[Leo Ågrens berättelse
om hur han blev författare]
Så nådde Leo
Ågren, mitt i våndan, katharsis. Han bejakade sitt öde, tog emot
slagen, sänkte huvudet och började gå mot seklets storm. Han
gick länge, kraftfullt, okuvligt. Men som ett eko, en varning, en insikt,
klingar slutorden om trädet, som uthärdar sin storm, men sedan faller,
utan krafter för sitt lugn. I ett brev daterat
den 21 juli 1954 berättar Leo om hur han blev författare:
”När
jag var tolv år satt jag en gång på Ida Granlunds kafé
i Nykarleby. Jag vet inte om du kommer ihåg ifrågavarande lokus -
det är länge sedan det upphörde att existera nu. Det var under
en frukosttimme, sedan understödsmåltiden i Knarkon var inmundigad.
Jag satt som sagt och slog ihjäl tiden på kaféet och läste
den kolorerade veckopressen, som då var det bästa jag visste i litteraturväg.
I Vårt Hem hittade jag en berättelse av - som Runeberg skriver - onämnd
man om Robert Louis Stevenson, den skotske författaren. Historien var skriven
av en varm beundrare av Stevenson - skribenten blev också sedermera enligt
egen utsago berömd äventyrsförfattare. När jag läste
det där slog det mig att också jag skulle bli författare. Det
kom så att säga som en blixt från klar himmel. Sen dess har jag
som du vet skrivit. Och nu har fjorton år gått och min första
roman kommer ut. Fjorton år är en ganska lång lärotid, synnerligast
som man ytterst sällan röner någon slags uppmuntran. Det vittnar
om kärlek till kallet, måste du medge, att man inte ger upp. Är
inte historien rörande? Den store författaren ger en glimt av sin fattiga
usla barndom och berättar hur han fann sin väg.” Den
avslutande grimasen är till för balansens skull. Bistra ödens barn
vet, att sentimentalitet är farlig. |