Landskampen i gång
mellan Finland och Sverige
1941

I Sverige kom evenemanget att kallas ”riksmarschen”. Den var tillkommen, inte enbart som en kamp i gång, utan det var en manifestering av stödet för Finland och samhörigheten under vinterkriget, som nu kunde ta sig form av en gemensamt genomförd idrottsprestation.

Den 4–25 maj skulle marschen genomföras och den tog sig uttryck också i utmaningar mellan orter i Sverige och Finland i vänskaplig anda. Så utmanades Helsingfors skomakare av Stockholms skomakare, bara för att ta ett exempel. Staden Sigtuna, med sina 1350 invånare sökte en stadskamp mot en stad i Finland och organisationskommittén föreslog Nykarleby som lämplig motståndare. Där hade nog vasaskalden Jarl Hemmer ett finger med i spelet, för denna tid vistades han i Sigtuna, och så väl kände han till Nykarleby, att han kunde ge tips om att det var en lämplig motståndare.

I tidningarna skrevs blänkare och artiklar om den förestående gångkampen där man uppmanade allt kvinn- och mankön i de två broderländernaatt gånga. De yngsta barnen skulle dock inte tillåtas delta i tävlingen, men konstaterade man, att det inte är förbjudet att familjemedlemmarna bär varandra och så blir det en riktig familjemarsch.

Nykarlebys ombudsman skulle vara idrottsklubbens ordförande, lärarkandidaten Gunnar Backlund. (Han skulle sedan utföra sin lärargärning i Pernå.) För att nå så många som möjligt med information sammankallades representanter för alla föreningar och organisationer i staden, den tiden 20 stycken. Det praktiska arrangemanget sköttes av en kommitté bestående av lekt. Runar Ingberg som ordf., seminarielektor i gymnastik, musiklär. fru Regina Örn-Stark, gift med Mikko Stark, fröken Martha Löving, hon som snart skulle bygga Knallebo ovanför ”aptekarns” villa, nuvarande Erik Grahns villa vid Andrasjön, bankdir. Einar Hedström som skulle skriva ”Nykarleby,  min barndoms och ungdomsstad, handl. Hugo Casén som nu innehade förra Fagerholms butik vid Esplanad- och Bangatshörnet, samt då lärarkandidaten Gunnar Backlund.

Två banor anlades och meningen var att alla skulle starta från torget, följa nya vägen till Bonäs vägskälet där kvinnor och barn skulle gå till Juthas och därifrån via Forsbacka och Juthbacka till startplatsen. Männen skulle även de gå till Bonäs vägskäl, sedan till Bonäs och därifrån till nya vägens andra korsning i Löjlax och sedan till Bonäs vägskäl, därifrån samma rutt som kvinnor och barn. Och det skulle framför allt gälla att tvinga Sigtuna obarmhärtigt på knä!

Riksmarschmärket.

Men snart konstaterades att Juthasvägen p.g.a. menföre var i så dåligt skick att endast ”nyvägen” kunde användas. Starten skulle ske vid Brostugan, damernas och minderårigas bana är utmärkt på vägens vänstra sida med vändpunkt efter fem km, herrarnas är utmärkt på den högra sidan med vändpunkt på vägens högra sida efter 7,5 km (alltså herrar och damer på varsin sida av vägen!). Och för att alla skall kunna välja en lämplig tidpunkt ordnades hela sju provtillfällen. Vid dessa skulle man ha två marschkort för nödiga anteckningar, det ena skulle man behålla som ett minne av tillfället, det andra skulle insändas för kontroll. På korten antecknades starttid, korten stämplades vid vändpunkten och vid målgången antecknades använd tid. Den som fått godkänd tid hade rätt att inlösa ett marschmärke för 5 mk, men detta inlösen var inte obligatoriskt!

Marschmärket med diameter ca 21 mm här ordentligt förstorat.

På söndagen 4 maj inleddes den historiska idrottskampen mellan två hela folk. 35 godkända prov antecknades då, två kvällar senare avlade 43 provet och då återstod ännu 5 provtillfällen. I Nykarleby lovade man att man skulle segra i den brinnande tjärtunnans tecken och slå Sigtunas tre stjärnor och krona i deras stadsvapen.

Den 16 maj hade 372 marschprov avlagts, den 18 maj hade Nykarleby 477 avlagda prov mot Sigtunas 425. Bland de Nykarlebybor över 60 år som dittills avlagt provet nämndes Maria Castrén, Joel Nordling, Nils Bergstén, Hjalmar Björkvall, Einar Hedström och Selim Haglund m. fl. Maria Castréns rekordtid var 1 tim 31 min bland damerna, 1 tim 48 min 20 sek. bland herrarna.

När marschkampen avslutades den 24 maj hade 60,9 % av stadens befolkning avlagt provet och Nykarleby hade hemfört segern efter en jämn kamp med Sigtuna. I Sigtuna hade 664 personer eller 50,4 % marscherat, i Nykarleby 553 personer. I hela landskampen hade i runt tal i Finland 1,4 miljoner deltagit, i Sverige 1,2 miljoner.

Och vi hade slagit Sverige. Vad vi var duktiga. Tyckte vi.

Och för att avrunda detta, kan nämnas att i de blivande stadsdelarna Nykarleby landskommun hade deltagit 661 personer, i Munsala 620 personer och i Jeppo 462 personer.

Och alla 553 personer i Nykarleby, som marscherade längs ”nyvägen”, hade sett steinhuvagubbens belåtna min när han från sin upphöjda plats konstaterade ”stadsbornas kondition är god”.

Ida Pensars riksmarschkort signerat av NIK den 21 maj 1941.

Framsidan.
Lars Pensar tillhandahöll.
(Inf. 2012-03-14.)