[14. Sista smörjelsen]


Ench så en vacker morgon rapporterade en fönsterutkik att nu höll prostskjutsen på Mias gårdsplan.

— Jaha, det är så dags nu, sa mor.

Det var Mias sista prästbesök. Det fjärde och sista. Ty fyra gånger i sitt liv behöver människan präst. Först när hon döps, sen när hon konfirmeras och gifter sig och slutligen när hon känner sina syndiga dagar gå mot sitt fyllda tal.

Prosten — som ju representerade den himmelske läkaren — tog sitt kall grundligare än den jordiske doktorn med sin förgängliga visdom. Under en halv timmes tid skrek han med stor kraft heliga ord i Mias öron. Ja, han formligen spottade syndaförlåtelsen i hennes ansikte. Men slutligen tvangs han i alla fall ta upp en psalm för att komma ifrån ytterligare skrikande, därför att Mia ändå inte tycktes uppfatta vad han sa. Och Jan och hans syskon gick ut på gårdsplanen för att avnjuta den kraftiga prostbasen som trängde ut genom Mias öppna skrubbfönster. Och Jan räknade efter att psalmen omfattade i runt tal nio strofer.

Det dröjde en god stund innan prosten syntes till efter det sången tystnat. Brorsdottern undfägnade honom tydligen rikligt. Och slutligen kom hon själv ut på gården och ropade viktigt åt granngårdsfar som körde skjutsen att nu var det dags att ta gräspåsen från hästen och på ett värdigt sätt hålla med ekipaget framför trappan.

Där fick dock den värde kusken vänta en lång stund ännu, innan prosten, denne den ringaste av Herrens tjänare, vällustigt rapande kom ut på tröskeln och steg upp i vagnen. Och när de slutligen åkte i väg uttryckte prästens ansikte vetskap om att han gjort ett gott dagsverke. Och det hade han ju otvivelaktigt också om han underlättat Mias sista färd med den symboliska vägkost han givit med henne på resan.

Och så försvann prosten för tillfället ur byns liv.

Och nu sen själasörjaren farit efter att ha givit Mia sista smörjelsen hade hon ingenting annat övrigt att göra än att dö. För nu hade hon ju stökat undan den sista av de mångahanda förrättningar som livet lagt på henne och eftersom det inte låg för Mias natur att ligga länge sysslolös kunde man nog börja vänta slutet nu.

Och detta kom följande morgon.

Gamla Mia lyktade stillsamt sin levnad. Ingen dödskamp, inga plågor. Hon slutade bara helt lugnt att andas, och eftersom det var det enda livstecken hon gett ifrån sig på sista tiden måste man anta att hon var död. Ett vitt lakan hängdes för hennes fönster och byns folk började tala om Mias stora förtjänster och om den stundande begravningen. Det är ju för all del lätt att tala gott om en död som inte längre genom sina dagliga gärningar ställer det goda omdömets sanningshalt i tvivelsmål. Och nu kom man plötsligt att tänka på de många goda egenskaper Mia haft. Hennes arbetsamhet, hennes sparsamhet — som man förut avskytt hennes vänsälla väsen — som man förut inte alls lagt märke till — och hennes goda omvårdnad om kreaturen.

Och därtill kom att hon uppnått hög ålder, var gudfruktig till sin läggning och sålunda enligt allas åsikt hade sitt på det torra även på andra sidan.

Därför borde ju hennes begravning kunna firas som en glädjefest.

— Men vad i all fridens namn skall du och pojkarna ha på er på gravölet? sa mor trött och bekymrad till far.

— Jag undrar hur det kommer att gå med jorden jag, sa far envist.


Leo Ågren (1954) Hunger i skördetid.


Nästa kapitel: 15. Begravningsdagen.
(Inf. 2004-02-16.)