[5. Hemkomsten]


Olof sinkade sig med avsikt när han gick hem. Och kvällsmålet var redan inmundigat i Pålsgården, när han steg in där.

Marja-Lena var ute med kreaturen och de övriga tycktes inte ta någon notis om honom. Nämndemannen låg på bänken i spisvrån och snarkade så det nersmorda skägget hoppade och flugorna inte fann något fäste där. Simon satt vid bordet med bägge händerna under hakan och stirrade slött. Hans hustru stod med sin trumliknande mage befriat utspänd och rakade glöd ur bakugnen.

Olof var tyst han med eftersom han tycktes ha kommit i ett sällskap av tigande. Han satte sig ner vid bordsändan mittemot Simon och tuggade på en sticka som han hade med utifrån. Han märkte att Simon spänt såg på honom, fastän han låtsades vara ointresserad.

Simon tänkte: Få se om han inte mjuknat lite grann nu i alla fall. Han har visat sig väl stursk i sommar. Det är kanske på tiden han får reda på att bondeord väger tyngre än drängpladder. Kanske detta söndagsdygn gjort honom mera gott än han själv tror.

Olof tänkte: En fis liknar han. Gubbe fast han inte är tretti år en gång. Skulle sälja mor sins ben för ett kappland mosse. Han ger sin själ, liv, frihet, heder, ära för guld. Därför kommer han alltid att ha guld.

Simon: Hade han tiondeparten så mycket förstånd i sin skalle som han har kraft i armarna skulle han inte gå här en dag till. Men vad han än tror om sig så är han en drängnatur. Hoppas i alla fall att profossen inte for så illa fram med hans rygg, att han inte kan bära hö i morgon.

Slutligen sa Olof: Nå ska ni int slakt han göödd kalvin?

Den havande hoppade till. — Ja tu ä väl hungro, sa hon hastigt och inställsamt. Hon skyndade sig att ställa gröt, bröd och surmjölk framför honom på bordet. Olof såg illa grinande på anrättningarna. Den gödda kalven!

Han slog i ett halvstop surmjölk och bälgade i sig. Simon såg på med förakt. Som en häst, äta och dricka, det är det enda han tänker på. Och att slippa undan så billigt som möjligt. Simon retade sig fortfarande på Marja-Lenas motspänstighet ute på ängen. Det var ju på Olof hon ropat. På den där oxen. Trots att Simon hatade sin hustru retade också hennes vänlighet mot drängen honom. Fanen, hon skulle nog bra gärna ligga med honom hon med, tänkte han med plötslig klarsyn. Bara hon slipper den där klimpen i magen. Jo då, hon skulle nog byta ut oss två. Han led av sin underlägsenhet, trots allt han nyss sökt intala sig. Och till på köpet kände han att han var rädd för den andre.

Olof åt och nämndemannen snarkade fortfarande tungt på sin bänk. Greta tog brödspaden och började skyffla in brödkakorna i ugnen på ett vårdslöst, nervöst vis.

Många ord brände på Simons tunga, men han hade inte kommit dit där han nu var genom att ge utlopp åt obehärskade trätord. Tiga var guld hette det. Han hade tigit sig till en del guld ren. Och ingen skulle någonsin förmå honom att säga något som kanske skulle bekomma hans kropp illa. Simon visste sin tid. Drängen var starkare än han till krafterna. Men förståndet och makten fanns på hans sida. Och — — —

Förbannade piga!

Utan att se åt någon steg Olof upp och gick ut. Marja-Lena gick och skar kalvgräs nere i liden, men han låtsades inte att han sett henne, trots att hon ställde sig upprätt och vinkade med skäran i hand. Nej, nej. Han kunde ingenting nu, ville ingenting. Han klättrade upp i sommarloftet, sökte sig till bädden i den skumma vrån, lade sig och drog den gamla, skabbiga fällen över benen. Djävulen så ryggen värkte! Kvällssolen sken in i dammet och dunklet på loftet genom de glesa stockfogarna. Myggen kom för att hålla honom sällskap. Han slog ilsket efter den och tänkte inom sig, att krankarna de var nog ganska lika Simon de.


Leo Ågren (1957) Kungsådern.


Nästa kapitel: 6. Nattfrieriet.
(Inf. 2004-04-19.)