|
| PROLOG vid
Nykarleby seminariums tjugufemårsfest 18 17/6 98
Naturen
firar åter sommarens fest.
Den höge solen själf är hedersgäst
Och ler så mildt mot Floras blyga små
Som doftande i skära
skrudar stå.
På åkern, smekt af västan, vaggar säden,
I hälgdagsdräkter ståta åter träden
Och vågen
håller flytande sitt tal
För strandens stenar och kring fält
och dal
En fjädrad sångartropp i björk och al
Med jubel
stämmer opp sin festkoral: ”Den blomstertid nu kommer
Med
lust och fägring stor.
Nu nalkas ljuflig sommar,
Då gräs
och gröda gror.” I folkets såningsmän! Uti vårt
lag
En sommarfest vi firar ock i dag,
En fest för ljus och en fest
för anden.
För fosterlandet och för hembygdsstranden.
För lustrer fem tillbaka såddes här
En ädel sådd,
som en gång frukter bär.
Ur ringa brodd den sådden spirat
opp,
Men lofvar rikt att fylla odlarns hopp.
På tusen tegar vajar
axen re´n
För himlens vindar i den solens sken,
Som kallas
folkets kärlek skall mogna
Hvart ädelt frö till frukt i hjärtan,
trogna
Sin Gud, sitt land, sitt folk, sitt språk, alt godt,
Som
skolan först i barnasinnet sått. Men andens sådd, likt
den uti naturen,
Af stormbyn drabbas kan och hagelskuren,
Och mången
såningsman, som ung och varm
Gick ut på fältet, vid allmoderns
barm
Har redan bäddats ned och slumrar sött.
Från tunga
dagsarbet tidigt trött. Ja, tungt och otacksamt tycks lärarns
kall,
Dess frukt är ringa, sen hans dag är all.
Där glimma
inga guldkorn i hans vanna
Och sällan viras lagern kring hans panna.
Dock bär han rika skatter i sitt bröst
Och ljuf den tanken skänker
honom tröst: ”Edsvuren kämpe, står jag och i striden
För ljus och bildning; en gång än i tiden,
När natt och
fördom ned till marken slås,
Skall och mitt mål, min gärning
rätt förstås!” Se, denna tanke kan ge lifvet färg
Och glöd, kan bryta murar, spränga bärg,
Stålsätta
hågen, adla sinnelaget
Och sin seger midt i nederlaget.
Som sitt
standar den tanke lärarn bäre,
För henne fullt och helt han
lefve läre
Och ej förgäfves väpnas skall hans hand
Med ljusets svärd i kamp för folk och land! — Men, folkets
kämpe, säg, — hvem gav i handen
Dig detta svärd, hvem
tände hos dig branden,
Den helga glöden i din unga barm,
Hvar
ammades din hug till stor och varm?
Jo, det var här; ur dessa lärosalar
Har väckelsen gått ut kring bärg och dalar.
Här såddes
först för fem och tjugo år,
Den första sådden uti
vaknad vår.
Åt unga söner af den svenska stammen
Vårdtecknet
gafs, den vigde Oriflammen
Folkbildningens benér, att djärft och
gladt
Gå ut med det och vunnen kunskapsskatt
Till sina syskon i
de låga tjällen,
Arbetande för dem till sena kvällen
Att tända samma glöd, som först värmt dem,
I arbetskarlens
koja, bondens hem. Väl, fem och tjugo år se´n dess försvunnit,
Men samma eld på hälgad härd har brunnit,
Och i den första
ynglingaskarans spår
Flock efter flock har gått och framgent går
Med samma mod och mål i unga tider,
Att kämpa samma ädla,
sköna strider! Så seminariet, en moder lik,
På ädel
kärlek och på söner rik
Dem lärt och fostrat har vid
modersbarmen,
Värmt hänfört hugen, öfvat unga armen,
Tills — offervillig, hon dem ut har sändt
Med ljusets fackla, som
hon själf har tändt
Nu, när sin silfverbröllopsfest i
dag
I sina egna, sina söners lag,
Hon glad och tacksam vill minnet
fira,
Son, vill du kransen kring dess lockar vira? —
Vill du mig
ej tacksam hviska så:
Ja, signe Gud dig, ädla moder, då
Och låte framgent ädelt värf bestå
I seklet än,
att lysa, värma, blomma
Till fosterlandets och vår folkstams fromma!
Gud signe dig, mitt forna bildningshem,
Gud signe dig, Gud signe alla dem
Du fostrat har och fostrar än att bära
Ditt ljusbanér i tanke,
lif och lära,
Att genom dem en gång den dag skall gry,
Då
natt och fördom ur hvar hydda fly,
Och alt vårt folk skall jubla,
gladt till sinnes: ”I skolans salar lifvets lösen vinnes!
I ljus bildning folkets framtid finnes!” |