[20. Avmarsch]

De utgjorde en förunderlig hop, dessa bönder som i landets yttersta tider fått rang och värdighet av soldater.

Alla hade pälsat på sig så gott de kunnat och haft råd till, ty februarikölden bet i ansiktet och den som inte var ordentligt inbyltad behövde väl knappt räkna med att komma tillbaka ur detta äventyr med livet i behåll. Märkliga vapen såg man också i truppen. Alnshög-Matt exempelvis hade satt fast en s.k. katalie på ändan av en slädskakel. Skakeln var närmare fyra alnar lång, men ändå undrade Matt om han inte trots allt bort göra sig ett ännu längre skaft, så att han utan att tvingas gå fienden alltför nära inpå livet kunde slå ifrån sig som fullgod soldat. Några andra hade plockat fram gamla björnspjut för att med dessas hjälp göra sin plikt mot kung och land. Tillochmed ett armborst hade uppenbarat sig i böndernas arsenal, och dess bärare, en dräng från ett skogshemman, hävdade stolt att han hade det farligaste vapnet av dem alla. Och otroligt föreföll det inte heller, när man såg de hemgjorda hillebarderna och "halvmånarna".

Olof hade fått tag på ett gammalt hjullåsgevär och Simon var en av de få som hade flintbössa.

I socknekyrkan skulle den unge kapellanen med brinnande tro hålla avskedsgudstjänst för bondetruppen. Den unge prästen bar en mäktig ande i ett obetydligt yttre hölje och hade inte likt kyrkoherden i tid sökt sig över till Sverige. Ty aldrig tarvar hjorden sin herde bättre än när ulvarna stryker omkring på hennes marker. Så tänkte han när han stod i den iskalla sakristian och förberedde sin predikan. Och aldrig har en Guds tjänare varit i tillfälle att hålla en betydelsefullare predikan än den han skulle hålla i dag.

I vanliga fall gick bönderna endast av nödtvång i kyrkan. Men i dag sökte de sig frivilligt till templet. De lämnade sin brokiga samling tillhyggen ute i vapenhuset och gick osäkert uppför mittgången. Andedräkten stod som rimfrost ur deras munnar. Mössorna kramade de i valkiga arbetshänder.

Olof var med i hopen. Nu var han inte längre en trotsande dräng som skulle bestraffas utan en kämpe som välsignades innan han gick ut att våga sitt liv för landsdelens räddning.

Av gammal vana slog sig männen ner i sina egna bänkar. De grova furuplankorna var kalla som is, kylan trängde genom kläderna så skinnet knottrade sig. Där satt de, uppbådsbönderna, landets sista försvarsmöjlighet mot en överlägsen fiende. Utmärglade, frysande, skäggiga, lytta och sjuka. En bedrövlig hop. Säkerligen behövde de alla välsignelser de kunde få. De skulle delta i ett fruktansvärt fältslag. Ett slag vars utgång ansågs given. Ja, de behövde nog välsignas.

Hostande och hes böljade psalmsången i det iskalla templet. Det var så underligt att tänka sig. Att fatta att också jag kan dö. Att detta är min dödsberedelse. Någonting som var kallare än vinterdagen och obarmhärtigare än överheten kramade om hjärtat. Du skall dö, du skall dö, du är en dömd som prästen bereder inne i spetsgården, medan bödeln väntar med sin bila någonstans utanför. — Ångra din synd, bekänn din orättfärdighet, gottgör ditt onda, så skall Herren Zebaot ha misskund med dig och låta dig gå in i den eviga saligheten. Men jag vill ju inte — jag vill inte till himmelrikets salighet. Jag vill leva här på jorden i många år än. Jag vill arbeta, sträva, glädjas åt den jordiska fåfängligheten. Jag vill inte dö. Även om jag blir salig vill jag inte dö.

Den unge prästen kramade med blåfrusna händer sin bibel. Vad skulle han säga dessa den yttersta tidens krigsmän? Skulle han återigen tala om den prövning som kommit över landet som ett straff för våra överträdelsers och vårt högmods skull? Det började verka lite för meningslöst. Eller skulle det kanske lända dem till bättre tröst om han sade, att han fruktade att Herren Gud beslutit utplåna vårt folk från jordens yta? För vad kunde eljes vara meningen med denna måttlösa vredesflod som övergått landet i många år och aldrig såg ut att vilja sina? Han grubblade länge över sin predikan. Så började han slutligen tala, långsamt och med kraft i rösten. Han ville stålsätta männens sinnen och gudstro. Och han tog en förebild från Gamla testamentet.

— I den heliga skrift berättas huru konung David med en stenslunga fällde filistéernas kämpe Goliat, som var sex alnar och en tvärhand lång. I dessa tider, när fienden likt en förödande skogsbrand förtär vårt land, när pest och farsoter, hunger och våldsdåd följer i krigets spår kan det vara hugnesamt för oss att minnas detta. Edra vapen är inte så olika konung Davids. Men har ni också hans sinnelag? Sviktar er modet och tron? Är det så kommer er strid att bli förgäves. Men har ni en orädd själ och Herrens fruktan i hjärtat, går ni likt David med en jubelpsalm på läpparna fienden emot, då kommer ni att krossa allt i er väg. — Gud låter inte gäcka sig, det har vi sett under alla dessa år då den stora vreden gått ut över vårt folk. Men hans nåd är också stor och varar i evinnerlig tid. En tung kalk är visserligen satt i vår hand och vi står förskräckta inför ondskans anlete. Men ju större vår nöd och fara blir desto större måste ock vår tro bli. Ty tron försätter berg, tron vinner fältslag. Ett folk med tro, en krigshär med den högstes väsen i sin mitt besegras aldrig. Måtte därför Gud i sin allmakt förunna oss något av konung Davids rättfärdighet och gudstro, när vi nu står inför filistéernas ansikten, så inte lögnens furste ånyo får makt över oss och avvänder vår själ från Herran och vår hand från segern — — —

Påpälsade och styva satt bönderna i de trånga obekväma kyrkbänkarna. En del hoppades på att prästen snart skulle sluta, så de kunde hinna in på krogen och få ett stop brännvin eller öl innan avmarschen började.

Men i alla fall. När prästen slutat och det blev nattvardsgång fanns det ingen som ansåg att det skulle skada med syndernas förlåtelse. Prästens prat hade man haft svårt att följa, men nattvarden visste man hade stor kraft, den var något påtagligt. Det blev trängsel framme vid altarringen.

Vid kyrkporten höll länsmannen upprop med manskapet, så det blev inget av med det planerade krogbesöket. Aspgren stod hopsjunken och frysande och läste med sin brännvinsrörd stämma upp deras namn. Endast två bönder hade lyckats sticka sig undan tal skogen. Länsmannen granskade mannarnas underliga beväpning.

— Adjunkten mente visserligen, att det här slaget är av dylik art, att det måste vinnas med konung Davids vapen, sa han, men nog fanen borde ni väl ändå haft något annat att släpa med er till Storkyro än liar och kvastkäppar.

Så kom han ihåg att han ju var högste befälhavande officer för truppen och försökte påminna sig något för tillfället lämpat militärt kommandoord. Till slut sa han: Marscherer framåt!

Och så lommade då uppbådet i väg. Mödosamt plumsade och linkade mannarna fram längs den oplogade vägen. Matsäckskontarna, spjuten, liarna och de gamla bössorna dinglade och hoppade. Somliga började ganska snart ångra den myckenhet kläder de byltat på sig, men länsmannen förbjöd någon att kasta bort något.

— Ni hinner nog frysa än. Bättre att svettas lite nu än att frysa ihjäl sedan.

Bönderna svettades och svor. De förbannade moskoviten, de förbannade landshövdingen och kungen, de svor över hela det usla elända kriget, som aldrig ville ta någon ända. En som var från en sjöby sa: — Vi är tolv man ut från vån by. Å i går ya vi å dro isnotin så vi sku få na förning me oss. Vi fick tolv laxar.

— He va ju int fyskam he, ansåg en inlandsbonde som aldrig i sitt liv smakat lax.

— Kanski int. Men vi ä tolv man å vi fick tolv laxar. Få si om nan åv oss komber tibaka.

En köldrysning drog genom de närmast gående. Sjöbonden hade uttalat allas hemliga fasa. Det som de inte ville tänka på. Hur skall otränade bönder klara ett fältslag, där tusentals soldater som har övning och vana att ta vara på sig i strid får bita i gräset?

— Om vi sku ge fanen i e? undrade en tveksamt. Aspgren i täten vände sig blixtsnabbt om.

— Kom ihåg, Juck Aronsson, sa han, envar som vägrar gå ut kommer att hängas i sin egen port.

Bönderna teg, men länsmannen tvivlade ändå i sitt stilla sinne på att han skulle lyckas behålla dem alla under sitt beskärm ända till Kyro.

På eftermiddagen kom äntligen en krog i deras färdväg. Ingen makt i världen hade kunnat hindra dem från att saka sig in på den. Och när de suttit en stund i den sköna brasvärmen hade deras stridsmoral stigit betydligt och de mer druckna förklarade redan att de skulle gödsla fälten åt Kyrobönderna med ryssarnas lik, så att bönderna inte skulle behöva nyttja kodynga på tjogtals år.

Olof söp med de andra, men han kunde omöjligt egga upp sig till någon som helst förtröstan. Han hade aldrig sett annat i sitt liv än att styrkan fått rätt. Den lag som gällde när han stod fjättrad vid skampålen eller när han gav Simon stryk utanför bodväggen på pålsgården, den lagen komme också att vara giltig i det slag de skulle deltaga i. Han mindes hur bönderna med tårade ögon mottog nattvarden i kyrkan och nu satt de redan här och sköljde bort smaken med brännvin. Nej, slaget skulle förloras. Men Storsjöliden var värt det pris han gick att betala för det. Han hoppades att i alla fall på något sätt klara sig undan med livet i behåll, fastän han då och då med bekymmer kom ihåg sitt styva ben. Det var nog på det viset, att det inte borde bli mycket flyktande av i det krig, där han skulle vara med. Men klarade han sig inte, så gick han ändå inte ut förgäves. I vilket fall som helst var Storsjöliden hans och hans efterkommandes för evärdlig tid. Rasmus skulle inte behöva begynna med två tomma händer som han fått göra. Rasmus skulle ha jord — egen jord — att bebruka.

— Mora, hid me en kanno till, gormade de törstiga.

— Det kan räcka nu — vi har lång väg kvar. Länsmannen sökte förmå dem att sluta med supandet och fortsätta marschen, men brännvinet hade bättre grepp om deras själar än han.

— Vi har gai tillräcklit langt rej i da, vi kvartrar jär, förklarade de bålda krigarna.

Länsmannen brydde sig inte om att göra några flera försök att övertala dem. Han uppfylldes inte heller själv av någon stor stridslust, men han hade dock sin ämbetsplikt att tänka på. I alla fall gav han med sig, sjönk djupare ner i sin stol och kommenderade fram mer brännvin, han som de andra.