vårt land och särskilt dess svenska
befolkning. Finlands geografi avfärdades med ett par, tre rader »under
Rysslands». — Det mest otrevliga och typiska fallet inträffade
dock sedan jag redan återvänt till hemlandet. Men mina barn
fortsatte ännu ett år att besöka stockholmska skolor.
Min äldsta dotter i ett par år, tills hon avlade studentexamen
o. inskrevs vid Uppsala universitet och, Stockholms nation, ehuru hon
sedermera återgick även till Helsingfors och Österbottniska
avdelningen.
Till min efterträdare hade antagits en ung docent från Uppsala.
När denne nu gav en lektion i Rysslands och Finlands geografi, meddelade
denne lärde åt klassen, att Finlands befolkning är och
kallas f i n n a r; de äro
m o n g o l e r med utstående
kindknotor, gul ansiktshy och sneda ögon, som Ni själva kunna
konstatera hos Er kamrat, unge Rolf Wichmann. Oerhört förbittrad
genmälde min son, 6:te klassist: »Jag är ingen m o n g o l;
utan ren svensk liksom docenten själv. Vet inte docenten, att vi
i Finland ha en r e n t s v e n s k
b e f o l k n i n g
på mer än 350 tusen personer! — »Åhå
sade herr docenten. »Men Ni äro ju alla F i n n a r
och kallas så även av Runeberg och Topelius!» Ja, där
ha vi »die alte Geschichte».
Sic wird doch immer neu! för fennomaner och Gudi klagat — de
flesta rikssvenskar. —
»Och är det så, att docenten misstycker, att jag kallar
mig svensk, som jag är både till språk och bildning och
börd på mödernet, så är jag åtminstone
g e r m a n och inte m o n g o l,
ty såsom redan mitt familjenamn ger vid handen, var min farfar tysk!»
»Jaha!» — svarade herr docenten i geografi via Uppsala
universitet! rätt stukad till klassens jubel och framtida förståelse!
En ledsam omständighet i ekonomiskt avseende var att vid alla de
rikssvenska privatskolorna ersättningen avdrogs för varje lovdag,
och Palmgrén, som var »stark hushållare», gav
även oftare än fallet är hos oss lovdagar och långa
ferier, såsom även i huvudsak skedde vid de andra privata läroverken.
Annars voro eleverna hyggliga, hyfsade och gladare än våra
trumpnare landsmän, och både jag och mina barn trivdes övermåttan
väl, varför frågan även var och hemställan gjordes
till mig att stanna kvar för alltid i Sverige, och friplatser till
och med erbjödos mina barn. — Gudsfruktan, sträng sedlighet
och fosterlandskärlek betonades.
Men en sak förvånade mig högeligen. Under mina historiska
lektioner fann jag, att i n g e n e n d a
av de till över ett par hundra uppgående eleverna besökt
varken Riddarhuset eller Riddarholmskyrkan! — Jo, sade gubben rektorn
något generad, det är så, att det man har så att
säga inpå en själv, bryr man sig inte om! Jag fick nu
lov att med mina elever besöka dessa bägge ställen och
informera dem där även om statyerna på torgen, och mirabile
dictu [underbart att omtala] — g a t o r n a s
historiska namn, ty i de lägre klasserna visste ej eleverna, varför
T e g n é r och W a l l i n-gatorna
uppkallats så. Ja, sådan är eller åtminstone var
på den tiden den formalistiska, utanläsningsmetoden vid undervisningen
eller såsom salig biskop Gezelius kallade den »det gamble
oduglige manèret». Med mina elever från Åhlinska
skolan fick jag enkom besöka Gripsholm, Mariefred, Sigtuna och Drottningholm.
Oerhört uppfriskande efter alla trakasserier blev det för mig
och min familj att höra e n d a s t
vårt älskade modersmål och leva i en omgivning av från
barndomen kära och dyrbara forntidsminnen. Ledsamt dock att någon
gång erfara, huru grunda hos rikssvenskarna själva dessa känslor
voro, som för oss voro »allt i allom.»
På våren följde studentexamen, i Sverige benämnd
»maturitets-examen». Även härvidlag uppenbarade
sig för mig nyheter.
Sedan studentkandidaternas skrivprov godkänts, förordnas allt
fortfarande av Kunglig Majestät en särskild examensnämnd
av 3 professorer (från Uppsala och Lund), vilka i närvaro av
skolrådet övervara tentamen och, om de så finna för
gott, själva ingripa, vilket hänt och händer, med repulserande
av vederbörande. — Tentator bör före examens början
fråga av examensnämnden, vad den önskar att lärjungarna
skola förhöras i, vadan examen på detta vis kan bli lika
mycket en tentamen för lärarna själva som för eleverna.
Därjämte existerar även den olikheten mot förhållandena
hos oss, att privatisterna i c k e f å
t e n t e r a vid de läroverk,
där deras skrivprov godkänts, utan »Kunglig Majestät»
(d. v. s. skolstyrelsen) bestämmer v a r
detta skall ske. På detta vis förordnades 2 privatister att
undergå tentamen vid Palmgrénska samskolan, den ena från
Skara och den andra från ett norrländskt läroverk. Detta
föranledde en mycket »lustig episod» beträffande
mitt vidkommande.
Mina och Palmgrénska skolans »censorer», som dessa
övervakande professorer officiellt titulerades, voro i kristendom
teologieprofessorn och domprosten Ekelund från Lund, en mycket originell
men även jovialisk personlighet, numera avliden samt den såsom
»knoppisk och sträng» ryktbara professor Ribbing från
Lund, i psykologi och logik eller såsom det i Sverige hette officiellt
filosofisk propeu-detik. Tentator i historia var prof. Boëthius från
Uppsala, men härvidlag skedde tentamen av lektorn i allmän historia
å skolans h ö g s t a
klasser, doktor Sandegren. Jag däremot undervisade i Sveriges historia
i alla klasser och i allmän historia i de lägre.
Någon tid före studentexamens infallande rådde mig en
av mina bekanta statsverkslärare, lektorn i kristendom vid Norra
latin-läroverket, att jag för all del skulle »slå
i mina kandidater» Luthers lilla katekes och särskilt »Trons
artiklar», ty detta var professorn och domprostens speciella, ständigt
återkommande »knopp». Rådet, ehuru på visst
sätt ett »pia fraus» [bedrägeri med goda avsikter],
mottogs naturligtvis av mig med största tacksamhet.
När nu examen begynte, frågade jag pliktskyldigast av min
censor, vad han önskade, att jag skulle förhöra mina flickor
och gossar. Antagligen för att jag nu var en »politisk finländare»,
svarade alla mina censorer såväl i Palmgrénska som Åhlinska
skolan, att »jag vore god och valde efter eget behag» —,
men tillade min vänlige kristendomscensor, att jag vore god och ej
misstyckte om han själv skulle efter förhöret i kyrkohistoria,
som gick enligt hans smickrande utsago »alldeles galant»,
även själv ställde några frågor till de unga,
ty sådan har varit alltid min vana. »Professorn och domprosten
är så god» blev förstås mitt tacksamma svar.
Men hast du meir geschen! — Censor riktade nu till min häpnad
sin första fråga: »Hur lyder andra trosartikeln?»
till vår »västgötiske privatist». Han som
antagligen blott i folk- eller småbarnsskolan läst katekes,
gapade mållös. Vafalls! frågade min teolog med mulen
uppsyn, varpå han, o ve, råkade få tag i den norrländske
privatiststuderanden och med samma bedrövliga resultat. Nu blev vår
gudsman tydligen ledsen på allvar. Han vände sig till rektor
Palmgrén och skolrådets ordförande kanslirådet
Kastman med bitterhet i sin ton: »Har det nu blivit vana i Stockholms
läroverk, att lärjungarna ej få undervisning i vår
kristna tros grundsatser?» — Rektor och jag svarade genast
samtidigt ursäktande, att bägge abiturienterna ej tillhörde
läroverket utan voro privatister, av vilkas kunskaper vi naturligtvis
voro absolut okunniga! Jaha — jaha! svarade domprosten och sken upp.
Då skall jag förhöra herrarnas egna, och det gick förstås,
även nu »alldeles galant», och censor var storbelåten.
»Men hör nu, mina unga vänner», fortsatte professorn.
»Er lärare tycks ha givit Er verkligt goda grunder, såsom
även framgick med förhöret i kyrkohistoria. Men kan ni
nu säga mig, vilken var grunddraget i vår store lärofader,
doktor Martin Luthers karaktär, märk väl k a r a k t ä r!»
Eleverna stirrade mållösa på varandra. Lärare och
skolråd likaledes. Eleverna försökte svara, den ene ett,
den andre annat; om hans fromhet, hans rättfärdiggörelse
genom tron o. s. v. Intet approberades. — »Nej! mina
vänner» — återtog censorn med strålande blickar:
»Luther var helt enkelt e n h j ä l t e,
en h j ä l t e (med mycken stark
betoning). Han var bondson av den tappra s a c h s i s k a
stammen, av Vidukinds folk!» — Mycket riktigt! Columbi ägg.
Nog skulle vi a l l a ha kunnat svara på
frågan, om vi r i k t i g t
uppfattat censors mening.
Domprosten var i alla fall, såsom han smickrande uttryckte sig,
»ogenerat nöjd och tacksam för herr lektorns undervisning».
Vilka t e o l o g i s k a
examina har lektorn avlagt? — Inga alls, endast den s. k. teologen!
— Jaha — jaha! — Men skulle inte lektorn med sin förståelse
och kunskaper likafullt bli medarbetare eller sända oss åtminstone
några uppsatser till vår teologiska tidskrift? — »Oändligt
tacksam, herr professor och domprost! Om jag blott har tid och förmåga
framförallt!» »Åh, nog är det bra alltid med
den saken.» — Tyvärr kunde jag ej villfara den varmhjärtade
mannens önskan efter min återkomst till hemlandet, upptagen
av min nya direktorstjänst, lantdagsmannaskapet m. m., m. m.
Jag hade erbjudits tjänst även på två andra håll,
i den s. k. Åhlinska flickskolan eller som den även ståtligare
kallades Flickgymnasiet på Norrmalm, samt Stockholms elementarskola
för flickor. Aldrig förr eller senare har jag varit så
glad och belåten med mitt arbete som pedagog som i den förstnämnda
med dess fina, verkligt söta och i alla avseenden duktiga och präktiga
flickor, barn av Stockholms finaste och bästa familjer. Rektor var
den uppburna, kända historiska författarinnan doktor Lydia Wahlström
och föreståndarinna fröken Hedda Åhlin, utomordentligt
sympatiska och urbana personligheter liksom även skolans lärarinnor.
Vid mitt avsked försäkrade jag även åt dem bägge,
att under hela min tvååriga arbetstid vid skolan jag ej en
enda dag eller lektion gått misslynt till eller bort från
denna, den u t m ä r k t a s t e
skola i alla avseenden jag hittills verkat vid.
Stockholms elementarläroverk för flickor var även en trevlig
flickskola, dock med barn ur medelklassen och fattigare familjer. Rektor,
en av fattigdom och överansträngning nedböjd person, Franzén.
Han och hans fru voro vänliga och trevliga människor. Läroverket
var ännu ej fullständigt och arbetade under ekonomiskt betryck.
— I Åhlinska skolan undervisade jag i filosofisk propeu-detik
och i den Franzénska i kristendom.
I studentexamen i Åhlinska skolan hade jag bl. a. till censor
ingen mer eller mindre än Sveriges numera avlidna ärkebiskop
Nathan Söderblom, som nyss kommit från svenska legationen till
teologie professor i Uppsala, en såsom allom bekant ovanligt älskvärd
och intressant personlighet. Även han bad mig på min förfrågan
välja ämnet vid förhöret, och jag valde då frågan
om determinismen och indeterminismen till hans och censorkollegiets belåtenhet.
Inbjuden av Stockholms folkskollärareförening höll jag
vid densamma ett par föredrag, utsågs till ett slags utländsk
hedersledamot och fick även bland dem liksom bland mina kolleger
o. andra statens läroverkslärare, utmärkt goda vänner,
särskilt vill jag nämna lektorn i latin, doktor Anderzohn. Även
med personer av Stockholms pressen, särskilt vid Stockholms Tidning,
som inköpts av Axel Lille, då han överflyttade, sedan
»Nya Pressen» av censuren tvungits att upphöra kom jag
i beröring. Redaktör Rydelius, en ungdomsvän och studentkamrat
till skalden F r ö d i n g,
om vilken jag av Rydelius och andra Frödings ungdomsbekanta vid deras
särskilda s. k. Frödingsaftnar fick många intressanta
berättelser och upplysningar, var en bland dem. Så förflöt
min Stockholms tid under träget arbete och trevligt umgänge,
tills jag äntligen kunde om vårsommaren 1905 efter storstrejken
och den politiska omsvängningen i Ryssland återtaga min tjänst
vid seminariet.
Sommaren 1904 hade jag rest hem, sålt min gård, lindor m. m.
och tagit min hustru och övriga barn med mig till Stockholm, oviss
ännu om vi skulle få återvända. Bobrikoff hade visserligen blivit nedskjuten, men knappt hade jag återvänt,
innan från skolstyrelsen anlände inspektor Haapanen, min student-
och promotionskamrat, med ytterligare a l l v a r l i g
tillsägelse att ej få återkomma och återtaga min
tjänst, ty fastän Bobrikoff är borta existerar systemet
allt fortfarande, yttrade Haapanen ävensom Gustav Lönnbeck i
privat brev till mig.
Det återstod således intet annat att göra, enär
greve Berg, som jag redan nämnt, sänts av Seyn på ny inspektion
och funnit, att fastän jag fortfarande var i Sverige, fortfor mitt
dåliga politiska inflytande inom läroverket. Jag fortsatte
således min lärarverksamhet i Stockholm, besökte på
anmodan med mina flickor Drottningholm, Gripsholm, Sigtuna, Mariefred
och uppmanades att stanna kvar för all tid i Sverge, vilket jag dock
varken kunde eller ville lova, hur utmärkt jag än trivdes och
än hade det, i många avseenden mycket bättre än de
allra flesta av mina övriga landsmän i förvisningen.
Kort efter min ankomst till Stockholm kallades jag även av dem till
deras hemliga möten å Hotel Metropol, där baron von Born
fungerade såsom ordförande och min gamle avdelningskamrat och
forne, men icke mer, politiske motståndare Jonas Castrén.
Bland andra gamla vänner träffade jag där Almar Fabritius,
som ännu lever, och Georg Kuhlefelt, förvisad borgmästare
från Lovisa samt besökte bl. a. min gamle farbrors och
gynnares professor Georg Asps änka, moder till Wettenhovi-Aspa, i
hennes hem; likaså var jag inbjuden till Axel Lille, där bl. a.
Leo Mechelin och alla de andra råkades, varom strax något
särskilt intressant.
I Stockholm funnos många besoldade »spioner» både
rikssvenskar och, skam till sägandes, voro två ökända
landsmanninnor, fröknarna Wellingk och Bremer. Även Axel Enehjelm
träffade jag till min förvåning helt plötsligt, ovisst
i vilka men antagligen politiska ärenden, på Birger Jarls gatan.
Denna gång kom han helt frankt direkte till mig och frågade,
liksom intet passerat sedan vårt sista sammanträffande, huru
jag mådde och — trivdes, vilket ju lät rent av såsom
ett hån, varför samtalet å min sida även blev mycket
enstavigt och kort.
För att bliva insläppt till »de våras» hemliga
möteslokal måste man underkasta sig allehanda försiktighetsmått,
påminnande om vehm-domstolarnas, jesuiternas och andra hemliga sammanslutningars.
I övre våningen av hotellet hölls bakom slutna dörrar
och fönsterluckor sammanträden. Även nedre våningen
hade tillslutna fönsterluckor, på vilka man skulle knacka på
ett särskilt sätt för att insläppas.
Det var ytterst få gånger jag var med, strängt upptagen
av mitt arbete vid 3 särskilda läroverk med tidig uppstigning
för förberedning av mina läroämnen, förrättande
av morgonböner o. s. v., som jag var, vilket jag även
framhöll åt vännen Jonas, då han temperamentsfull
som alltid förebrådde mig bristande intresse, till och med
en viss »räddhåga», vartill jag genmälte,
att han ju nog borde veta, att en sann österbottning, och det ville
jag åtminstone vara och även varit, ej var anfäktad av
den sjukan. För resten tyckte jag, att debatterna smakade med förlov
sagt — gymnasistkonvent och, blickande omkring mig på samlingen,
gjorde jag den tysta reflexionen, varför har exempelvis den och den
blivit landsförvisad såsom farlig för den bestående
ordningen. Ty dylika »minores gentium» funnos i själva
verket om ock å andra sidan funnos »majores» såsom
Jonas Castrén, Born, kapten Fellman, en mycket sympatisk människa,
den impulsive Wenzel Hagelstam, Almar Fabritius, den egentlige redaktören
av »Fria ord» jämte
Neovius o. a. — Leo Mechelin var ej närvarande under de
par sammanträden, jag övervar, men vid ett allmänt festligt
sammanträde hos Axel Lille, där vi alla voro mangrant närvarande,
blev jag presenterad för »det libera partiets chef».
Värden meddelade oss, sedan vi bänkats vid långa bord
med Mechelin i högsätet, att han hade åt oss en »mycket
angenäm surprise», vilket hos oss väckte en ytterst livlig
och spänd förväntan.
Våra glada förhoppningar svekos ej heller, då efter
en stund uppenbarade sig min och allas vår gamle bekante och kamrat,
borgmästar Hallonblad, vilken, tack vare ryska revolutionärers
medverkan, hade lyckats rymma genom Polen och Tyskland ur ett ytterst
plågsamt fängelse »under Nevan», förklädd
till rysk psalmsångare. Med det spändaste intresse lyssnade
vi till hans dramatiska berättelser om sin ohyggliga behandling,
vilken dock här faller utom ramen av detta arbete.
Så grydde äntligen den dag, då Leo Mechelin med några
andra »förstlingar» fingo lov att återvända
till hemlandet. Vi följde dem alla till ångbåten. När
Leo Mechelin tog avsked av mig, sporde han, tryckande min hand, om jag
inte också snart finge vända hem. »Inte ännu»,
ljöd mitt något sorgsna svar. »Nåväl, nästa
gång!» och i det han gick ombord, tryckte han ännu en
gång min hand och sade med stark stämma: »Låt sången
ljuda!» Så inföll, som jag redan framhållit, den
ryska och finländska befrielsen, som dock till en början blev
en liten besvikelse genom det röda upproret.
|