XVI. FATTIGVÅRDEN FRÅN 1877 TILL 1974

Kostnaderna för fattigvården

Utgifterna för fattigvården ökade oavbrutet. För år 1906 steg utgifterna till 4100 mk, för 1910 på grund av Frihemmets tillkomst till 7806 mk, och för 1914, den sista ”normala” budgeten före världskrigets utbrott till 5570 mk. Kriget och den därmed följande kostnadsstegringen medförde ökade utgifter, t.ex. för 1917 på 12.210 mk och för 1920 på 29.860 mk. Internernas antal var sistnämnda år 12 och deras kost steg till 10.000 mk. Föreståndarinnans lön hade höjts till 750 mk, vilket jämte natura förmåner utgjorde 1950 mk. Drängens lön steg med naturaförmåner till 3600 mk och en tjänarinnas lön till 1900 mk. Värdet av Frihemmets lantmannaprodukter beräknades för sistnämnda år till 9000 mk, men för 1921 till 19.000 mk. Budgeten för sistnämnda år balanserade på 46.410 och för 1922 på 60.180 mk.

Betecknande för knappheten på livsmedel ännu långt efter kriget kan följande episod anföras. Då staden firade sitt 300-års jubileum 1920 erbjöd stadsfullmäktige fattigvården att anordna en middag även för stadens fattiga, ”och kunna därvid matrester, som öfverblifva från festmiddagen den 7 sept. komma till användning.” Fattigvårdsstyrelsen avböjde dock under förevändning att inga medel anslagits för ändamålet och ”möjligen förefintliga matrester icke på förhand kunna beräknas.” Frihemmets föreståndarinna skulle däremot tillsägas att på 300-årsdagen tillreda bättre mat för internerna än vad som i vardagslag bestods.

I medeltal åtnjöt från år 1910 16—17 personer per år understöd som interner på Frihemmet, medan 8—9 personer var utackorderade.

Dessutom utbetalades tillfälliga understöd i penningar och in natura åt ett växlande antal personer.

Socialvården efter 1920

År 1921 tillsattes en särskild ekonom för frihemmet. Stadsekonomen hade tidigare skött befattningen. Frihemmets ekonom skulle bl. a. ägna sig åt jordbruksarbetena och spannmåls-förrådet. Till befattningen utsågs den 12 dec. 1921 handl. Wilhelm Fagerholm med en årslön av 1800 mk.

Skötseln av frihemmet var ej den bästa vid denna tid. Föreståndarinnan var tydligen ej vuxen sin uppgift. Klagomål förspordes angående snyggheten på hemmet, varför stadsfullmäktige i jan. 1922 gav hälsovårdsnämnden i uppdrag att i närvaro av fattigvårdsstyrelsens ordf. verkställa en grundlig undersökning av förhållandena.

Vid inspektionen, som verkställdes av stadsläkaren O. Blåfield, fru Lovisa Wik, skräddaren J. A. Finnström och fattigvårdsstyrelsens ordf. Wilhelm Fagerholm, konstaterades, att klagomålen var fullt befogade. ”I sängar, väggar och snart sagt överallt syntes en massa vägglöss och annan ohyra, varav internerna i så hög grad besvärades, att åtminstone flere interner därav stördes i sin nattro”.

Luften i sovrummen kändes starkt förpestad. ”Åtminstone ur en madrass spreds en ohygglig stank.” Några interner uppgav, att deras madrasser ej tömts på åratal och att de vädrades endast två gånger i året. Denna osnygghet befanns vara orsaken till att flera interner var missnöjda och vantrivdes på anstalten.

Däremot klandrades ej mathållningen, men väl serveringen. Måltiderna intogs nämligen ej i matsalen, som hölls halvkall, utan i sovrummen, dit maten avhämtades av internerna från köket.

Till avhjälpande av missförhållandena och åstadkommande av ordning, snygghet och trevnad på inrättningen föreslog hälsovårdsnämnden, att en yngre, energisk föreståndarinna ”med en tidsenligare uppfattning om en frihemsföreståndarinnas kall” skulle anställas, ”ty nu rådande oordning, osnygghet och vantrevnad måste tillskrivas den nuvarande föreståndarinnan, som ej synes äga tillräckliga krafter för befattningen,” skriver dr Blåfield.

För att omedelbart råda bot på de värsta missförhållandena borde en grundlig rengöring ofördröjligen företagas. För ändamålet anhölls om 300 mk. Hälften skulle anslås till städningen och hälften till inköp av desinfektionsmedel.

Stadsfullmäktige beviljade omedelbart de önskade medlen till storstädningen och ställde i utsikt mera, om så behövdes.

Föreståndarinnan, frk Betty Hedström, uppsade i maj s. å. sin tjänst från den 1 juli. Bland sju sökande rekommenderade fattigvårdsstyrelsen frk Charlotta Ahlström såsom ortsbo och känd ”som en arbetsam, strängt ordningsälskande, ekonomisk och samvetsgrann person”.

Fullmäktige valde emellertid den 6 juni 1922 med slutna sedlar frk Maria Åberg till föreståndarinna. Lönen var 300 mk utom naturaförmåner. Från maj 1924 till nov. 1925 tjänstgjorde frk Hildur Stenmark från Gamlakarleby som föreståndarinna, men den 23 nov. sistn. år utsågs Maria Åberg på nytt som enda sökande till tjänsten.

[Maria Åberg.
Stig Haglund tillhandahöll.
(Inf. 2013-09-25.)]

Nytt fattigvårdsreglemente 1923

Flera försök hade under åren 1912—1917 gjorts för att få ett nytt fattigvårdsreglemente godkänt av de högre myndigheterna. Enligt lagen av den 1 juni 1922 om rikets fattigvård utarbetades ett nytt reglemente för fattigvården i staden, som godkändes den 11 dec. 1922, liksom ett nytt sådant för Frihemmet den 18 dec. s. å. Benämningen ”Kommunalhemmet”, som införts under kriget, utbyttes mot det tidigare ”Frihemmet”. I juni 1923 kompletterades fattigvårdsreglementet på landshövdingens förslag med ett tillägg om en ev. arbetsinrättning på orten. En sådan ansågs dock tillsvidare obehövlig. Reglementet fastställdes i juli 1923.

Till ledamöter i fattigvårdsnämnden valdes i dec. 1922 för åren 1923—1925 hrr Joel Nilsson och J. A. Finnström i stället för avgående hrr A. V. Löving och K. Granberg.

Den 5 april 1923 anhöll fullmäktige hos landshövdingen om rätt för Nykarleby stad att få utgöra ett fattigvårdsdistrikt, vilket även godkändes. På ett möte i Vasa den 28 april tecknade sig staden för 1 plats i det planerade gemensamma distriktssinnessjukhuset i Vasa för svenska Österbotten.

Budgeten för år 1927 slutade på 71.450 mk, varav 35.533 mk måste uttaxeras.

I febr. 1928 donerade ordf. i fattigvårdsnämnden Joel Nilsson 2.000 mk till Frihemmet att förvaltas under benämningen ”Joel Nilssons Frihemsfond”.

Från 1933 kallades fattigvårdsstyrelsen fattigvårdsnämnd. I denna invaldes för 1933—1935 hr Ossian Sund och Hugo Casén. Till ordf. för 1933 valdes hr Anton Söderman och till viceordf. fru Ester Fougstedt. Under år 1935 beslöt man låta anlägga en avlopps- och vattenledning jämte badrum och WC vid Frihemmet. Kostnaden beräknades till 37.370 mk. Vattencisternen för det gamla lokomotivstallet skulle användas som vattentorn för ändamålet. Arbetet utfördes även under året och samtidigt undergick frihemsbyggnaden en grundlig reparation.

I april 1937 godkändes ett nytt av fattigvårdsnämnden och stadsstyrelsen uppgjort förslag till vårdreglemente för Nykarleby stad.

Frihemmets föreståndarinna, frk Maria Åberg fick begärt avsked den 1 juni 1938. Hon hade den 1 dec. 1937 varit 15 år i stadens tjänst. Henne tilldelades reglementsenlig pension efter 30 % av grundlönen 10.000 mk eller 3.000 mk per år.

I den redan år 1936 anbefallda vårdnämnden, som fattigvårdsnämnden nu skulle kallas, invaldes för 1937—1939 A. Söderman ordf., Ester Fougstedt, H. Casén, O. Sund, J. Finnström och Maria Björklund med Emil Sundell, J. Åbonde, Emil Nyblom, Karin Sarlin, H. Sämskar och J. E. Backlund som suppleanter.

Dessa invaldes även för de två följande perioderna utom Sundell och Sämskar.

Bruttoutgifterna för samhällsvården uppgick 1944 till 238.637 mk och nettoutgifterna till 153.850:35 mk. Ersättningspliktiga hade erlagt 28.750 mk, andra kommuner 20.750:40 mk, staten 33.691:25 mk och inkomster av annat slag hade utgjort 1.595 mk. Vårdkostnaderna per invånare uppgick till 124:65 mk netto.

Antalet vårdade utgjorde 2,35 %  av stadens hela befolkning (1.234 pers. enligt registermyndighet och 927 enligt mantalsskrivningen.) Vårdutgifternas andel i kommunalbeskattningen utgjorde 28 % av uttaxeringen. Under 1945 sjönk antalet vårdade till 2,11 % av stadens befolkning.

Till föreståndarinna för Frihemmet antogs i sept. 1948 enda sökanden, frk Anna Vikström från Nykarleby.

Till Frihemmet hörde i aug. 1948 fortfarande ett lantbruk, som då omfattade 11 ha jord med 7 kor, 2 ungnöt, 1 gris, 2 får och c:a 15 höns.

Skötseln av jordbruket omhänderhades av stadens arbetsledare W. Hellund med hjälp av lejd arbetskraft. Nettovinsten för jordbruket uppgick 1947 till 50.569 mk och 1948 till 161.935 mk.

Stadens egna interner på hemmet uppgick 1948 till 9, varjämte 2 betalande utsocknesbor var intagna där.

Efter den planerade moderniseringen av hemmet uppskattades dess värde inklusive jordbruket till 5.500.000 mk.

För femårsperioden 1944—1948 föreligger följande uppgifter rörande vårdutgifterna:

I juni 1950 beslöt stadsfullmäktige att låta ombygga och modernisera Frihemmet och utöka vårdplatsernas antal till 19. Ett kostnadsförslag från Tavastby Byggnads AB på 2.790.000 mk godkändes. Arbetet skulle slutföras inom tre månader.

Socialvården betungande

Socialvården var vid denna tid rätt betungande för staden. År 1949 bistods inalles 55 kvinnor, 8 män och 2 barn av socialvården. I hemmen understöddes 33 kvinnor och 3 män. På Frihemmet vårdades 12 kvinnor och 2 män till en totalkostnad av 625.119 mk, d.v.s. något över 140 mk per vårddag. För personer som vårdats på olika anstalter och sjukhus hade staden erlagt sammanlagt 412.352 mk. Dessutom hade 11 familjer fått familjebidrag om tillsammans 56.100 mk.

Fördelades omkostnaderna för socialvården på stadens samtliga invånare betydde detta, att envar i staden betalat 809 mk under nämnda år för att hjälpa behövande. Procentuellt var vårdkostnaderna 17,87 % av kommunalbeskattningen, vilket dock var lägre än under de senaste fem åren, då procenttalet växlat mellan 20 och 27.

Under fjärde kvartalet 1949 utbetalades barnbidrag för 263 barn i staden. Detta uppgick för hela året till 1.870.200 mk.

Frihemmets ombyggnad 1950 omfattade bl.a. införande av centralvärme, varjämte vårdplatsernas antal ökade från 16 till 20. Kostnaderna steg till 2.835.428 mk.

Vid 1951 års början ändrades vårdnämndens namn till socialnämnden. Till medlemmar valdes Ester Fougstedt ordf., Helge Solvin viceordf., Ellen Backman, Hugo Backman, Gerda Eklund och Pehr E. Österlund med Karin Sarlin, Emil Nyblom, J. E. Backlund och Joh. Åbonde som suppleanter.

Under de följande åren utvecklades socialvården i staden enligt i landet gällande lagar och förordningar. År 1970 förestods Frihemmet av Anna Sund. Till socialnämnden hörde Bror Sandström ordf., och John Strang viceordf., samt Erik Gustavsson, Anna-Marie Holländer, Birgit Renvall och Lindve Hauta-aho som medlemmar jämte 6 suppleanter. Socialnämnden hade inom sig tillsatt en direktion, som handhade övervakningen av Frihemmet. Till denna hörde Bror Sandström, Birgit Renvall och Erik Gustavsson. I Frihemmet fanns 20 platser, av vilka 16 var besatta med 3 män och 13 kvinnor. Vårddagarnas antal var 4.771, av vilka 2.087 använts av stadsbor och 2.684 av utsocknes pensionärer. Hemmets läkare var dr Veikko Seidel, som besökt hemmet 9 ggr under året. Församlingens prost hade handhaft den andliga vården sista torsdagen varje månad, varjämte besök av sångare och föreningar förekommit. ”Pensionärerna” hade tillgång till radio, TV, religiösa tidningar och dagstidningar. Medelåldern var 79,7 år. Det till Frihemmet hörande jordbruket var utarrenderat.

Driftsutgifterna steg till 89.293,15 mk eller 18,72 mk och kosten till 6,75 mk per vårddag. Totalinkomsterna för Frihemmet utgjorde 34.330,40 mk. De totala utgifterna för vårdverksamheten i staden steg till 180.334,47 mk och inkomsterna till 52.955,46 mk. Vårdverksamhetens nettoutgifter var således 127.379,01 mk och per invånare 87,72 mk eller 0.018 mk per skattöre. År 1973 hade de totala utgifterna för vårdverksamheten stigit till 359.611,17 mk och inkomsterna till 91.765,19 mk. Nettoutgifterna utgjorde sålunda 267.845,98 mk eller 171,0 mk per invånare och 0.024 mk per skattöre.

År 1974 var 2 män och 10 kvinnor inskrivna på Frihemmet, av vilka 4—5 hemmahörande i Nykarleby stad. Vårddagarnas antal var 4023. De totala utgifterna för vårdverksamheten i staden steg till 497.230 mk och inkomsterna till 239.975 mk. Nettoutgifterna var sålunda 257.255 mk eller 163 mk per invånare och 0,010 per skattöre.

Frihemmet har numera ersatts av pensionärscentret Hagalund och revs 1984.