†

Paul Werner Lybeck.

Af

J. N. Reuter.

Det höfves Finsk Tidskrift att ägna minnesord åt Paul Werner Lybeck; det var i dess blad som han gjorde sin litterära debyt, i det han här första gången framträdde under sin egen signatur. Tyvärr blef hans författarbana af kort varaktighet. Sentida började den. Då signaturen P. W. L. först syntes, i juli-augusti-häftet 1907, för jämt fyra år sedan, var dess bärare redan en 46 års man. Nu, vid fyllda 50 år, har han nedlagt pennan.

För den litterärt intresserade allmänhet, som icke hade förmånen af Werner Lybecks personliga bekantskap, måtte hans debytarbete, »Liksom i Fornsagan», hafva kommit som en öfverraskning. Här hade man en förut okänd författare, ett förstlingsarbete. Men det lyckligt valda ämnet, den väl afvägda disponeringen, den suveräna säkerheten i ordvalet, stilens stämningsfullhet voro egenskaper som känneteckna den mognade begåf ningen. Och detta förstlingsarbete slog an i vida kretsar utöfver landets gränser. Det aftrycktes, ofta med erkännande inledningsord, i ett flertal dagstidningar här hemma såväl som i Sverige, och möjligen äfven i andra skandinaviska länder.

PAUL WERNER LYBECK.

Werner Lybeck, född i Nykarleby, kom vid tidiga år till Helsingfors, där han besökte Bööks lyceum och blef student år 1880. Han inskrefs i Nyländska af delningen, men hade gifvetvis en talrik kamratkrets inom den österbottniska afdelningen, samt äfven inom andra studentkretsar. Studentlifvet var den tiden betydligt mera intensivt än förhållandet nu torde vara, och Werner Lybeck deltog med lif och lust i detsamma. Efter aflagda examina fullgjorde han sin förberedande domarepraktik under Vasa Hofrätt, men tjänstgjorde sedan under många år i Helsingfors; Nykarlebybon blef så, åtminstone till det yttre, fullblods Helsingforsare.

I själ och hjärta var Werner Lybeck dock österbottning: han var främst svensk österbottning, och, så god finsk patriot han än var, kände han sig närmast befryndad med stamförvanterna västerom Bottenhafvet; han kände sig stå i rasgemenskap med skandinaverna, med germanerna, med arierna.

Under sin studenttid, innan han slog sig på juridiken, hade han särskildt idkat filosofiska och estetiska studier, samt, i synnerhet, intresserat sig för nordisk historia, inom hvilket läroområde han förvärfvade sig insikter vida utöfver examensfordringarna. Och mest kände han sig tilltalad af Skandinaviens forntid, sådan den skildras i sagorna, och sådan dess ande möter oss i Eddan. Han fann sitt stora behag i den fornnordiska litteraturens märgfulla språk, och kände sig mäktigt dragen till de hugstora gestalter den skildrade. Denna sin ungdomskärlek blef han, sin natur likmätigt, trogen lifvet igenom; men det var en kärlek, som var underkastad utvecklingens lag. Det ungdomliga svärmeriet för det stilkraftiga och det manhaftiga dämpades af en med åren öfverhandtagande kritik och af en djupt rotad fallenhet för psykologisk analys. På 80-talet stod ju, såsom man torde minnas, det psykologiska dissekerandet högt i kurs inom vitterheten, och denna riktning påverkade utan tvifvel Werner Lybecks utveckling. Städse en skarp iakttagare, fann han rikt tillfälle att utbilda sin blick för det karakteristiska hos en personlighet genom det vidsträckta kamratumgänge, som studentlifvet och sedermera tjänstemannavärfven medförde, i Helsingfors och i hans hemort. Men mer än af den psykologiska personanalysen väcktes Lybecks intresse af grupp-psykologien: af det karakteristiska hos vissa släkter, af lokala egendomligheter, af klass- och raspsykologiska företeelser.

Med särskild förkärlek tillämpade han sin raspsykologiska analys på hembygdens befolkning, med hvilken han under årens lopp kommit i intim beröring. I hemmet hade han af sin gamle fader, den intelligente och för hemortens förhållanden lifligt intresserade rådmannen Johan Adolf Lybeck (han dog år 1895 vid 88 års ålder), samt af dennes svåger, Z. Topelius, hört talrika belysande sägner om framfarna dagar. Och hos dessa till tiden såväl som till rummet vidt skilda poler —de fornskandinaviska kämpagestalterna och den svenska österbottningen — älskade han att spåra karaktärsdrag, som framstodo som gemensamma rasegendomligheter och sammanförde dem till ett psykologiskt helt. Intet under, därför, att Werner Lybecks egentliga litterära debyt utgjorde en parallel mellan karaktärsdrag, sådana de framträda i den gamla Islands-sagans gestalter, och sådana han själf vid domarebordet fått bevittna dem i Österbottens svenskbygd. »Inför mina ögon hade, tyckte jag, gått en akt af ett skådespel från hedenhös», — säger förf. i slutet af berättelsen — »ett karakteristiskt, tusenårgammalt skådespel. I mycket hade väl det skådespelet med tiden förändrats: detaljerna och miljön äro ju andra; men helhetsintrycket är det samma. En annan är bakgrunden, en annan belysning, men vi ha samma kärnfolk på scenen och samma obarmhärtiga ödesregie.»

*

Såsom skandinaviska särmärken, sådana han tyckte sig återfinna dem hos sina österbottniska landsmän, älskade Werner Lybeck att framhålla dådkraft, snarrådighet, äfventyrslusta, en okuflig frihetskärlek, ett häftigt reagerande mot allt ingrepp i egen eller i andras — framför allt vänners — rätt, öppen ärlighet och — högre, tyckte han, än allt annat — trofasthet, trofasthet i vänskap. Bland de vackraste dragen i fornsagorna framstod för honom fostbrödralagets institution, där män svuro att troget bistå hvarandra utan tanke på egen fördel. Ett sådant förbund tycktes honom vackrare än förbundet mellan man och kvinna, i hvilket så ofta tillgodoseendet af egna intressen spelar en dominerande roll. Werner Lybeck idealiserade vänskapen, och ingenting kunde bedröfva honom så mycket, som då han tyckte sig besvikas i detta ideal, och han fann sin renaste glädje i att se sin vänskap uppskattad. Därför hafva äfven hans vänner, och dessa äro icke få, ett det vackraste minne af den nu hädangångne, den trofaste, mest osjälfviske bland vänner. Det var dock icke allenast i denna vänfasthet som Werner Lybeck delade de vackra egenskaper han själf så högt värderade; en ärligare, sanningskärare man får man söka efter. Men å andra sidan måste det medgifvas, att han saknade egenskaper, som man i allmänhet plägar tillskrifva österbottningen. Han ägde icke österbottningens raska initiativ, ej heller den själftillit, som väl i sin mån bidrager till att österbottningen i regeln har framgång i lifvet. Han var, tvärtom, i hög grad skeptiker, och hans skepticism, som sammanhängde med det kritiska draget i hans lynne, riktades, tyvärr förlamande, mot honom själf och hans verksamhet, och tillspetsade sig i själfunderskattning. Ett nära besläktadt lynnesdrag var hans ironi, som, också den, merendels yttrade sig i själfironi, men äfven kunde framträda i satiriska epigram, riktade mot saker och personer, som icke tillvunno sig hans gillande. Och Werner Lybeck kunde stundom vara rätt omild i sitt bedömande. Men de själsstämningar, som togo ironiens och satirens yttringsformer, kunde äfven ikläda sig humorns godlyntare skepelse, och ju äldre Werner Lybeck blef, desto starkare framträdde, såsom hos mången är fallet, den godmodiga humorn, desto mildare bedömde han mänskliga svagheter. »Jag måste le» blef hos honom ett stående uttryck vid sådana tillfällen.

Med Werner Lybecks starkt utpräglade historiska sinne sammanhängde hans förkärlek för traditioner, närhelst dessa föreföllo honom vara bärare af något godt, af något som skänkte lifvet färg och omväxling. Svenskens böjelse för att högt skatta fädrens stolta minnen delades af honom, och han var icke så litet aristokrat till sin uppfattning. Men med allt detta var han en sant folklig man, och häri ligger ju ingen motsägelse. Det fröjdade hans själ att se yttringar af sann förnämhet hos bonden och backstugusittaren.

Med all sin skepticism, ironi, och skärpa i omdömet var Werner Lybeck till sitt väsen i hög grad mottaglig för sympatiska instinkter; hos sammansatta naturer ser man ju ofta sådana skenbara motsatser förenade. Han ägde denna känslans intensitet, som, parad med viljekraft och hvad man plägar kalla naturlig begåfning, »godt hufvud», kan komma stora ting åstad, och utan hvilken intet verkligt godt kan skapas. Och begåfning saknade han icke. För att nämna endast en fas däraf: hans framställningsförmåga var — därom bär ju äfven hans litterära alstring vittne — af framstående slag. Den skapande fantasien tyckes utgöra ett släktdrag i den Lybeckska familjen, som hos samtliga bröder — den äldste, en känd arkitekt, och den yngste, den formfulländade skriftställaren — på olika sätt sökt sig uttryck. Hos Werner framträdde den redan tidigt i form af synnerligen målande skildringar i kamratkretsen. Där han slog sig ned bland goda vänner, och samtalet fördes på ämnen som intresserade honom, där blef han själen i laget; ur sitt rika minne framletade han då anekdoter och sägner eller debatterade historiska spörsmål, allt med en sakkännedom, som fackmän i hans åhörarekrets kunde afundas honom och med uppfriskande liflighet i framställningen och med en mångfald af originella, om än stundom, det må medges, något paradoxala synpunkter.

Det undgick icke vännerna, att hos Werner Lybeck fanns ämnet till en berättare af rang; han kunde hafva blifvit en historieskildrare i stor stil, ty han hade blick för tingens sammanhang; han hade kunnat utforska ursprunget till säregna bruk och seder, hvilkas förekomst vid olika tider och i olika kulturkretsar han med stort intresse plägade konstatera, han hade kunnat utvecklas till romantisk skildrare, begåfvad med en vidtfamnande fantasi, som han var — om han så velat. Så föreföll det redan tidigt oss, hans vänner, och vi underläto ej heller att uppmana honom att väl förvalta sitt pund. Men skepticismen i hans natur, själfunderskattningen och en egendomlig fallenhet för fatalism förlamade hans viljekraft. Och så vande vi oss småningom att betrakta Werner Lybeck som en möjligheternas, en de stora och rika möjligheternas man, och vi begynte finna oss i tanken, att möjligheterna icke skulle omsättas i verklighet. Werner Lybecks lif hade att uppvisa besvikelser, som på en spänstigare natur måhända verkat sporrande, men i stället tryckte ned. Hans val af lefnadsbana var icke lyckligt. För domarevärf hade han utan tvifvel stora betingelser; men hans lifliga, sällskapliga lynne skulle väl ej varit tillfreds med en karriär på landsbygden. Han ville inandas, åtminstone under en afsevärd del af året, den för honom kärvordna Helsingforsluften. Och så tjänstgjorde han, obemärkt, såsom »extra» i senaten, och behandlade små ärenden, af ringa värde för en fantasi, som älskade att se i stort och att kombinera sina intryck. Det var en sysselsättning, som föga passade för honom; och det kan väl vara, att han lika litet passade för sysselsättningen. Någon »karriär» gjorde han i alla fall icke.

Sedan tillstötte sjukdom. Ett svårt hjärtlidande lade honom på sjukbädden, och om han än, tvärtemot sin egen förmodan, steg upp därifrån, hade han ständigt för sig möjligheten att nödgas utan varning säga lifvet farväl. Under flere år förde han denna prekära tillvaro, och gjorde sig därunder fullt förtrogen med tanken på döden. Sitt öde bar han med en manlighet, som skulle gjort heder åt forntidens hugstore hjältar. Nedanstående utdrag ur anteckningar, nedskrifna af Werner Lybeck någon tid före hans död, af hvilka jag nu, på anhållan hos hans närmaste, erhållit del, äro i hög grad betecknande för hans manliga resignation såväl som för hans sig aldrig helt förnekande ironi: —

»— — — — Frånsedt den fysiska dödskampen, som ju kan vara svår nog, ehuru ock här den nedsatta känsloförmågan mildrar lidandet, är det icke så svårt att dö som man ju i allmänhet och på afstånd är benägen att tro. På nära håll förlorar döden den naturliga fasa den inger allt lefvande. Jag har haft tid att tänka mig in i rollen. Jag har redan genomgått den psykiska processen inför döden, och var och är ännu — såsom jag tycker — beredd för min stora sortie — .

Med lifvet — sitt eget ändamål — tycker jag mig vara någorlunda på det klara. Min lefnadsvisdoms-dank kan dock icke, har jag förmärkt, lysa upp vägen för andra.

Den inte alldeles obekante William Shakespeare kommer min fattiga världsuppfattning ganska nära, vid det han låter sin kunglige »Köpman i Venedig» säga helt enkelt:

För mig är världen annat ej än världen:
en skådeplats, där en och hvar har fått
sin roll att spela; —

Och jag tillägger för min egen del: ’Min roll har inte hört till de gladaste’.

Hvad döden innebär, hvad efteråt kommer, vet jag ej, men — jag har svårt att tro det vara annat än: personförintelse, förintelse af det nuvarande jaget. Är det något mera — hvilket ju stundom bäres oss människor före — så mycket bättre — måhända?

Så synes det mig nu. Klarare hufvuden än jag ha fått nöja sig härmed. Starkare själar än min ha på tröskeln mellan lif och död kommit på andra tankar . . . .»

*

Så godt som hela Werner Lybecks litterära alstring tillkom under hans sjukdomsperiod. Att samla sina tankar, ordna sina anteckningar, bearbeta det material som han dels hade nedskrifvit, dels, och till största delen, höll uppbevaradt i sitt minne, att gifva sina intryck litterär form — blef för honom nu en sysselsättning så god som någon annan, under de långa dagar då han tvingades till ett stilla, indraget lif, i af vaktan på det oundvikliga. Och i denna sin sysselsättning fann han god uppmuntran från sina vänners sida, bland dem främst, skulle jag tro, utgifvaren af denna tidskrift [R. F. v. Willebrand]. Vid ett öfverblickande af denna alstring tvinga sig tvänne reflexioner på en: den ena är ett beklagande att den blef så ringa till sitt omfång; den andra en undran öfver hvad Werner Lybeck hade kunnat åstadkomma, om han förmått sig att börja sin författarbana vid tidigare år och om han under sin krafts dagar trädt i den rapport till den läsande allmänheten och till den offentliga kritiken, som så mäktigt bidraga till en skriftställares utveckling. Sålunda framstår Werner Lybeck för oss ännu som en de numera tyvärr orealiserbara möjligheternas man.

Men vi vilja hålla oss till hvad som är och söka i korthet karakterisera Werner Lybecks författarskap, sådant det nu föreligger. Jag har redan framhållit det etnografiska, raspsykologiska intresset i hans skildringar. Utom i »Liksom i Fornsagan» framträder detta i en i Svenska Folkskolans Vänners Kalender för år 1907 införd skiss, »Matts Mattsson Dalabacka» samt i »En Konsultation» (Finsk Tidskrift, maj 1908). I den förra framställes den kavate tio-årige husbonden på Dalabacka hemman — han som, bara barnet, kräft blodshämnd på sin faders baneman på en krog i Amerikas vilda Väster, och som ådrog sig dödssjukdom vid räddandet af sin yngre bror från drunkning — såsom typen för det bästa hos den svenske odalbonden och för god gammal nordmannaheder och stolthet. I den senare framträda motsatserna mellan svenskens lynne, med dess större frimodighet och öppenhet, å ena sidan, och, å andra sidan, det dolskt inbundna hos en af berättelsens hufvudfigurer, till hälften finne, till hälften tattare. Skildringen i denna berättelse uppbäres, såsom läsaren torde erinra sig, af en österbottnisk bondkvinna, och det är närmast hennes och hennes gelikars uppfattning om svensk och finne som här återges; men tydligt är, att den i stort delas af författaren. I Magdalena Ljungarås' sorgliga saga voro, säger förf., »ledmotiven de urgamla: bondehögfärd, öfvermod med öfvervåld mot trälahat och hämnd — outplånliga skuggdrag, synes det, i tvänne raskaraktärer». Och författaren låter sm hjältinna mcd oväld uttala sig om de tvänne typer, som i berättelsen representeras, utan att skona skuggsidorna eller förbigå de ljusare dragen.

Af de talrika folksägner, som Werner Lybeck bevarade i sitt minne, har han, såvidt jag nu kan påminna mig, bearbetat endast en för publicering: »Sägnen om Lille Mårten- Timmerbas», som ingick i Finsk Tidskrifts januari — februarihäfte detta år. Vi återfinna här i en egendomlig omklädnad ett motiv ur sagan om Odin, den gamle germaniske vindguden och hans vilda ridt, af författarens sagesman bland den österbottniska allmogen förlagdt till förra hälften af 1800-talet. Det var ett motiv som lifligt anslog Werner Lybecks sinne för gamla traditioner, och denna historia har han mer än en gång berättat i kamratkretsen.

Återstår ännu att nämna några skisser ur småstadslifvet — egendomliga typer, som författaren antingen själf iakttagit eller som han hört omtalas, halft höljda i ortsägnernas romantiska skimmer. En sådan är exempelvis »Den siste Majgrefven» (Finsk Tidskrift, december 1908) eller »En Konungason», publicerad i Hufvudstadsbladet år 1907 under pseudonymen Probus. I hvardera röjes en varm medkänsla för dem, som i lifvet förföljts af oblida ödesmakter.

Detta är nu ungefär allt. Men valet af motiv visar, att Werner Lybeck hade kunnat göra sig väl gällande på olika områden af romantiserande skildring, om han blott ägnat sitt lif åt litterär verksamhet. Och hans diktning återspeglar de karaktärsdrag och de intressen, jag sökt skildra hos hans personlighet. Vi återfinna i densamma den för honom säregna blandningen af en resignerad pessimism och en af intet helt kufvad idealism. Hans stil var i hög grad personlig, och han ägnade stor omsorg åt det litterära utarbetandet af sina motiv. Det språkliga uttrycksmedlet behärskade han som få i detta land, och hans ordförråd riktades med målande uttryck ur fornsagorna och ur allmogemålet. I ordval och diktion smög sig framställningen tätt efter karaktären af de motiv, som voro under behandling, och hans stil äger det sanna konstnärskapets mystiska kraft att fängsla och inge den stämning som åsyftats.

Jag vill sluta denna korta teckning med uttalandet af ett önskningsmål: att Werner Lybecks berättelser, de som föreligga i tryck och de som till äfventyrs i tillräckligt utarbetad form kunna framletas ur hans portfölj, måtte inom kort utgifvas samlade i bokform. En sådan volym skulle utgöra för Paul Werner Lybeck ett värdigare och varaktigare minnesmärke än någon minnesruna.