Eftersom Ragnar Mannil hänvisade till personporträttet i Juthbacka, trodde jag det skulle vara mer om verksamheten där än det sist och slutligen var. Men eftersom Netta härstamamr från Nykarleby och det är ett intressant livsöde, blir det publicerat.

Netta Heikel.

[Sofia Antoinette 1846–1940]

I vår tid med dess omfattande kommunala och statliga vårdverksamhet och därmed förenade understödsförmåner av allehanda slag, — en administrativt dirigerad allas vård av alla, grundad på lag och förordningar — spelar den enskilda välgörenheten och filantropiska verksamheten ej samma betydelsefulla roll som förr.

Netta Heikel var hela sitt långa liv en utpräglad filantrop i ordets gamla, vackra mening och innebörd, en människovän, vars hela diktan och traktan [strävan och åstundan enl. SAOL] var osjälvisk verksamhet för andras — de ringas och svagas — väl. Hon var en god exponent för den filantropiska mentalitet och livaktighet, som förekom inom det borgerliga småstadssamhällets kvinnovärld redan på 1800-talet. Netta Heikel och många andra med henne visa de forna ,,flickorna i Jakobstad” från deras vackraste sida — en helt annan än den skalden Choraeus tänkte på. Ett försök till en biografisk teckning av Netta Heikel försvarar sin plats i denna bok, även om hennes lärarinnegärning inom den ordinära skolans väggar var kort. Hennes verksamhetsfält blev vida större än ett skolrum. Den familjemiljö, i vilken Netta Heikel växte upp, skapades av föräldrarna, den lärde och vidsynte prosten Henrik Heikel och hans maka Wilhelmina Johanna, f. Schauman, jämte en stor och begåvad syskonskara, och var en fruktbar jordmån för ideella och kristligt-kulturella idéer och strävanden. Vid familjens flyttning från Åbo till Pedersöre, Rosenlunds prästgård, år 1861 var Netta 15 år och hennes egen skolgång i Åbo fruntimmersskola avslutad. Hennes äldre syster Anna, som gjort sina lärospån som auskultant och lärarinna i Åbo dövstumskola, startade med faderns hjälp en skola för dövstumma på Rosenlunds prästgård år 1863. I dövstumskolans lokal begynte systrarna Anna och Netta även hålla söndagsskola år 1868 — den första i sitt slag på orten — för hörande barn. Redan därförinnan hade syskonen Heikel — både bröder och systrar — om söndagarna på Rosenlund undervisat traktens barn i biblisk historia, skrivning m. m. Skolförest. Aug. Jakobsson har för förf. omtalat, att han som liten pojke i dövstumskolans kök lärde sig skriva (med fjäderpenna) och med vilken glädje han av fröknarna Heikel tog emot sitt första boklån: ,,Tomtegubben på Åbo slott”.

Prosten Heikel hade omfattat något för den tiden så ovanligt som absolut nykterhet och även påbjudit sådan i hemmet. Det var sed i familjen, att barnen vid morgonandakten skulle framsäga något bibelord, förrän man grep sig an med dagens mångahanda. Bröderna, studenter med spjuvern i sinnet och kanhända en aning kritiskt inställda till faderns absolutism, lärde minsta systern Mimmi det bibelord hon skulle upprepa på morgonen den dag, då biskop Alopaeus, som inspekterat dövstumskolan, var bjuden till middag. Klart och felfritt gjorde hon besked för sig med orden: ,,De hava intet vin! ” Det var inte utan att prostefar kände sig besvärad över sönernas vanvördiga raljeri, men berättade i alla fall skämtet vid middagsbordet för biskopen, som artigt förklarade, att han respekterade andras övertygelse och lät sig maten väl smaka.

En annan gång, då sönerna på dagen skulle resa in till universitetet hade systrarna preparerat lilla syster för bibelversen på morgonen. Den lydde: ,,Kivens icke på vägen!”, var adresserad till bröderna och väckte allmän munterhet.

Efter prosten Heikels död 1867 flyttade prostinnan år 1868 med sina hemmavarande barn, utom Anna som tio år framåt fortsatte dövstumskolan på prästboställets mark, till assessor Fontells (nu Stadshotellet) gård i staden. I ett av rummen ställde Netta Heikel till en privat småskola, som hon, dels med biträde av systrarna Mia och Mimmi, upprätthöll ett flertal år. Söndagsskola höll hon året runt utan ferier: sommartid i vackert väder sutto barnen ute på gårdsplanen. I ,,Gula kammaren” bedrev hon bokutlåning à 2 penni per bok och vecka. Det var det första kända lånbiblioteket i staden, omfattande 180 volymer, var grundat av prostinnan Heikel till minne av hennes make och förärades sedan Pedersöre församling. Efter tillkomsten av Kyrkostrand folkskola 1876 placerades biblioteket där, men anlitades fortsättningsvis även av stadsbor, tills staden vid sekelskiftet fick eget lånbibliotek.

Läsåret 1873—74, okt.—maj, fungerade Netta Heikel som t. f. lärarinna i den nyinrättade lägre folkskolan i staden efter sin syster Nelly, som gifte sig i Danmark. Från hösten 1874 efterträddes Netta i skolan av sin syster Maria, som av direktionen kallades från oavslutad kurs vid Ekenäs seminarium, där hon var elev. För lärarinnekallet hade de lust och utpräglad fallenhet.

Syskonen Heikel hade redan medan de bodde i Åbo blivit intresserade för baptismen. Deras far hade i egenskap av domkapitelsledamot varit med om ett förhör inför domkapitlet med åländska baptister och inbjudit dessa till sitt hem för att visa dem vänlighet och höra dem vidare utveckla sin trosuppfattning. År 1868 blevo syskonen Anna och Viktor Heikel (sedermera professor) omdöpta i Sverige, och följande år gick Netta Heikel samma väg i Stockholm. Anna Heikel började hålla andliga möten i dövstumskolan och föredrog Spurgeons predikningar — stundom två efter varandra — för en ivrigt lyssnande och alltmer växande åhörarskara. Hon inbjöd baptistpredikanter från Sverige och införde därigenom baptismen i Österbotten. Den första dopförrättningen ägde rum vid Lysarholmen år 1869. En baptistförsamling grundades år 1870 och uppförde ett eget bönehus i Jakobstad år 1871.

Jakobstad blev (jämte Vasa genom Alba Hellman) på 1870—80-talen ett centrum för en kraftig religiös väckelse i baptistisk anda. Det heikelska hemmet i Jakobstad och det hellmanska i Vasa voro båda centralpunkter för en omfattande missions- och social verksamhet på kristlig grund. Inhemska och utländska kontakter knötos genom livlig korrespondens och personliga besök. Talare och predikanter från när och fjärran kommo och foro. Sådana voro bl. a. Edvard Björkenheim, rikssvenskarna Joh. Palmqvist, A. F. Tiselius, Karl Orest, svensk-amerikanen överste Broady, engelsmännen pastor Lansdell och lord Radstock.

I fråga om undervisning av folkets barn voro den baptistiska väckelsens ledare i dessa nejder mer angelägna, uppoffrande och snara till handling, än då för tiden var vanligt. Den med heikelska familjen lierade fröken Maria Ekqvist, även hon baptist, var ett tiotal år (1873—83) lärarinna i den av bonden-baptisten Petter Stormåns grundade och upprätthållna första folkskolan i Pedersöre, Forsby. Netta Heikel var ivrigt verksam i väckelserörelsen. Om söndagarna höll hon söndagsskola och möten. Under veckans lopp undervisade hon barn. Hon inskränkte icke sitt arbete till Jakobstad, utan färdades i landsorten, där folkskolor icke funnos, och höll 3—5 veckors kurser. Undervisning meddelades huvudsakligen i läsning, skrivning och räkning, därtill höllos särskilda andaktstillfällen för kursdeltagarna.

En så energisk verksamhet vid sidan om och utanför det kyrkliga och borgerliga församlings- och undervisningsarbetet kunde givetvis ej passera oantastad. I den kyrkliga tidningen ,,Sanningsvittnet”, nr 4 o. 5 aug. 1871, tog ingen mindre än biskop F. L. Schauman, syskonen Heikels morbror, till orda och yrkade på att Anna Heikel skulle avlägsnas från föreståndarskapet för sitt kärleksverk: dövstumskolan. Föreståndaren för Åbo dövstumskola, tillika inspektör för landets dövstumskolor och sedermera biskop i Borgå, C. H. Alopaeus, tog Anna Heikel i försvar med slående argumentering i en enkom år 1872 utgiven skrift ,,Lutheranism och baptism skärskådade i läran om sakramenterna och församlingen”. Anna Heikel fick arbeta vidare i sin kära skola, men först 1876 utnämndes hon officiellt till dess föreståndare.

Netta Heikels söndagsskolverksamhet tillsammans med Anna eller någon annan syster försiggick efter baptistbönehusets tillkomst är 1871 i detta. En försommarsöndag, då barn och lärarinnor som vanligt kommo till bönehuset, mötte de två stadsvaktmästare (poliser), som förklarade, att huset var stängt för söndagsskolan på myndigheternas order. Men lärarinnorna och barnen läto sig förbudet ej bekomma. Av en baptistgranne till bönehuset fingo de lov att bege sig till hans potatisåker invid staden. Där slogo de sig ned i klassgrupper för var sin lärarinna, sjöngo så det hördes till staden, stortrivdes och fortsatte så hela sommaren att hålla söndagsskola i Guds fria natur, till dess myndigheterna på hösten funno för gott att återkalla sitt förbud.

Netta Heikel blev en av pionjärerna — och en av de betydelsefullaste — för det nykterhetsarbete i Finland, som lades upp enligt den totala avhållsamhetens, absolutismens, princip. Den l oktober 1877 stiftade hon jämte systrarna Anna och Maria i Jakobstad den första helnykterhetsföreningen i Finland, samma år som systrarna Hellman (jakobstadsflickor även de och goda vänner till systrarna Heikel) grundade Vasa absoluta nykterhetsförening.

Systrarna Heikels förening räknade vid grundläggningsårets utgång 25 medlemmar, alla över 15 år. Året därpå växte föreningen kraftigt och räknade 144 medlemmar, 71 över och 74 under 15 år. ,,Vi voro alla (systrarna Heikel) baptister och fulla av verksamhetslust för andras väl”, skrev Netta Heikel på sin ålderdom vid minnet av nykterhetsarbetet i unga år och berättade, att möten höllos en gång i månaden. Varje möte började och slutade med nedkallande av Guds välsignelse, korta tal höllos, psalmer och sånger sjöngos.

Att barn i stort antal anslöto sig till nykterhetsföreningen, berodde utan tvivel på lärarinnorna Netta och Maria Heikels goda handlag med barn och förmåga att intressera dem. Men på grund av ledarinnornas trosuppfattning betraktades på inflytelserikt håll deras nykterhetsarbete som en förtäckt propaganda för baptismen. Folkskolinspektor blandade sig i saken, och Maria Heikel, som var anställd vid stadens folkskola, förbjöds att intaga skolbarn i nykterhetsföreningen, och eleverna förbjödos att tillhöra densamma. Ohörsamhet mot förbudet skulle för lärarinnan medföra tjänstens förlust och för eleverna förvisning från skolan. ,,Förbjuden frukt smakar alltid bäst”, och därför skulle barnens uppmärksamhet ej riktas på starka drycker, säges skolans dåv. inspektor, den mäktige prosten i Pedersöre, ha motiverat förbudet med. Men prästdöttrarna Heikel veko ej från sin övertygelse, utan togo konsekvenserna. Maria Heikel blev avskedad (!) och även för Netta Heikel var någon nyanställning vid stadens folkskola utesluten. Folkskoleleverna lydde för en tid ordern i stor utsträckning, vilket framgår av att antalet föreningsmedlemmar under 15 års ålder sjönk från 73 år 1878 till 32 år 1879. Men eleverna Viktor Jansson och Maria Örnell slutade skolan med sina föräldrars begivande hellre än att utgå ur nykterhetsföreningen.

Netta Heikel fortsatte nykterhetsarbetet med iver och framgång och lyckades skaffa sig unga, manliga medhjälpare. En tid var J. A. Holm (sedermera fabriksdisponent) sekreterare och Leonard Sjöberg kassör. Den namnkunnige läraren-lantdagsmannen Anders Svedberg kallades stundom som föredragare till mötena. Själv var Netta Heikel ordförande. Utan att vara musikalisk och sångröstbegåvad av naturen arrangerade hon en sångkör inom föreningen, övade tvåstämmig sång och var själv dirigent, när sångkören uppträdde. Hennes energi på det musikaliska området skall även ha räckt till att ställa ihop en s. k. pianoskola, övningsstycken för nybörjare i pianospelning.

Barnavdelningen inom föreningen var livaktig, ty Netta kunde konsten att intressera barn, praktisk, mångkunnig, folklig och ständigt tjänstaktig som hon var.

Hon nöjde sig ej med att arbeta för nykterhet endast inom föreningen. Ur tionde årsberättelsen, avgiven den 15 oktober 1887 må anföras:

,,Någon tid efter sista årsmötet vid tiden då Herrar Stadsfullmäktige afgjorde om utminuteringssättet för spritdrycker, ingaf föreningen en skrift till sagde Herrar med anhållan att de vid .sitt af görande beslut måtte inskränka utminuteringen till det yttersta, ty något mindre kan väl icke en absolut nykterhetsförening önska. Om nu af denna orsak eller ej, alltnog inskränkning skedde på sätt att inga suptalsförsäljningar mera finge å orten finnas, varförutom å dagarna före en del högtider all slags försäljning af spirituösa drycker förbjöds, samt dessutom enahanda förbud stadgades för alla likviddagar vid järnvägen. Att alla dess inskränkningar verkat mycket gott är otvivelaktigt, varför Herrar Stadsfullmäktige för sitt åtgörande af hvarje nykterhetsvän förtjäna erkännande. ”

Men ett arbetsfält var ej nog för Netta Heikel. Hennes rörliga intellekt och säkra intuition voro ständigt på spaning efter uppgifter och möjligheter att gagna och hjälpa socialt. Redan i föräldrahemmet på Rosenlund var hon bland syskonen känd för sin påhittighet i fråga om arbetsuppgifter, som hon önskade ta ihop med och som mest lågo utanför hemmets och vanliga flickors intressen i tonåren. ,,Spirri” kallades hon av bröderna och de sade, skämtande om hennes ur deras synpunkt besynnerliga inspirationer: ,,Spirri har många taggar i sitt huvud, och alltid kommer någon fram.” Tydligen en bild som inspirerats av den dåförtiden vanliga speldosan och dess taggar.

Netta Heikel beslöt att göra något för sjömännen. Räfsö hamn utanför Björneborg hade livlig sjöfart, och där skulle ett sjömanshem ha en större uppgift att fylla än i Jakobstad. Netta Heikel inköpte i Räfsö en fastighet för arvsmedel, som hon bekom efter sin moders död (modern dog år 1886) och inredde ett sjömanshem och läsesal. Hon var själv dess föreståndarinna en längre tid, sannolikt åren 1887—98, och nedlade på detsamma stora kostnader. Någon nära släkting till ägarinnan sporde henne en gång, hur det var med sjömanshemmets ekonomiska bärighet. ,,Nog får jag mera ohyra än hyra”, blev det träffande svaret. Men den som sår han får igen. Som gammal fick Netta Heikel en gång till sin överraskning ett brevkort från en engelsk sjöman, som ville tacka henne för vad han fått i sjömanshemmet i Räfsö för länge sen.

Kring sekelskiftet är Netta Heikel åter bosatt i Jakobstad och i full verksamhet. I mars 1899 ingår hon till stadsfullmäktige med hemställan om att stfm. måtte draga försorg om inrättandet av ett nykterhetskafé med läsesal för hamnarbetarnas behov. Motiveringen är synnerligen intressant och tidsmålande.

Samma år i oktober annonserar hon i ortstidningen efter att i Helsingfors ha utbildat sig till massös:

,,En sju veckors kurs i massage med såväl boklig som praktisk undervisning för svensktalande allmogekvinnor är undertecknad sinnad att härstädes börja den l nov. Pris 25 mk. Anmälningar före den 25 okt. Patienter mottagas. Netta Heikel.”

År 1899 är hon en av initiativtagarinnorna till föreningen ,,Bildning i hemmet”, som från år 1901 bär namnet Marthaföreningen med Netta Heikel som initiativrik och för föreningen outtröttligt verksam ordförande t. o .m. 1916. År 1902 var hon bland stiftarna av daghemmet för barn, vilket sedermera utvecklades till fullständig barnträdgård.

Netta Heikel saknades ej heller i arbetet för stärkandet av det fosterländska sinnelaget hos folkets breda lager under de s. k. ofärdsåren kring sekelskiftet. Hon var en av lärarinnorna vid de ,,fria undervisningskurserna för kvinnliga arbetare”, hon ordnade vandringsbibliotek för byarna runt staden och författade ströskriften ,,Förr och nu ,några enkla ord till folket”.

Under ölkrogarnas gyllene tid, då de voro landsbornas enda ,,förfriskningsställen” på stadsresorna, öppnade Netta Heikel i Jakobstad omkring år 1900 en s. k. soppkokningsanstalt, i vilken varm mat och dryck serverades för en billig penning. När grundläggarinnan något år senare lämnade företaget i andra händer, skänkte hon affärsvinsten till Fruntimmersföreningen. — Redan år 1886, då Jakobstads järnväg byggdes, inrättade Netta Heikel det första folkköket, för vilket arbetarna voro synnerligen tacksamma. Kännedomen om detta folkkök spridde sig, Netta Heikel erhöll förfrågningar och blev kallad till flere orter för att inrätta folkkök, såsom Tammerfors, Björneborg, Räfsö, Vasa och Nykarleby.

Den 18 aug. 1900 ingick i ortstidningen en ledande artikel med titeln ,,Arbetarbostäder på Alholmen”, som vållade omak åt de styrande och bestämmande i staden. Det var Netta Heikel, som igen varit framme och denna gång i en välmotiverad framställning till fullmäktige yrkat på byggande av vinterbonade arbetarbostäder på Alholmen i stället för de skjul, som stått hamnarbetare från avlägsnare orter till förfogande.

Ur motiveringen må anföras:

,,Det är i hög grad förslöande och demoraliserande för arbetarne, att hopträngas på en enda plats, utan att tillräckligt blifvit sörjdt för deras kroppsliga och andliga välbefinnande, och säkert är, att från ett sådant arbetareläger en moralisk pestsmitta sprides kring landet, hvars följder äro oberäkneliga.

— — — — — — —

De baracker, som af Herrar arbetsgifvare gratis upplåtits åt de tillströmmande arbetarne, äro alltför otillräckliga och blifva i brist på omvårdnad och eftersyn själffallet lätt tillhåll för laster och snuskighet i afskräckande grad och kunna såsom sådana icke tillfredsställa dem, som äro vana vid ett någorlunda ordnadt lif.”

Skrivelsen avslutas som följer:

,,Med anledn. af ofvansagda ber jag att i många hundra arbetares namn för Stadsfullmäktige få framställa följande önskningsmål:

1) Att redan innev. höst eller förrän alla platser blifva upptagna för industriella ändamål, till arbetarebostäder lämpliga torra och trädbevuxna områden såväl på Alholmsudden som på Gräsgrundet måtte för detta ändamål reserveras och uppmätas.

2) Att, ifall så kan anses lämpligt, Stadsfullmäktige måtte vidtaga åtgärder derhän att för stadens penningemedel och för stadens räkning snarast möjligt en mönstergill arbetarbostad blefve uppförd å Alholmsudden.

3) Att tillfälle blefve beredt att antingen för stadens medel eller af enskildt bolag eller enskild person på Alholmsudden uppföres ett arbetarekök samt en bagarstuga för arbetarnas behov.

Jakobstad den 10 augusti 1900.

Netta Heikel.”

Stfm. tillsatte ett utskott att begrunda förslaget. Utskottet avstyrkte kommunalt initiativ i saken och uttalade förhoppningen ,,att enskild person eller bolag i filantropiskt syfte skulle göra det.”

Förhållandena — snarare missförhållandena — dåförtiden på Alholmen gåvo henne ingen ro. År 1901 gör hon en ny framställning till stfm. i annan form, som ej gjorde anspråk på stadens kassa utan på hennes egen. Den gav till resultat ett drätselkammarbeslut ,,att till Netta Heikel skulle på hennes anhållan beviljas 300 m2 jordområde på Alholmen på 10 år arrendefritt att användas som plats för ett bönehus och skol- och arbetsrum under seglationstiden. ” Planen kom icke till utförande, men är kännetecknande för Netta Heikels rastlöshet och hurtfriska vilja och önskan att bättra och stå bi, där sociala behov funnos.

Den 18 maj 1901 överraskade hon ortstidningens läsare genom följande notis:

,,Fröken Netta Heikel anhåller hos senaten om 5.000 mk till inrättande av en anstalt för lytta i Jakobstad.” [Den tredje anstalten av detta slag i landet.]

Anstalten kom till stånd under namnet ,,Hem för medellösa vanföra barns undervisning m. m. i Jakobstad.” Anslag om 1.000 mk beviljades av senaten för uppsättning och 5.000 mk för årligt underhåll. Den 28 maj 1904 meddelar ortstidningen:

,,Uppfostringsanstalten för lytta barn har avslutat sin verksamhet för detta år. Vid expositionen av under året förfärdigade arbeten var det, om vi så får säga, rörande att se huru väl utförda de utställda föremålen, dockor, strumpor, diverse linneplagg, muddar, halmarbeten, såsom hattar, mössor, väskor, mattor m. m. samt träarbeten voro. Ja, där funnos stickade och virkade arbeten av en flicka, som har blott en hand, vilka arbeten väl kunna jämföras med likadana förfärdigade av barn med två händer.

Anstalten, som förestås av fröken Netta Heikel, kommer under sommaren att flyttas till Juthbacka egendom i närheten av Nykarleby. ”

Netta Heikel lämnade sedan föreståndarinneskapet för anstalten i andra händer. Skolan ägde bestånd på Juthbacka till omkring år 1919.

Bland mängden av Netta Heikels goda initiativ av social natur är stiftandet av Skolhemsföreningen i Jakobstad år 1911 ett av de betydelsefullaste och mest fruktbringande. I skolhemmet fingo skolbarn, vilkas mödrar voro i förvärvsarbete på dagarna, varm mat, trevnad, värme och lämplig fritidssysselsättning, tills mödrarna efter arbetstidens slut återvände till hemmet från fabrikerna. Skolhemsföreningen efterträddes år 1925 av den kommunala elevbespisningen i skolorna.

Skolträdgårdsidén hade i Netta Heikel en varm förkämpe. Då tanken på en elevträdgård i Jakobstad år 1913 blev aktuell, men ovisst var, om den skulle komma till förverkligande med kommunala medel, var den outtröttliga ,,martha N. H. ”redo att i Marthaföreningens namn inrätta en skolträdgård.

Men icke blott barnen utan även föräldrarna behöva sin lilla jordlott att odla, ansåg Netta Heikel och ingick till stfm med anhållan om att ett lämpligt jordområde måtte upplåtas till odlingsland åt fattiga familjer. Ett 60-tal bekom l à 2 ars lotter och satte i gång med potatisodling mest, men i någon mån även annan odling. Allt sedan ha dylika jordlotter utdelats och odlats — under tider av livsmedelsknapphet i flera hundratal årligen.

Netta Heikel använde sig flitigt av det tryckta ordet i arbetet för sina idéer. Hennes signatur i ortstidningen i Jakobstad och i sina små broschyrer var N. H.

[Pärm till Lilla Orgelnisten, första häftet
från 1896 ur C-J Erikssons bibliotek.
Heikel gav också ut en gitarrbok.
Förstoring.]

År 1897, möjligen i slutet av sin vistelse i Räfsö, utgav hon på eget förlag en liten bok ,,N. H. — Lilla Tolken — Pikku Tulkki för öfning i svenska och finska språken, I”, tryckt i Tammerfors, 63 s., liten oktav. Broschyren ,,Förr och nu” har tidigare omnämnts.

[Pärm till Lilla Tolken från 1897
ur C-J Erikssons bibliotek.
Förstoring.]

I ortstidningen behandlade Netta Heikel ledigt de mest skiftande ämnen:

• 13 jan. 1909 ,,Kvinnlig polis” av N. H.
• 8 okt. 1909 ,,Trädgårdsprat”, led. artikel i samtalsform av N. H.
• 4 maj 1910 ,,Giv akt!” N. H. pläderar för att kartbladet över Finland, som finns i tidtabellhäftena, skulle, när häftena bli uttjänta, tillvaratagas och givas åt barn eller vuxna, som kunna lära sig kartkunskap av bladen. Detta vore också ett litet, om aldrig så litet arbete i folkbildningens tjänst.”
• 29 april 1911 ,,Ännu några ord i renhållningsfrågan” av N. H., som föreslår, att latringödseln från gårdarna i staden skulle komposteras i lagom stora högar för att förvandlas till ,,härligaste mylla eller fetaste jord, dels för stadens egna planteringar, dels till avsalu, dels för nyodlingar, sedan intresset småningom blivit väckt.”
• 10 maj 1913 ,,Våra trädgårdar” av N. H.
• 13 maj 1914 ,,Ett skolförslag” av N. H., som pläderar för att kl. VI i Realläroverket skulle arbeta på två linjer: en studieavdelning och en praktisk avdelning med högst 10 à 12 vt. i historia, engelska, teckning eller något annat ämne gemensamt med studieavdelningen, den övriga tiden praktiskt arbete.
• 30 sept. 1914 ,,Martha-brev IV. Om äppelodling”.
• 31 okt. 1914 ,,Martha-brev V.   Goda matråd” av N. H.
• 5 dec. 1914 ,,Några ord med anledning av stfms behandling av småskolfrågan” (Svanljungska småskolans omorganisation) av N. H.
• 5 jan. 1916 ,,Huru eldar du ? av martha N. H.
• 10 sept. 1921 ,,Arbetsglädje” av N. H.
• 21 okt. 1933 ,,En liten uppmaning att plantera äppelträd och råd om deras skötsel” av N. H.
• 18 sept. 1934 ,.Påspotäter” artikel av N. H., som pläderar för tidig odling av potatis med hjälp av groning i påsar och speciella groningslådor.

Författarinnan var, när den sistnämnda artikeln skrevs, 88 ½ år gammal, och endast den försvagade synen hindrade henne att fortsätta skriverierna i aktuella ämnen. Såsom exempel på huru hennes intresse omspände vitt skilda områden, kan nämnas, att den 19 april 1913 ingick i ortstidningen en ledande artikel ,,Vår fiskhandel på Ryssland” undertecknad N. H. Det var den tiden, då larsmofiskare sommartid flera gånger i veckan sände färsk fisk på is till den ryska metropolen vid Nevan.

Netta Heikel hade, såsom tidigare omnämnts, år 1869 anslutit sig till baptismen, men hennes kristna livsåskådning var totalt fri från överspändhet i känslor och ord. För henne var den kristna tro, som ej tog sig uttryck i praktisk, osjälvisk handling för nästans väl, en död tro. Trångbröstad sekterist var hon minst av allt.

Inom baptistförsamlingen i Jakobstad hade uppstått en allvarlig schism. En del förfäktade åsikten att endast omdöpta skulle få deltaga i nattvardsfirandet, andra höllo före att de borde få vara i församlingsgemenskap även med sådana troende, som icke voro omdöpta. Ett avgörande beslut härom och om ev. delning av församling och egendom skulle fattas på utsatt dag, men en eldsvåda hann före, och bönehuset brann ned till grunden år 1891. Elden hade verkställt delningen, bland bränderna tillvaratogs dagen efter ett papper med orden ,,Gud är trofast”, och efter ett år hade båda åsiktsgrupperna var sitt nya bönehus. Det ena — Eben-Eser — hade byggts av Anna Heikel, som gick in för en friare uppfattning i dopfrågan och år 1892 grundade Friförsamlingen i Jakobstad (Fria Missionsförbundet). Denna sammanslutning blev sedan systrarna Anna, Netta och Maria Heikels andliga hemvist. Men alla sant kristliga sammanslutningar, vad namn de än buro, hade Netta Heikels öra och välvilja. Den idé, som låg till grund för de internationella K.F.U.M.- och K.F.U.K.-rörelserna, vann hennes fulla sympati. Hon blev stiftare av ,,Kristliga föreningen för unga kvinnor” i Jakobstad år 1903 och var länge föreningens viceordförande.

Då hennes hörsel med åren blev försvagad, konstruerade hon åt sig själv en hörlur, hennes praktiska sinne förnekade sig aldrig. Den sista tiden av sin långa levnad bodde hon på ,,De gamlas hem” i Jakobstad.

Netta Heikel fyllde 94 år under vinterkriget och deltog även hon i arbetet och omsorgerna till kämparnas bästa, var med om att sända paket till fronten och stödde arbetet för de evakuerade. Själskrafter, sinneslugn och gott humör stodo henne bi till jordelivets slut den 10 november 1940.

Netta Heikel hade ett personligt deltagande intresse för envar, som hon kom i beröring med. Utan att tränga sig på sina medmänniskor var hennes oavlåtliga åstundan att bistå ung och gammal, som hon lärde sig känna. En liten episod må anföras som belägg härför. Netta Heikel fick höra om en skolgosse, som hade ett obotligt intresse för fåglar och som icke gav sig ro att sova, när det i tidigaste morgongryningen gällde att komma underfund med hur vissa fåglar betedde sig, varför gossen gjorde ideliga exkursioner i skog och mark för att lära känna fåglarnas liv och vanor. Hennes tankar gingo till bokskåpet. Hon sökte och fann en god bok om Finlands fåglar och deras kännemärken, sökte upp gossens hem och stack boken innanför köksdörren med orden: ,,Jag hörde, att Runar är en stor fågelvän, här har han en fågelbok, som han får behålla, adjö.”

Hos alla som kände Netta Heikel, kvarlämnade hon minnet av en idéernas kvinna av ädlaste slag, en outtröttlig företagarinna på människokärlekens och de andliga livsvärdenas vida arbetsfält, anspråkslös, okonstlad och rättfram till sin natur: ,,Andra tänker bara, men jag säger vad jag tänker om en sak.” Om henne kan i sanning sägas: ,,Hon sökte icke sitt, hon framhöll aldrig sig själv, hon gav hela sitt liv, sina krafter och sina medel för andras timliga och eviga väl”.

På hennes 70-årsdag år 1916 omvittnades med rätta: ,,För Netta Heikel har mödan varit ett kärt besvär, arbetet en glädje. Kärleken till Gud och nästan har varit den mäktiga drivkraften i hennes liv, ledstjärnan på hennes stig.” Själv taxerade hon i sin höga ålders dagar sitt livsverk med orden: ,,Det har mest varit hö och strå.”