[22.
Getsemane]
Olof hade gått med i uppbådet för
att han fått löfte om nybygget vid Storsjön. Men ju längre
han satt här desto mer övertygad började han bli om att
han inre längre skulle ha någon nytta av det för egen
räkning. Rasmus skulle det ju i alla fall kunna ge en start. Och
då skulle inte alltsammans vara förspillt. Dock var Olof inte
en så övermänskligt god fader att han skulle känt
någon stor glädje vid att dö för den sakens skull.
Men han kände det oåterkalleliga i alltsammans. Annas näsa,
som för var dag alltmera började likna Simons. Alla välgärningar
de hade Simon att tacka för. Det genom åren pinande hatet till
Simon, till Marja-Lena — brännvinet. Hur det än gick —
i morgon var han löst från allt. I morgon skulle han nå
sin så hett eftertraktade frihet. I morgon var det slut med förtrycket.
Dog han var han fri, levde han var han fri. Men vad båtade det om
han nu blev fri, fick Storsjöliden tillbaka. Alla dessa år
av förtrampelse kunde ändå inte svinna bort ur hans sinne.
Och hans hustru hade fött barn åt husbonden. Nej, riktigt fri
kunde han inte längre bli.
En bit ifrån honom satt Simon Påls. Simon hade ett trött,
spänt drag i ansiktet och hans skägg syntes börja spränga
i grått, eller var det kanske bara snön som fastnat i det.
Olof insåg att det var meningslöst att hata Simon. De var bägge
två lika obetydliga just nu. Morgondagen skulle kanske bli bägges
slut. Kanske skulle de själva bli den gödsel, som uppbådsmännen
så storslaget skrutit skulle ge växtkraft åt kyroböndernas
åkrar.
Och om han skulle stå inför sin herre i morgon, var det onödigt
att bära med sig hatets barlast.
Han tog en träbit och började tälja på den för
att hålla sina händer i styr. Han såg sig själv
stå vid spöplatsen och han såg sig som ett hungrande
barn snatta hundmat i nämndemannens gård. Han såg den
åttaårige vallpojken som kröp högt uppe på
en sten i skogen, medan två vargar rev en av hans kor. Så
hade det varit hela hans liv. Alltid hade ulvarna varit framme och snattat
det han ägde och vårdade. Länsmannen slog honom i lagens
järn och tog hans nybygge ifrån honom. Påls tog med ägandets
makt hans hustru. Nu bjöds honom alltihop tillbaka. Men till priset
av hans liv. Ja, de var sannerligen svåra att vara till lags. Olof
kunde trots allt omöjligt komma ifrån sin förbittring.
Skar sig i tummen och svor till.
— Skar du de? undrade Simon.
— Int så farlit. Huru sku e vara om vi fesöka sova liti
nu. Int var he na likare att vi sitter jär å vakar in dan.
— Om tu kan sova, så sov, ja kan int, sa Simon. Prästren
pa tala om huru Jesus gick i Getsemane. Ja byri nästan festa huru
an måst ha känd se.
— Ja träffa en soldat i kväld som sto å bedd i en
snödrivo, sa Olof plötsligt. Han verka liti skamsin tå
an så me, men mitt i alltihop byrja an tala. Han berätta att
an ein gang, ja tror han sa att he var i Polen, tå di hold på
å plundra en by, så ett bån som lå i en vaggo.
Han var på rokot humör sa an, fe he var så fattinan by
di hadd råka på, så he fanns vartjin mat elder pengar.
Så han tänkt stick ihäl he di båni me sama. Men
tå an hadd dreiji svärdi, så råka e komma i solstjini
från fönstri, å tå båni så huru svärdi
blänkt byrja e skratt å jollder. A tå hadd ja int, sa
soldatin, hjärta ti stick ihäl e, utan ja to å vänd
vaggon opp å ner me eina fotin — å så stack ja
ihäl båni iginom vaggbottni, så behövda ja int si
på e. Tå ja fråga å an fe va an nödvändit
måsta ha livi ur båni, sa an att di hadd fått order
att klubb ihäl allt folk i han di byin, å tå kund ja
ju int läta he di båni leva helder, fe he sku ju ha svälta
ihäl, tå int e fanns na gambel folk som sku ha kunna ta hand
om e. Men nu ha he di båni i alla fall marridi me fleir nätter.
Allt ja ha gjort ha ja gjort i kunjins namne, men ja ä äntå
rädd att ja sjölv komber att få svara fe he de dråpi.
Å om du bond har na oklart i livi dett, så fesök tu me
komma ti klarheit i natt, fe i mårron ska ja säj de komber
he att smäll hålt jär på fälti.
Simon såg länge och fundersamt på Olof. Men han teg.
Olof sparkade undan snön och sökte åstadkomma ett slags
bädd. Så kröp han ihop och försökte sova en
stund. Ett tag måste han likväl upp för att hoppa lite
värme i kroppen. Mot morgonsidan av natten föll han i en orolig
halvdvala. I drömmen såg han sin mor vinka. Hon ropade något
med en röst som klang såsom silverklockor. Men blåsten
förtog meningen för honom. Och hon var långt borta.
Ungefär en timme sov han. Så gick reveljen. |