Lätt glömmer jag mig kvar på dina hisnande ljusvidder,
kryssar i oräknade bogskvalpsår mellan soldränkta molnatoller
eller blir som en fälld sten borta i din lockande bottenlöshet.
Och i salighets boningar av skiftande villkor spejar jag in,
ty av olika arter och grader är klarheten du utbreder:
en tunn och sval för späda oförsökta änglar att sväva i,
en rättvisans märgfulla klarhet, med ömsint allvar
svepande kungamantlar kring lungsotshostande profetsjälar,
och så en klarhet som en fin blåstruken sakristiedörrs,
oändligt klar också den
fast bara en stängd dörrs blånad.
Men intet mäter sig med sällhetsdjupet i det blå
mellan stupade molnkuster gent över solens kvarter.
Som de utvaldas lovsång inför tronen väller det in i jordiska hjärtan.