Hågkomster från min skoltid i Nykarleby

Del 2

SAMSKOLAN

av

Folke Holmström

Rent allmänt vågar jag påstå att 1950-talet var det sista av den oemotsagda ordningen: Endast en minoritet ifrågasatte kroppsaga och dödsstraff. Herrens dag visades dock strikt vördnad. Homosexualitet var illegalt, barn utom äktenskapet var oacceptabelt, skilsmässa var skamligt. Barnen balanserade obekvämt mellan det sena 40-talets efterkrigsidealism och den spirande friheten under 60-talet. De skulle ses men inte höras och många tonåringar såg det som ett förbarmande att deras formella utbildning var över när de var 14 eller 15 år.

Mot denna bakgrund av likriktning fortsatte jag min skolgång hösten 1950 i Nykarleby samskola som var ett femklassigt privatläroverk. Där skedde undervisningen under relativt primitiva former och övergången från Normen var som att flytta från slott till koja. Samskolan verkade nämligen sedan 1920 i ett redan då gammalt trähus på tomten i hörnet mellan Topeliusesplanaden och Borgaregatan. Skolhuset hade visserligen förstorats med en tillbyggnad i två våningar år 1937, men under mina år i skolan saknades fortfarande bl.a. moderna bekvämligheter. Lärarkåren hade ett fåtal ordinarie lärare och drygt hälften av ämnena sköttes av vikarier och timlärare, av vilka en del saknade formell kompetens. De ekonomiska resurserna var knappa och elevunderlaget var tidvis i minsta laget.

Att börja i samskolan var ingalunda någon självklarhet för alla. Speciellt för landsborna, som utgjorde merparten av eleverna, innebar skolgången extra utgifter för föräldrarna. Eftersom det saknades reguljära skolbussar måste många bo och äta i staden. Av dem hyrde de flesta en studiekammare hos någon tant, medan ett begränsat antal fick plats på elevhemmet ”Knarkon”, där det även serverades mat. Som stadsbo var man således privilegierad då man fick bo och äta hemma, men av mina klasskamrater tillhörde knappt hälften denna grupp.

Första terminen var ganska omtumlande och jag var knappast ensam om att i början känna mig rätt så bortkommen i den nya miljön. Det gällde att snabbt ta till sig skolans rutiner och lära känna nya elever och lärare. Av klasskamraterna var endast fyra från min årskull i Normen, medan de övriga kom från skolor i grannkommunerna. Åldersskillnaden inom klassen varierade med ett par år, vilket torde ha haft en viss betydelse för elevens mognad och studieframgång. På skolgården betydde den biologiska åldern väldigt lite, ty där rangordnades eleverna enbart efter klass och då var skillnad mellan ettan och femman enorm. Ändå har jag inget minne av att just klasshierarkin skulle ha förorsakat någon utpräglad pennalism på min tid.

Varje klass hade en klassföreståndare som övervakade den inre ordningen, men det övergripande ansvaret hade skolans mångåriga rektor, Erik Åhman. Han var en reslig, inbiten ungkarl som blivit rektor 1944 efter att ha fungerat som ordinarie lärare i svenska och tyska under en tioårsperiod. Med sin något stela uppsyn och sitt korrekta sätt ingav han stor respekt var än han rörde sig — men så hade det inte alltid varit. Ty då han kom till Nykarleby lär han ha haft stora problem med att upprätthålla disciplinen i klassen, vilket för mig verkade helt otroligt då jag i vuxen ålder fick höra det i förtroende. Nåväl, detta påpekande är inte ägnat att kasta någon skugga på hans yrkesskicklighet som lärare. Däremot var han enligt mig lite väl nitisk med att vaka över sina elever utom skoltid. Hur läraren är kan ha stor betydelse för hur man lyckas i ämnet och rentav påverka ens framtida intressen och yrkesval. Vissa lärare i samskolan upplevde jag som oinspirerande och i deras ämnen var min enda ambition att få ett nöjaktigt vitsord med minsta möjliga ansträngning. Nackdelen med detta var ju att kunskaperna ofta försvann redan dagen efter provet, vilket man bittert fick ångra längre fram. Därför hade man om möjligt velat förändra de där lektionerna som man bara satt av.

Klass I, 1950—51 med vår klassföreståndare Ragnar Storå.

Skolans läroplan dominerades av språk, matematik och naturvetenskapliga ämnen. Svenskan bestod av muntlig och skriftlig framställning samt grammatik. En sorglustig episod, som bitit sig fast i minnet, handlade om en försenad elev som på frågan ”var har du varit” svarade ”me mommos”. Detta väckte en viss munterhet i klassen och läraren fick därmed anledning att snabbt förklara användningen av prepositioner i olika sammanhang. Uppsatsskrivning upplevde jag många gånger som frustrerande på grund av ”omöjliga” rubriker. Grammatik var inte heller någon höjdare, om än man snabbt insåg dess nödvändighet för att klara av översättningar från och till främmande språk. Av dessa startade finskan redan i första klass och förorsakade mycket huvudbry för många elever. — Man bör dock betänka att det i Nykarleby vid denna tid var nästan lika ovanligt att höra finska på gatan som att möta en! — Trots enträget arbete, främst från lärarens sida, gick jag ut skolan med bristfälliga kunskaper i finska och detta gällde i högre grad oförmågan att tala än att skriva språket.

I klass två tillkom tyska som första främmande språk på schemat. Någon möjlighet att välja engelska i det skedet fanns inte i vår skola. Tyskan hade fortfarande en stark ställning både av tradition och som vetenskapligt språk. Därför gick undervisningen i första hand ut på att lära eleverna läsa och förstå tysk text. Detta krävde mycket övning, eftersom det tyska språkets syntax innehåller en formrik ordböjning och en invecklad meningsbyggnad, där det gäller att hålla reda på bl.a. olika kasus och artiklar samt att ge akt på verbet i bisatser. Inför proven pluggade vi in gamla skrivningar som cirkulerade bland eleverna från år till år. Inte sällan delade läraren obetänksamt ut en gammal provtext och därmed var lyckan gjord för den som haft möjlighet att läsa på, åtminstone för stunden. Dylikt borde ändå inte ha fått förekomma. — De två sista åren hade man möjlighet att läsa engelska som frivilligt ämne. Att jag tog den chansen har jag aldrig behövt ångra. Språket har nämligen en enkel formlära som gör det lätt att tala och dess ställning i internationella sammanhang är numera stark. Däremot avviker uttalet i engelska markant från skriften, vilket inte är fallet i tyska. Goda baskunskaper i ämnet inhämtade vi under ledning av vår lärare, pastor Still, som för övrigt också undervisade i religion. I sin pedagogik utnyttjade han på ett genialiskt sätt sång och musik i form av negro spirituals för att accentuera språkkänslan. Och på det området betecknar jag honom som en banbrytare.

En del av lärarkåren, från vänster:
Övre raden K. Olin, R. Still, E. Åhman, R. Storå och E. Ekman.
Sittande: H. Nylund, U. Andersson, M. Storå och E. Siegfrids.

På tal om matematik får man ofta höra berättelser om hur svårt och tråkigt ämnet var i skolan. Majoriteten av eleverna säger sig även i dag ogilla matte för att den är så abstrakt, och eventuella oliktänkare betraktas fortfarande som lite konstiga. Detta fick jag bekräftat en gång genom påpekandet ”att i skolan läste vi ut räkneboken”, när det framkom att jag studerat matematik. — De tre första åren hade vi enbart aritmetik som de flesta torde ha klarat utan större svårigheter med undantag av avsnittet om handelsmatematik. Om jag minns rätt behandlades den redan i klass tre och då var man i yngsta laget för att ha praktisk erfarenhet av begrepp som t.ex. grossist och minuthandlare, tidsrabatt och diskont, trassent och acceptant, aktier och obligationer, ränta och dividend. De första grunderna i algebra och geometri fick vi i fyran under ledning av stud. K. Olin, som även skötte undervisningen i fysik och kemi. Som lärare tyckte jag han var rättvis och lagom krävande, vilket innebar att man måste kunna det nödvändigaste och viktigaste i kurserna för att bli godkänd. Konkret kunde det t.ex. handla om att i algebra använda ekvationer vid lösning av olika praktiska problem.

Naturalhistoria (botanik & zoologi) och geografi undervisades av vår ständige klassföreståndare, R. Storå. Han var en mycket kunnig man, men tyvärr upplevde jag hans lektioner som tråkiga. Orsaken låg inte nödvändigtvis i själva ämnet, utan snarast i framställningssättet som alltid följde samma mönster och saknade variation. Växter och djur avhandlades sterilt i klassrummet medan naturen utanför sjöd av liv. Endast två exkursioner tror jag att vi gjorde på fem år; den ena till Andra sjön och den andra till seminariets skolträdgård. I botanik fick vi lära oss sexualsystemet för växtrikets indelning enligt ”blomsterkonungen” Carl von Linné. Dessutom måste vi samla växter och lämna in herbariet för granskning. Sedan följde muntlig tentamen där läraren genom stickprov kontrollerade att eleven kunde växtens latinska art- och släktnamn. Vad t.ex. Anemone nemorosa hette på svenska var tydligen egalt, eftersom det inte fanns någon plats för namnet på etiketten!

Då det blev rast skulle alla utom dejouren ut och röra på sig. På skolgården bildades klassvis grupper av flickor och pojkar, som hade sina speciella favoritställen där de stod och pratade. Ett populärt samlingsställe för oss pojkar var södra sidan av uthuset. Dit drogs man inte bara för att söka skydd mot nordan, utan också för att beundra några häftiga motorcyklar. Både ljudet och doften från motorerna gav en obeskrivlig känsla av eufori hos många av oss som ännu inte fyllt körkort. Ett annat ställe, som också lockade flickor, var kiosken på andra sidan gatan. Utanför den köade alltid skolelever vid en viss tidpunkt på förmiddagen för att köpa varma grisar som bakats i det närliggande hotellet. Och där besannades minsann påståendet, att ”ha´ som int´ tycker om rö´limonad och grisar — ha´ låås”!

Ibland hände det att några av oss stannade kvar på skolgården efter dagens sista lektion för att idrotta. Förhållandena var visserligen mycket primitiva, men parallellt med planket till Knutars gård fanns ändå en ansatsbana för horisontella och vertikala hopp. Där hoppade vi så praktiskt taget stickorna yrde, ty all utrustning — ställning, ribbor och stavar — var gjord av trä som lätt knäcktes av påfrestningarna. Hopparen hade ingen madrass att landa på, utan tog mark i resterna av något som en gång varit en jord- eller sågspånshög. Ändå har jag inget minne av att någon skulle ha skadat sig allvarligt. På gården utkämpades också en populär mångkamp mellan två tävlande som ”jagade” varandra genom att turvis kasta en kula fram och tillbaka från föregående nedslagsplats. Tävlingen var mångsidig och krävde både styrka och teknik, då de olika kasten måste utföras dels med var hand för sig, dels med bägge händerna samtidigt. I detta sammanhang vill jag också framhålla att vi hade flera duktiga skidåkare i klassen. Några av dem ingick i det lag som vintern 1955 sensationellt tog hem segern i tävlan om bästa skidskola inom Svenska Finlands Skolidrottsförbund.

För oss skolungdomar fanns det sparsamt med förströelser i staden. Ett nöje, som i alla fall uppskattades av de flesta, var att gå på Bio Scala. Filmutbudet var dock begränsat och väntetiden på de populäraste filmerna var i allmänhet lång. Ett extra öga höll vi på affischerna som fanns uppsatta på väggar och telefonstolpar. De var nämligen eftertraktade som omslagspapper till skolböcker och försvann därför snabbt ur gatubilden. De danslystna kunde ta sig en svängom på Karleborg där de s.k. torsdagsdanserna var speciellt populära på 50-talet. I skolan anordnades också dans ett par gånger under läsåret. Arrangemangen skedde i konventets regi och gav ansvarspersonerna nyttiga och lärorika erfarenheter: ansökan om polistillstånd, bokning av orkester, försäljning av inträdesbiljetter och förfriskningar m.m. Behållningen i kassan gick till den kommande klassresan, som i vårt fall företogs med tåg till Helsingfors.

En tisdag i slutet av maj 1955 samlades en grupp festklädda flickor och pojkar på skolgården för fotografering. De hade nyss fått sina dimissionsbetyg över avlagd mellanskolexamen - några skulle få betyget lite senare - och på fingret blänkte klassringen symboliskt. Av fotot att döma ser de flesta ut att vara glada, vilket väl är helt naturligt en dag som denna. Visserligen hade det ibland förekommit svårigheter och motgångar i skolarbetet, men de hade övervunnits och nu krönts med framgång. För mig personligen innebar detta att den andra etappen på den lärda banan härmed var avslutad och det skulle bli flera innan jag slutgiltigt hade träffat mitt yrkesval. — När detta skrivs är det på pricken 50 år sedan min årskull utdimitterades från Nykarleby samskola. Skolan är sedan länge borta liksom de byggnader där den en gång verkade, men många minnen från skoltiden lever fortfarande kvar om än inte alla lämpar sig för tryck.

Dimission 1955. Personerna namngivna.