V. K. E. Wichmann
Hågkomster från min Nykarleby-tid

X. Mitt deltagande i riksdagen 1908.

Mitt konservativa eller såsom Knape bittert uttryckte sig »stockkonservativa» uppträdande under storstrejken och arbetarnas (socialisternas) hot mot äganderätten framkallade sympatier för mina åsikter. Jag blev därför uppmanad att låta uppställa mig såsom riksdagsmannakandidat vid 1908—09 års nya enkammarriksdagar, detta särskilt av bönderna i norra delarna av Vasa län samt städerna Nykarleby, Gamlakarleby och Jakobstad. Ett allmänt distriktsmöte sammankallades till rådhuset i Nykarleby med doktor E. E. Staudinger från Gamlakarleby såsom ordförande och mig såsom sekreterare. Särskilt talrikt voro allmogeombuden representerade. Men detta väckte opposition att inte säga ilska hos de liberala och frisinnade, främst hos dåvarande redaktören för Jakobstads Tidning och hos hans stallbroder, t. f. lektor vid stadens skola, bägge då för tiden utpräglade »vänstermän», men numera bägge goda svenska högermän. — Min kandidatur angreps oförsynt i Jakobstads »småstadsskrän» och mina bägge antagonister försummade ej att till och med infinna sig vid distriktsmötet, antagligen i hopp att där få göra sina åsikter hörda.

Knappt hade mötet öppnats, innan representanten för Terjärv, nämndeman Bredbacka, en stolt typ för den svenskösterbottniska bondestammen anhöll om ordet och med av ursinnig rörelse skakande dånande stämma begynte han:

»Herr ordförande och ärade hitsammankomne! Här ha, skam till sägandes, dristat sig även att infinna sig två nosiga Helsingfors valpar och ung herrar, vilka på det skamlösaste sätt i Jakobstads Tidning och även enskilt och offentligt vågat smäda en av våra allra bästa, mest svenske och folkliga män, lektor Wichmann, viljandes sålunda liksom lära oss likt omyndiga barn, oss Österbottens fria svenska bönder, vem vi skola rösta på till riksdagsman. Men jag säger öppet för Er, Helsingforsiska herrevalpar, att slika agitatorer och »lärare» sparka vi i — arshålet!»

Punktum. Oerhört skratt och applåder, medan de till vänster vridna, eldröda i ansiktet, smögo sig strax ut liksom hundar »med svansen mellan benen». Följden av deras ohemula uppträdande blev också den, att jag av mötet enhälligt utsågs till Vasa läns norra riksdagsmannakandidat.

Jag måste nu göra en rond i mitt valdistrikt för att hålla mitt politiska jungfrutal och möttes överallt särskilt av bönderna med det livligaste bifall och de vänligaste lyckönskningar. Så kom jag även till Purmo, dit samtidigt hade anlänt en socialistisk agitator från den, tyvärr, rätt besmittade nya fabriksstaden Jakobstad.
Mötet hölls i kommunalhuset, fullproppat med folk och alla, även de äldre bondubbarna, voro närvarande. Staudinger, Hästbacka och Erik von Troil, som även den tiden var något åt vänstersidan och gentemot mig uppställts av dessa såsom min motkandidat.

Socialisten önskade, att jag skulle tala till först, varpå han, förstås, ärnade bemöta mig. Men hans räv bet icke min gås, utan jag bad honom öppna andragandena med sina rödfärgade åskådningar. Därpå bemötte jag i min tur hans svada, och utlade mitt och de svenskes konservativa program. Till sist vände jag mig till publiken: »Jag ser här närvarande, till min glädje, så talrika förståndiga äldre bondemän. I ären ju svenska österbottningar, vana från förfädren redan att ha egna, självständiga åsikter och att öppet och frimodigt som det höves svenske män också uttala dem. Ni ha nu hört motsatta åsikter och program här utläggas. Uttalen nu själva Er åsikt i saken!»

Efter en stunds paus uppträdde en ärevördig äldre danneman och yttrade:

»Han (d. v. s. jag; de svenska österbottningars vanliga tilltalsord av främmande herremän och andra) synes tro, att vi här i Purmo äro — , såsiljaster! — Men jag säger honom, att vi  i n t e  äro det, ehuru vi bönder liksom tycka med såsiljasterna, att det finnes för mang herrar i landet och att däm ha för bra löner. Men he' e' tri satser, som vi bönder inte vilja och kunna ge bort åt såsiljasterna, nämligen Guds ord, jolä (=jordbesittningen) och sparbanksbotsä!»

Sagt! Allmänt instämmande och bravorop. Nu uppträdde omedelbart en inhyseskvinna, vilken liksom en Megära rusade mot socialisten med knuten näve, ropande: »Hör tu, storljugare tär! När här röstades senaste gång till riksdan, lovade tu oss och all käringar och ader i Purmo, som ej hade någon kudda, att om vi röstade på såsiljastrarna, så skulle vi alla få en kudda till skänks. Nu e' de re'n några år, och ännu har ingen av oss fått se ens svansspetsen av kuddan. Men si! tu ljuver, din rackare, tu ljuver!»

Tablå. Svaret blev oerhört skratt och applåder medan den stackars Jakobstads »såsiljasten» smög sig skamflat i vrån vid spisen och ej vidare vågade öppna sin mun. Resultatet blev, att mötet enhälligt beslöt uppbära min kandidatur. Troil, som trots min varning till honom talat »fria ord», huru som allmogen borde frigöras från gamla såväl ekonomiska som politiska och — religiösa fördomar fick ej enda röst. Jag kände mitt folk!

Såsom direktor Hagfors i sin intressanta och sakrika redogörelse för Nykarleby seminarium till dess 50 års fest berättar, framställde jag med anledning av en tillfällig socialistisk rörelse bland seminaristerna vid ett kollegiisammanträde till diskussion frågan om vilka åtgärder skulle vidtagas för bevarandet av den i reglementet påbjudna andan bland seminaristerna. Diskussionen fick utgöra svar på frågan.

När jag sedermera vid riksdagen berättade åt min numera avlidne vän, teologieprofessorn G. G. Rosenqvist om Purmo, bondens uttalande, yttrade han: »Vet du, bror Gånge! Det är det bästa och mest träffande politiska program, som jag någonsin hört.»

i Ungefär i samma stil gick det till på de andra orterna. Jag vill ännu blott omnämna mötet med Nykarlebynejdens valmän å folkskolan i Soklot. Hit hade även infunnit en av socialisternas redan från förra riksdagen främsta talare och agitatorer jämte såsom biträde en svensk arbetare från Jakobstad, vilken förfinskat sitt fäderneärvda svenska namn. Efter en historisk och socialpolitisk tornering mellan socialisten och mig om bl. a. Marx, Lasalle och Pariskommunen, tog den skäligen enfaldige Jakobstadsbon också till ordet och hemställde, att de närvarande »gode svenska mannen» skulle rösta med socialisterna, som ville den svenska allmogen så väl, så väl och ville vara deras bröder och vänner och ingalunda, såsom svenska folkpartiet skamlöst ljög, förfinska dem. Detta var »gefundenes fressen» för mig, varpå jag ögonblickligt replikerade: »Ja, här ser ni nu (pekande på den sistnämnda talaren), hur  v ä l  de finska socialisterna vilja den svenska allmogen, så att de, liksom den ärade talaren skyndat att förfinska sitt fäderneärvda, hederliga svenska namn!» — Skratt och applåder! Och även här fingo herrar socialistdeputerade skamsne snarast möjligt beställa en skjutshäst, utan att få ens en enda röst!

Referat om mitt deltagande i riksdagen hör ju ej hit, varför jag förbigår detsamma. År 1909 sände oss dessutom tsar Nikolai på sina »rådgivares» uppmaning förbittrad över vår obstruktion bort efter endast en veckas session. När sedermera ny riksdag igen utlystes, önskade mina valmän, att jag ånyo skulle åtaga mig uppdraget. Men enär jag blivit t. f. direktor och även nyss genomgått en rätt farlig operation på kliniken i Helsingfors av professor Ali Krogius för »insnärjt bråck», svarade jag nekande.

Från denna operation kan jag även berätta ett par ganska kostliga episoder. När jag skulle »bindas å operationsbordet» gavs mig av en av sjukhusets assistenter en förberedande morfininjektion, så att jag ej skulle känna mig alltför nervös. — Skämtande yttrade jag då till »insprutaren»: »Det käns alldeles, som om man en gång vore på verkligt vikingatåg och i livsfara!» — Nu lär det höra till saken, att de föreställningar, som vid dylika tillfällen äro uppe i patientens medvetande, gå igen före hans insomnande. Knappt hade jag förts till operationsbordet, omgivet av professorn och en mängd unga läkarhospitanter, förrän jag för några minuter i yrseln öppnar ögonen och ropar med stentornsstämma: ».Nu äro vi — i Normandie! Vikingar hitåt!» och det så dånande, att från de närgränsande sjuksalarna de andra läkarna strömmade förvånade till och en av dem, en finne frågade: »Mitä se perhana huutaa»? Härtill svarade Krogius leende: »Ja — här ser Ni en patient som är — viking till och med ända in i döden, om det så gällde!

När jag skulle föras till operationssalen, tillspordes jag av sjuksköterskan, om jag ej var rädd och nervös, ty det lär bliva en rätt allvarsam historia.? — »Nej», svarade jag, »jag tror på Gud och min skicklige vän Ali Krogius!»

När jag efter injektionen för andra gången vaknade som hastigast, lär jag till professorns och de andras munterhet yttrat i yrseln upprepade gånger: »Jag tror på Gud och den skicklige Ali Krogius»!

Operationen var allvarsam och räckte omkring 4 timmar, men allt gick väl. Jag var dock mycket svag, men begärde likväl av Krogius att en vecka efter operationen få resa till Nykarleby, enär jag såsom tjänstförrättande direktor skulle första gången förrätta dimissionsexamen. — Efter mina upprepade enträgna böner sade Krogius slutligen: »Nå, res då i Guds namn sa' käringen åt spöket!»

Så svag var jag fortfarande, att vid hemkomsten måste jag av mina lärjungar dragas, inbäddad i skottkärra till seminariet och förrätta examensavslutningen sittande.

Mitt tillfrisknande gick dock snabbt, och när jag sedan infann mig på kliniken för att »visa mig» och mitt sår, visades det triumferande av Krogius åt de andra läkarna »Här ser Ni en, som frisknat till och skött sig — som en herre!»

Mina lärjungar, kolleger, stadsborna samt vänner och bekanta hyllade mitt tillfrisknande med stor vänlighet.

Huru jag sedan blev ordinariter utnämnd till direktor, trots generalguvernör Seyns trakasseri och motstånd, har jag i det föregående omnämnt, likaså om mitt avskedstagande. Mina vidare levnadsöden och erfarenheter såsom lärare i Åggelby och Helsingfors, t. f. arkivarie vid Sjöfartsstyrelsen och föredragare i krigshistoria vid militären, t. f. lektor i Mariehamn samt slutligen flyttning till Ekenäs och dädan igen till huvudstaden hör ej till min »Nykarleby-tid» och bör således ej här refereras.