[14. Andra resan]

Så står Olof inför rätten.

Den av nämndens stolar som blivit tom under sommaren har nu besatts av Simon. Tingshusets gamla spis ryker in och häradshövding Geronius haft brått att avverka de många målen, för han har alltid haft besvär med sina ögon och han tål inte röken som envist hänger i rummet. Och hans sinne är heller inte benäget att stämmas till mildhet av dessa otrevliga yttre förhållanden.

Häradshövdingen, tolv allvarliga nämndemän, skrivaren, länsmannen och skjutsrättaren. Och så några nyfikna som ideligen tränger sig in, trots att länsmannen och rättaren beflitar sig om att sparka ut dem. Det är rätten.

Olofs sak befinns vara ytterst allvarlig. Han har givit sin husbonde elakt blodvite. Vad har han att säga till det? Häradshövdingen minns plötsligt att Simon är jävig i detta mål. Han skall ju vittna. Simon Påls tillhålles därför att lämna sin stol i nämnden. Sedan sjunker Geronius åter ihop och torkar sina rinnande ögon med en stor röd näsduk. Olof säger att han inte kunnat ge sin husbonde blodvite, om med husbonden avses Simon. För i somras var inte Simon hans husbonde, utan Pål Pålsson, som numera är avliden. Vad ansåg nämnden om detta? Nämnden anser den tilltalades påstående vara sanningsenligt. Simon blänger argt. Olof kan i detta fall inte fällas efter legostadgan. Anser Simon att han blivit förfördelad bör han själv stämma in Olof till tinget.

Men att ha lämnat sin tjänst mitt under pågående höbärgning och dessutom egenmäktigt brutit sig torp på socknens allmänning? Ja, det finner nämnden betänkligt. Ytterst betänkligt. De är ju alla bönder i socknen. På denna punkt fäller de därför enhälligt.

Slutligen prövar rätten skäligt att den tilltalade döms slita åttio par spö, två slag av paret, och åläggs han dessutom att tjäna Simon ett år utan lön för gottgörande av den skada han åsamkat Pålsgården genom sitt brottsliga förfarande.

Sedan detta är beslutet torkar sig domaren åter i ögonen med sin näsduk och ser med lättnad att det bara står ett mål till på dagordningen. Han finner sig föranlåten att säga några ord till den dömde.

— Kan du inte efter detta hålla dig i skinnet, så vill jag allvarligt varna dig. Rätten har i dag behandlat dig med största mildhet. Men nästa gång blir det stupstocken. Lagens saktmod är visserligen stort, men också dess vrede är stark och mäktig. — För ut den anklagade!