En tidsbild

Hälsningsskrivelse av J L Birck på
Nykarleby nykterhetsförenings 60 års jubileum.

Dec 1946

Till de soliga, varma och värdefulla minnena från barndoms och ungdomsåren, vid vilka tanken gärna dröjer, hör Nykterhetsföreningen i den lilla staden vid älvens strand. Jag minns när i tidiga barnaår en dag jag upptäckte ett litet blått band fastsytt på en av lekkamraternas rockuppslag och sporde, vad märket betydde. ”Kom med till fröken Anna Henriksson så får du ett likadant.”

I Nykterhetsföreningens lokal i Carlbergska gården nära östra tullgrinden, nu Hanssonska gården, — Carlberg var en skicklig kopparslagare, smed och finmekaniker och ägde dessutom stadens offentliga badhus — inrättades något år före sekelskiftet den första läsesal jag och mina läshungriga kamrater gjorde bekantskap med. Det var den tiden, då ingen annan läsning om vida världen bjöds gosselynnet och en vaknande äventyrshåg än skolböckerna och Felix Jungells resebrev i Österbottniska Posten från franska främlingslegionen och Madagaskar. Jag kommer väl ihåg med vilken glupande aptit vi gossar kastade oss över vad Nykterhetsföreningens läsesal hade att bjuda. Där var Allers och där var Blåbandisten och många flera högintressanta rikssvenska tidningar, som vidgade pojkarnas synvidd åtskilligt utöver vad ÖP, skolböckerna och stadens lilla lånebibliotek, som den tiden rymdes i ett enda skåp, förmådde.

Så kom också ett vandringsbibliotek till Carlbergs. Jag undersökte det noga och läste det mesta skulle jag tro. — Alli Trygg, Matti Helenius, Saxon, Wavrinsky, Wieselgren, och Johan Bergman blevo idoler, som spikades fast i medvetandet, och höga idéers brottning och kamp mot lastens och ondskans väldigheter blevo en levande verklighet, där man själv gärna ville vara med på ett litet hörn.

Nykterhetsföreningens möten hos Carlbergs på söndagseftermiddagarna — jag tror de började redan klockan sex — blevo ideella och kulturella samlingstillfällen, nära nog de enda på sin tid för ung och gammal. Salen var inte stor, kanhända rymde den 50—60 personer, en kammare hörde till och i köket var teservering ordnad.

”Ringa vattendroppar”, ”Verka ty natten kommer”, och andra gamla kära sånger sjöngs flitigt och skapade en särpräglad ideell stämning i unga sinnen. Prosten K V Petrell var ordförande och flitig föredragare. Alltid bjöd han på klara och värdefulla anföranden. Pastor Bengs medverkade även och hans tal andades innerlighet och värme långt utöver stunden. Och primus motor i det hela var lärarinnan fröken Anna Henriksson, den outtröttliga idealisten, praktiska arrangören och sekreteraren. Hon höll det hela samman och igång år ut och år in snart två årtionden, om jag minns rätt. Hon är en toppgestalt som få i Nykterhetsföreningarnas arbetshistoria. Hon jämte prosten Petrell minns jag som de främsta från den tid jag var med.

Så kom en ny tid med 1905 års stora politiska händelser. Nykterhetsföreningen flyttade till handl. S A Liljeqvists gård [senare Wiks hotell och Pihlainens affärshus]. Där hade vi det i många avseenden bra, och verksamheten blev kanske livligare än någonsin förr i föreningens historia. Med läsesalen förenades kaférörelse av en så stillsam och städad art, att en senare tids barn har svårt att få ett riktigt begrepp därom. Det var de gammaldags prudentliga fröknarna Kjellman som skötte rörelsen. Hanna Kjellmans fina, försynta väsen och den tjänande kärlek hon visade kaféets kunder, seminaristerna och vårt ungdomsgäng, lever för mig i den vackraste hågkomst. Här fick Nykterhetsföreningen en ny och värdefull arbetskraft i fröken Chally Rosenblad. Hon var den praktiska verksamhetens kvinna par preference. Det var visst hon, som tog initiativet till syföreningen, vars handarbetskvällar en gång i veckan blev veckans clou för oss ungdomar av bägge könen. Flickorna sydde med flitiga, skickliga fingrar och vi ynglingar flätade dörrmattor av bast och med sådan iver, att det doftade rysk bladtobak och dammade i hela lokalen. Den händige Helge Granlund slöjdade hemma, och basarerna gåvo vackra pengar enligt dåtida förhållanden. Föreningens inventarier förnyades. Till våra syföreningskvällar hörde även uppläsning, sång och en kopp té med bagar Anna Lovisas härliga örfilar. Trakteringen kostade 25 p men utgiften var rätt påkostande för våra kassor. Sist följde — och det var höjdpunkten i sykvällens program — promenader i månsken och stjärnljus och rimfrost och långa stunders frysande vid Hennes port.

[Älven mellan Storbro noch Smedsbacka i rimfrost, gisningsvis i slutet på sjuttiotalet. En skymt av Gråstenskällaren och Holmströms magasin i högerkant.
Ur Haglunds fotoalbum.
Stig Haglund digitaliserade och tillhandahöll.
(Inf. 2019-06-16.)]

Under denna tid begynte även yngre medverkande i mötesprogrammen pröva sina krafter. Undertecknad arbetade som sekreterare i några år och vågade även med bävande hjärta och hög rampfeber stundom uppträda som föredragare. O, ljuva ungdomstid i goda vänners lag! Där spirade drömmarna om framtida arbete i höga idéers tjänst, där var glädjen ren, och skrattet smittande och friskt. Och drömmen om Henne och det egna hemmet tog gestalt. Och som en vacker ram runt allt blev Nykterhetsföreningen. Dess insats i allt detta, dess betydelse för livs och idériktningen för mig och min generation av nykarlebyungdom skattar jag så mycket högre, som denna förening på vår tid var den enda ideella och kulturella förening, som verkade samlande och väckande i större omfattning i vår kära hemstad.

Nu är vår ungdomskrets gammal vorden och kringspridd av livets skickelser — somliga har gått över tidens gräns — men jag är övertygad om att envar av oss, när han eller hon tänker tillbaka på den tid jag här berört, med glädje och tacksamhet minns Nykarleby Nykterhetsförening och dess trofasta, osjälviska arbetare under gången tid och vågar jag på jubileumsdagen uttala mina egna och mina ungdomsvänners hjärtliga tack till och varmaste välgångsönskningar för Nykarleby Nykterhetsförening. Må den allt framgent leva och fylla sin uppgift att gagna och höja växande släkten i ideellt och sedligt hänseende.