Kälkåkningen

Av vinterns soliga dagar 
var fastlagstisdagen bäst: 
en dag med glimmande drivor 
och naturen klädd som till fest. 

På backen vid stamapoteket 
var det som marknad i dag, 
där samlades barn och ungdom 
med kälkar av alla de slag. 

Vad vimmel och liv på backen, 
hör, vilket larm och skri! 
Vem var den snabba gossen, 
som åkte de andra förbi? 

Fast kälkarna guppade litet 
och yrsnön flög vida omkring 
och någon miste sin mössa 
det gjorde ej någonting. 

Med blossande kinder drog vi 
tillsammans med någon vän 
den tunga, snöiga kälken 
upp mot krönet igen. 

En stund vi dröjde däruppe 
och pustade ut ett slag 
och skämtade med varandra 
i glada kamraters lag. 

Så tog vi åter vår Moppe 
och satte oss stadigt på den 
Och med svindlande hastighet bar det 
ned mot älven igen. 

Visst hade vi roligt i backen 
men bäst var slutet ändå: 
fastlagssoppan med klimpar 
och rykande hetvägg på. 



Axel Lindholm (1979) I kyrktuppens hägn.

Topelius kallade sin kälke Moppe.