[8. Uppgörelsen]

Äntligen har Simon kunnat besluta sig! Han kunde ju ha låtsats som han ingenting sett. Men han måste statuera ett exempel. Fick detta opåtalt passera kunde vad som helst inträffa. Nästa gång han kom in satt kanske drängen i högsätet och påstod att hemmanet var hans. Möjligen skulle Simon i alla fall inte ha brytt sig om att vidta några åtgärder. Kanske skulle mycket ha kunnat bli annorlunda. Men så var det ju Marja-Lena. Lusten att göra Olof ödmjuk inför henne blev honom övermäktig. Han skall allt visa pigan. Hon skall få se att det ändå är Olof som är arbetshästen och han hingsten. Simon slår knytnäven i bordet så surmjölksfatet hoppar, reser sig och går ut. Men ännu på trappan undrar han om han inte i alla fall borde låta Olof lugna sig lite först, och går trots det. Olof måste näpsas ordentligt en gång för alla.

— Huru gar e me slipase?

Olof böjer sig djupt ner över arbetet och tiger.

— Hövli frågo brukar hövlit besvaras.

— Bra, va ja sir. Skåda sjölv!

— Tu minns väl vart du slängd käppin? Ja tycker e ä lejt att farbror ska måst vara utan käpp. Kanski du gar ett an.

Nu är det där igen. Kan de verkligen inte låta honom vara i fred. Han arbetar ju, vad fanen vill de egentligen. Han tiger envist.

Simon håller sig också tyst en god stund. Solen tittar stor och gul ner från morgonhimlen. Daggen blänker ännu i gräset, svalorna flyger med snabba kast runt gårdshäggarnas kronor och fångar mat åt sina ungar. Utan att hon själv vet om det stutar Marja-Lena dra.

— Nå, säger Simon på samma sätt som när man försöker få en lat valack eller arbetsoxe att sätta sig i rörelse.

Olof har rätat upp sig vid slipstenen. Han ser stint på Simon. Han är säkert sex fot lång, tänker Simon. Och stark därefter. Kanske säkrast att läsa lite lagklokhet i honom. Olof kastar med kraft lien ifrån sig.

— Veit du va tjänstestadgon säjr om ett hjon som vägrar lyd å som slår — — —

— Ja har int sleji na no Men int nan slår me helder.

— Åja, i förrgår slo di de no ganska dåolit.

— Va vill du riktit?

— Hämtar du tibaka käppin som du slängd?

— Nej.

— Ni ä ju precis som småpojkan — bånen, infaller plötsligt Marja-Lena. Ja kan no ga ett han di käppin. Länger väg äre int.

Simon blir förvirrad, men hans ilska stiger. Kvinnfolk skall då försöka förstöra allt.

— Olof gar! Han ska int tro att han ä så förbannat häv, kojsbattinjin! Hört du va ja sa!

Olof rodnar litet. Marja-Lena är redan långt ute i stycket. Simon lossar dragstången till slipstenen. Han väger den ett ögonblick i handen. Ute i stycket har Marja-Lena just funnit käppen.

— Ja sku kunna skaff de ett år på fästninjin når som helst.

Fortfarande prövar han stången, mäter dess längd med armarna, fattar i den som om han ämnade slå. Marja-Lena är strax tillbaka med käppen. Inför henne kommer Olof aldrig att ta stryk och allraminst av Simon. Simon höjer stången, — i samma stund sitter han i gräset och spottar förvånat ut en tand. Det durrar så underligt i huvudet.

— Herre Jesus! ber Marja-Lena.

Och så slåss de då om kvinnan, honan, som ser på med skrämda tårblanka ögon. Klokskapens alla påfund viker för urgammal drift och den enda rätt de vet av just nu är nävrätten.

— Tu har tiggd å beist om e.

Det räcker inte lång stund. Knappt skulle någon hunnit räkna till femtio. Och så har då Simon fått sitt livs stryk. Han ligger i gräset invid den lavgrå bodväggen och flämtar. Blodet rinner i en tjock ström ur hans hår, ur hans näsa, ena ögat börjar sakta svullna igen.

Olof märkte att han skrubbat knogarna på sin högerhand. Han strök av blodet i det svala gröngräset. Och han talade sakta, liksom för sig själv: — Ja angrar inte de här, men jag önskar att du sku ha vari liti välkare att nappas. He ä ett uslit arbeit att klapp opp ein som tu.

Simon kom långsamt upp i sittande ställning. Skägget var alldeles rödfärgat av blodet och ögat försvann småningom helt i svullnaden som lagt sig över hans ena ansiktshalva.

— Ja sir snöron om nackan din, flämtade han ilsket. Tu komber att få tid att funder på dähär — läng.

Olof gick fram till Marja-Lena. — Komber du me?

— Vart?

— Ut på landsväjin. Nanstans. Komber du.

— Å tigg?

— Landsväjin ä he enda ja kan bjud de.

— Tu har förstört allt, Olof. Var vi bätter huldi som tiggare än som tjänsthjon? Tror du he? Varför måsta du slå?

Kanske var han lika glad för att hon inte kom. Han visste inte. Men hans sinne blev i alla fall tungt av besvikenhet. Hade det varit bättre om han låtit Simon smörja upp sig? Han visste att det inte varit det. Hade han låtit detta ske, skulle Simon fått ligga med henne. Sådan var den urgamla lagen, och enligt samma lag hade hon bort följa segraren. Men den gamla rätten hade kanske drunknat i hunger och kungliga förordningar. Han gick ännu ett steg närmare henne. Sa: — Ja komber tibaka, tå ja har ett heiman att bjud de. Int na förr.

— Tå komber du alder.

— Om du lovar vänt så komber ja.

Allvarligt såg hon på honom.

— Ja — ja lovar vänt. Ja ska vänt läng, huru läng du vill. A tu behöver int ha ett heiman helder — bara ett heim.

Från gräset vid bodväggen hördes ett stönande.

— He komber alltili att finnas en ladda bysso ti hands fe tin räkning jär i gåln — kom i håg he.

Och sålunda lämnade Olof den gård som hyst honom under hans livs tjugotre år. Aldrig hade han trott att det skulle vara så lätt att bli en fri man. Det är ju bara att gå. Fuktig tåtel, fylld med ranunklar och grodspott strök runt hans ben. Han vände sig om och vinkade med handen mot Marja-Lena som stod kvar uppe i backen och såg efter honom. Han såg att nämndemannen och gamle Jöns Ryggklåda hjälpte in den mörbultade Simon. Jöns hade tydligen försovit sig, för han hade bara skjortan på sig. Ur sin bod tittade Kajsa. Matilda ut och knöt förbannande handen efter honom.

Olof går ut på frihetens väg. Men vägen är vansklig för en som inte är hemmastadd på den. Man får akta sig noga för att inte stiga miste och sjunka ner i den bottenlösa dyn, och man måste se till att mat inte går vilse, så att vägen till slut i en ring visar sig föra tillbaka till utgångsstället.