Nykarleby var ingen idyll under denna tid, snarare någonting i stil med vilda västern under den värsta nybyggartiden, beroende på det allmänna fylleriet och slagsmålen under flottningsperioden på somrarna och under marknaderna. Propsen [Klent rundvirke som användes som gruvstöttor.] hade 1873 gjort sitt inträde på marknaden för att senare intaga en oanat viktig plats. 53) Flottningsperioden i Nykarleby kulminerade på 1890—1920-talen [och upphörde 1962]. Flottningsarbetet sköttes av unga drängar, bondsöner och husbönder från finnsocknarna, som före höbärgningen tog detta tillfälle att förtjäna extra kontanter. Flottningsarbetet skulle vara i gång så tidigt på våren som möjligt för att utnyttja vårflödet (”vårvattnet”), med vars hjälp flottningen kunde ske med mindre kostnader. Då vårvattnet runnit ut befann sig älvens vatten på sparlåga hela sommaren. Forsen ovanför Storbron var särskilt besvärlig. Där samlades ett väldigt bröte, som åstadkom ett besvärligt och riskfyllt arbete. Den knappa vattentillgången gjorde arbetet svårt och kostsamt under hela sommaren. 54)

[Älven nedanför Jöns Drakesväg fylld med stockar. Kuddnäs lusthus skymtar bakom vänstra uthuset. Gissningsvis sent 1800-tal eller tidigt 1900-tal. Möjligen 1895, ”då hela älven var fylld av pappersved”. Förstoring.
Mikael Schalin tillhandahöll.

(Inf. 2014-06-16.)]

Magistratsprotokollen från denna tid är fyllda med drastiska och dramatiska skildringar av ordningsmaktens ingripande under marknaderna och i samband med ”propsjassarnas” huliganliv i den annars så lugna staden. Tyvärr förstördes poliskammarens äldre arkiv under senaste krig på grund av vårdslöshet vid förvaringen. 55)

Den beryktade Härmäbonden och slagskämpen Isotalon-Antti 56) och hans söner och kumpaner besökte ofta Nykarleby marknad, med fylleri och slagsmål som vanlig påföljd. Under kvasimarknaden i okt. 1887 inmanades Isotalo, hans son och dennes kusin i häktet av polis Birck med hjälp av stadsfiskal Aminoff och ett par marknadsvakter efter ett våldsamt slagsmål, som slutade med att bråkmakarna slogs i järn. Isotalon-Antti, som inför rätten bad om nåd med hänvisning till att han redan suttit femton år i tukthus, slapp denna gång lindrigare undan. 57) Han dömdes av den snälle domaren, borgmästare W. Strömmer, som tyckte synd om honom, till böter.

Polisens arbete blev allt svårare och farligare, särskilt under ofärdsåren, då aktningen för lag och rätt småningom uppluckrades även hos gemene man. Fyllbultar, slagsbultar och våldsverkare fyllde staden under marknader och sommarkvällar. Under tiden maj—okt. 1904, eller sex månader, arresterades sålunda närmare 500 personer av polisen för fylleri och våldsdåd av olika slag, det största antal, som förekommit i stadens historia. Den 1 febr. 1904 knivhöggs Birck under tjänsteutövning svårt i veka livet av en ”propsjassare” från Kuorevesi, men lyckades med tillskyndande personers hjälp få mannen avväpnad och inburad, innan han själv hjälptes till läkare. Dr Knape, som förband honom, uppgav sig aldrig sett någon förlora så mycket blod. Birck var sjukledig en månad och den andre konstapeln, ”farbror” Grenman, som såsom nämnts mest sysslat med skrivarbeten, orkade ej mera fullgöra sina skyldigheter som polisman, trots att han fick hjälp av en eller annan tillfälligt anställd hjälppolis. 58)

De i nov. 1905 nyanställda konstaplarna kvarstod ej länge i tjänsten. I maj 1906 anställdes tre nya konstaplar på ett år, Fredr. Lillkvist, Otto Ahlström och Alex. Sandell. I juli s.å. beslöt stadsfullmäktige med frångående av tidigare beslut att anställa endast 2 ordinarie konstaplar, med en årlig avlöning av 1000 mk var jämte anslag till uniform. Detta beslut åstadkom stor oro i staden. En tredje konstapel avlönades därför genom allmänna medel från 1 nov. 1906 till 1 nov. 1907.

Våren 1907 var man mycket orolig i staden, emedan 200.000 stockar under sommaren skulle flottas ned för älven. En mängd propsfinnar, stockflottare och byggnadsarbetare vid normalskolebygget skulle göra staden osäker. Redan nu ville stadsborna ej gärna röra sig på vägarna utom staden. Enstaka affärer såg sig nödgade att anställa särskild bevakning. Guvernörsämbetet hade avslagit magistratens anhållan om anslag för 2 extra konstaplar under sommaren, emedan senaten 1906 vägrat bevilja ett dylikt. S.å. avslog guvernören magistratens anhållan om ett antal poliskonstaplar från angränsande länsmansdistrikt för att biträda vid ordningens upprätthållande under marknaden. Motiveringen var, att stadens syndigheter från sin sida ej vidtagit några som helst åtgärder i detta syfte.

Guvernörsämbetets vägran att hjälpa staden med kostnaderna för ordningens upprätthållande förargade stadsborna. Propsflottningen hade blivit ett problem. ”Utan vår förskyllan få vi till varje sommar en svärm av finska arbetare, vilka på många sätt ofreda allmänheten och störa ordningen. För egna medborgare och de landsbor, som ifrån omgivningen infinna sig i staden, vore hälften av den polisstyrka, som staden nu bekostar, mer än tillräcklig”, skriver ortstidningen. ”Skall staden ytterligare nödgas ikläda sig dryga utgifter för att affärsmän från främmande orter behaga flöta stock och trävirke längs Nykarleby älv, affärsmän, som icke betala en enda penni i skatt till kommunen? Detta synes obilligt”. 59)

Ordningen i staden blev allt sämre. I maj 1907 sönderslogs fönsterrutorna på poliskammaren, utan att våldsverkaren kunde uppdagas. T.f. häradshövdingen Bertel Taucher, som samma vecka återvände från tinget i Pedersöre, blev på vägen hindrad av en åkande, som ej ville låta honom köra förbi. Då Taucher ändå lyckades göra det, blev han beskjuten utan att träffas. Polisen grep de skyldiga, två Kimo-bor, far och son.

Vid samma tidpunkt lättades Nykarleby sparbank på 12.000 mk av advokaten Julius Karsten i Stockholm med kronolänsman Fritz Olson som ombud. Alla handlingar var förfalskade. Summan representerade ungefär 1/3 av hela det kapital banken samlat under sin dittills varande verksamhet och avskrevs 1914 som osäkra fordringar. Karsten hade en kortare tid fungerat som t.f. stadsfiskal i Nykarleby. Hans förfalskningar i Finland steg till 92.000 mk, i Sverige till över 70.000 kr.

I sept. 1907 klagade ortstidningen över att ett otrevligt gatuliv rådde i staden. En mängd propsfinnar från Jakobstad och Gamlakarleby hade sökt arbete hos firman Wilhelm Schauman, vars stockar under en storm råkat på drift på Alörns fjärd. En del av arbetarna hade fördrivit sin tid i staden, där de förplägat sig med starka drycker och ställt till blodiga slagsmål. ”Butkan”, polishäktet, var för liten för alla dem, som bort härbärgeras där. 60)

Under höstmarknaden i slutet av sept., som var väl besökt, konstaterade ortstidningen (K. J. Hagfors), att ”råheten i uppträdandet på gator och torg blivit något mindre”. Det allmänt brukliga svärjandet och ropandet gjorde dock, att man ”rent av tror sig vara bland turkar och hedningar”. Ehuru ingen utskänkning av rusdrycker förekom, var antalet berusade ”icke ringa”. Lönnkrögeri bedrevs tydligen ”ganska öppet” på flera ställen. I arresten intogs 30 personer.

Lektor Hagfors' anspråk på marknadsbesökarnas uppträdande synes dock ha varit synnerligen måttliga. Under första marknadsdagen fredagen den 27 sept. råkade några finska arbetare i slagsmål utanför apoteket. Bonden Juho Isotalo från Härmä blev därvid slagen med kniv så illa, att han på söndag avled.

Den 15 nov. begicks ett rån mitt på torget, när en bonde från Jeppo i onyktert tillstånd i skymningen lämnade en ölbutik. Rånaren försvann med bytet. I slutet av jan. 1908 fick några gårdar på Källbacken sent på kvällen sina fönster inslagna. Detsamma hände i urmakare A. Blomströms gård. Denne ”var resolut nog att skjuta ett skott mot banditen, men lyckades inte träffa honom”. Polisen anlände för sent. En ren kalabalik ”av dessvärre icke ovanligt slag” anställde ett antal finska propsarbetare lördagen den 16 febr. s.å. Då polisen ville lugna fridstörarna, drog dessa knivar och revolvrar, som de avsköt mot poliserna, dock utan att träffa. Polisen, som måste draga blankt, lyckades sedan infånga männen, medan dessa befann sig i bastun. I polishäktet ”visade de sin manhaftighet genom nedrivandet av tre kakelugnar”. Ett par dagar senare dräpte en arbetare från Saarijärvi en arbetare från Björneborg med kniv efter gräl vid Domarbacka gård i Vexala. I aug. blev drängen Alfred Nygård från staden under ett slagsmål slagen och skjuten genom näsan av en finsktalande man. På hösten begicks en mängd villastölder i Nykarleby skärgård. För dessa greps i okt. 1910 en sjöman från Nykarleby landsförsamling, som stått i spetsen för en hel liga. Han frikändes dock på grund av bristande bevis.

Vilka former huliganlivet kunde taga denna tid visas av följande händelse. Då posttåget lördagen den 2 nov. 1907 avgick från Gamlakarleby söderut infann sig på tåget ett 100-tal ”propsjassar”, de flesta berusade. Då tåget satte sig i rörelse, inledde de ett slagsmål, varunder passagerarnas fickor tömdes. Då tåget anlände till Bennäs station, hade redan en av passagerarna knivhuggits och flera rånats. Före ankomsten till Härmä hade huliganerna hoppat av tåget, varför endast en blev anhållen. ”Waggonerna voro alldeles nedblodade”.

Ej underligt om stämningen på orten var upprörd över den tilltagande osäkerheten. 61) ”När man lägger sig på kvällen, ser man efter att dörrarna äro stängda med dubbla lås, medan man förut ansåg låset fullkomligt obehöfligt. Då man aflägsnar sig utom stadens hank och stör, känner man i efter om revolvern finnes i bakfickan”, skriver K. J. Hagfors.

Ett och annat gjordes även för att underlätta polisens arbete. Poliskammaren hade som vi sett, försetts med telefon i slutet av år 1905. 62) Apparaten var dock nästan oduglig. I juni 1908 beslöt stadsfullmäktige att på förslag av borgmästare Calamnius låta inköpa en velociped för polisen för en summa à 175 mk för att öka rörligheten. Stadsfiskal Gyllenberg lyckades i april 1909 få den ovannämnda, knappt hörbara telefonapparaten på poliskammaren utbytt mot en lämpligare. Med den ”gamla Wadénska telefonen” hade oftast ingenting kunnat uträttas, utan polisen var i de flesta fall tvungen att anlita privatpersoners telefoner, vilket vållade obehag och tidsförlust. 63) Stadsfiskalen behöll dock telefonen för sin egen del i sin bostad.

I febr. 1907 beslöts, att stadens tre poliskonstaplar skulle olycksfallsförsäkras för 3.000 mk per man. 64)

Stadens ”förfallna kurra” befann sig dock i samma eländiga skick som tidigare. Ej underligt om Gånge Rolf i sin tidigare citerade krönika hänför (byggnaden till 1600-talet 65) i st. f. till 1876. Då flyttades nämligen det gamla spruthuset från sin plats strax SO om klockstapeln (se kartan bil. VI d.a. del II) vid Kyrkogatan till rådhustomten och tillbyggdes med två rum, varjämte brandvakternas f.d. rum och farstu omändrades till ytterligare två rum, så att häktet därefter inrymde fyra cellrum. 66) Ett nytt spruthus uppfördes vid Köpmansgatan öster om stadshäktet.