IV. DEN NYA HAMNEN VID ”ANDRA SJÖN”. STADENS EGEN SJÖFART UPPHÖR. HAMNEN AVVECKLAS

Den nya hamnen avsedd att komplettera den gamla stadshamnen. Skeptiska åsikter

”Nu till andras(j)ön, jag tror att di spelar med hender och tender för att få farled dit; Öfwerst Löjtnandt Lagerberg, som var här och utprickade farleden, bodde i Hedströms stuga och dra(c)k Tådde med dem, mente att det kan bli farled där, så får se om de ej får sin vilja fram. Det får nu vara hur som helst, men att de tre (d.v.s. Alfr. Häggblom, G. M. Hedström och E. Roos) är ena stora klippare, och att egennyttan spelar större roln är min tro. Om det kan för framtiden bli någon vinst för stan, får vi nu se om vi lefver ...” 5)

Till en början avsåg man även att bibehålla stadens lastnings- och lossningsplats på Alörsfjärden och vid Åminne. I ett utlåtande till Lots- och Båkinrättningen om den nya farledens behövlighet framhöll man detta, men anhöll att ”staden förunnades rättigheten att vid den s.k. ”Vestra sjön” få avlasta vanliga exportartiklar samt att derstädes få lossa med ång- och segelfartyg från ryska och finska hamnar inkommande gods, ävensom från utländska hamnar inkommande, tullbehandling i packhus icke underkastade varor”.

Nyttan av den nya farleden erkändes dock till en början vara ringa, men ”dess bekvämlighet (skall) framkalla en trafik, från vilken staden för närvarande är utesluten”. Särskilt betydelsefullt ansågs det vara, att den erbjöd ångfartygskommunikationerna en landningsplats på fasta landet. Man medgav, att mängden av fartyg, som dittills begagnat farleden ej var stort, då endast en person (O. v. Essen) dittills varit berättigad att verkställa avlastningar utom stadens hamnområde vid Munkgrundet, detta till följd av åberopade adliga privilegier. Dessa avlastningar hade börjat efter det att den nya vägen till Bonäsfjärden dragits och hade 1863 uppgått till endast fyra skeppslaster.

Vad behovet av en landningsplats på fasta landet för den växande ångbåtstrafiken beträffar, hade man i Nykarleby med stor förtrytelse konstaterat, att det den 11 febr. 1856 med ryska statsmedel av generalguvernören greve F. W. R. Berg stiftade Österbottniska Ångfartygsbolaget, vars uppgift var att åstadkomma ångbåtsförbindelse mellan de österbottniska hamnarna och S:t Petersburg, gick förbi Nykarleby med sina båda hjulångare Österbotten och Suomi. Bolaget hade 1861 nio aktionärer i Nykarleby, representerande 30 aktier, medan Jakobstad hade 13 och 29, Gamlakarleby 16 och 47, Vasa 32 och 114 och Uleåborg 58 aktieägare och 302 aktier. Aktieägarna i Nykarleby var C. J. Berger 5 aktier, A. Dyhr 5, C. Grundfeldt 1, P. A. Lybeck 1, Nils Malmberg 4, C. W. Sundström 5, M. Sandström 5, A. Westlin 1 och H. Qvickström 3 aktier. Trots denna goda representation i bolaget förbigicks Nykarleby i trafiken, så att gods och passagerare måste taga omvägen över Jakobstad. Detta väckte stark indignation i staden. 7) Vid bolagsstämman i mars 1861 i Åbo yrkade Nykarlebyaktieägarnas ombud, handl. Robert Uggla, Kristinestad, att staden åtminstone varannan resa skulle anlöpas av ångarna Österbotten, som börjat sina turer hösten 1857 och Suomi, som satts i trafik sommaren 1858. Men yrkandet beaktades ej. Turernas antal för sträckan S:t Petersburg—Uleåborg var 5—6 per fartyg och säsong och olyckor inträffade ofta, vilket gjorde trafiken osäker och oregelbunden. 8) Bl.a. låg Österbotten på reparation i 50 dagar 1860 efter att den 5 aug. ha råkat ut för brott på mellanaxeln på resa från Vasa söderut. Befälhavare var 1858—1873 sjökapten C. O. Olson från Nykarleby, känd som en duglig och erfaren skeppare. Tydligen ansåg bolaget, att hamnbryggan vid Alörn i det skick, vari den då befann sig, ej kunde anlöpas av så stora fartyg, som det här var fråga om. Österbotten hade dimensionerna 180x24x8 fot och mätte 143½ sv. läster och 246 ton enligt engelsk mätning. Fartyget hade 40 hyttplatser och rymde dessutom 100 däckspassagerare. Suomi var ungefär lika stort. Redan 1861 hade man inom bolaget konstaterat, att ”de Österbotteniska ångarna ... äro för stora och dyra i förhållande till de små städer de anlöpa” 9)

Ångbåtsbryggan vid Andra sjön tillkom liksom vägen dit ej på stadens utan helt på privat initiativ. Den 31 okt. 1864 anmälde G. M. Hedström i magistraten, ”att stadens handlande överenskommit om att på hamnkassans bekostnad invid Bonäs viken eller den s.k. ”Andra sjön” anlägga en landningsbrygga om 285 alnars längd och 10 alnars bredd”. Stadens handlande borgerskap hade sålunda på egen hand, utan att rådhusstämman sammankallats eller magistraten hörts, beslutat om denna stora utgift, att bekostas med allmänna medel. Planerna var ännu mera vittsyftande. I händelse direktionerna för Österbottniska Ångfartygsbolaget biföll en tillämnad ansökan om rättighet för ett flertal av bolagets ångfartyg att anlöpa hamnen, skulle den projekterade bryggan byggas ut till en längd av 300 alnar. Ett upplagsmagasin skulle i så fall uppföras i bryggans närhet. Den nya vägen skulle på samma kassas bekostnad försättas i farbart skick.

De närvarande av stadens äldste beslöt vid rådhusstämman den 31 okt. enhälligt att bryggan skulle anläggas i sten till 225 alnars längd [135 m]. I händelse en förlängning komme till stånd, borde denna göras i trä. Upplagsbryggan borde uppföras i vinkel mot bryggan till 7 famnars längd [12,6 m] och 6 famnars bredd. Virke till underslag fick tagas ur stadens skog invid Juthbacka hemmans rå. Vägreparationen borde utföras samtidigt. Handlandena G. M. Hedström och Alfred Häggblom utsågs till stadens ombud för att ombesörja arbetena. 10) Bryggan skulle vara färdig före den 15 juni 1865. Hedström och Häggblom skulle även sköta om anläggningen av en ny väg mellan den förutvarande vägen och den nya landningsbryggan. Bonden Matts Gustafsson Henriksnäs hade förbundit sig att före nämnda tid uppföra de magasin magistraten bestämt. — Bryggan blev dock ej färdig förrän i slutet av sommaren, då betingssumman höjdes från 950 till 1260 mk. 11) Stenbryggan kostade åren 1864 360 och vägen 120 mk. Följande år uppgick kostnaderna för ångbåtsbryggan, magasinet och vägbyggnaden till 9218:73 mk. Utgifterna bestreds med hamnkassans egna tillgångar. Behållningen i denna uppgick för 1865 det oaktat till 4191:99 mk. Under åren 1866—1867 utbetalades 483:40 mk för bryggan och 1450 mk för vägen. 12)