Amerikatrunken

Emigranter berättar om sig själva

[Baksidestext:] Flykt undan fattigdom och förtryck, undan värnplikt i den ryska armén, hopp om en mindre mödosam tillvaro, rena äventyrslusten — många var orsakerna till den stora utvandringen kring sekelskiftet och i början av århundradet.
      I det nya landet mötte nya förhållanden, ett nytt språk, många svårigheter men framför allt nya arbeten och nya utkomstmöjligheter. Vägarna gick bl.a. till gruvorna i Montana och Colorado, skogskamparna i Washingtons och Kaliforniens urskogar, till guldvaskarna i Klondyke och till ”platserna” i miljonärsfamiljerna i New York.
     Om sina öden och missöden i Nya världen berättar våra landsmän i denna gripande, färgstarka och mycket levande bok. Det självupplevdas friskhet slår emot oss på varje sida och emigranterna berättar på sitt eget språk — amerikasvenska.

3    

Arbeten       
i       
det       
nya       
landet       

”Hade man tur så blev man rik.”

Jag var åtta år i Alaska. Första gången for jag dit sommaren år 1900. Då hade jag så bråttom att fara dit, för det var augusti och jag var rädd att komma för sent — med båt. Men jag fick en riktigt snabb tripp, inte något uppehåll alls. I Whitehorse var vi över natten och så till Dawson. Där fick vi ta båten rätt away nerför Yukon river och så uppför Tanana river. Upp till Fairbanks.

När man kom till Fairbanks från sjösidan, så såg det ut, well som en vit vägg. Så långt man kunde se åt båda sidorna. Och det var tält, tusentals tält, som såg ut som en vit vägg. Men när man kom närmare, kunde man se, att det var lite glest mellan tälten. Oh, det var folk där, just myriads. Mest unga män mellan 20 och 30 år. Du såg inga gamla män där den tiden. Det lönade sig inte för dem att söka arbete heller. De var omöjligt för dem att hålla ut, för man arbetade så förskräckligt hårt. Man arbetade varenda dag i veckan, varenda dag i månaden. No, inga söndagar där! Och hade man helst fått hett vatten om kvällarna att tina upp händerna med. Men de hade ganska bra mat på de flesta ställen. Fast det var dyrt, allting. Fem daler om dagen för board. Men då hade vi världens högsta dagspeng den tiden.

Guldet på stranden så var bäst framför stan. En par man kunde ta tretusen daler från en liten fläck där. Guld, som under årtusendens lopp kommit ner för bäckarna ner till stranden och vaskats runt. Jag arbetade också där på stranden. En månad eller två. Men så kom den stora stormen den 12 september år 1900. Och den tog alltsammans. Allt vad jag hade kvar var ett par leakiga, söndriga rubberboots.

Vi begagnade, vad vi kallade sluiceboxar. Det är rännor, som är gjorda av tre bräder, tolv tums bräder. Och vattnet rann genom rännan. Guldet, som är tyngre än sanden, la sig på bottnen. Sanden så spolades bort. Efter om igen en vecka eller så, vaskade man bort all sand, och guldkornen var kvar på bottnen utav rännan. Men hade de inte just något vatten där, så begagnade de, vad man kallar, rocker eller långtums. Långtum var en sex fot liten ränna, som de skyfflade all sand de kunde i övre ändan på. Så tog de en bucket med vatten och kastade emot. Men det var sakta arbete. Ännu sämre var en rocker, som var just som en vagga med en plattform i. Som ett skrin, som de skyfflade sanden på först. Så föll det ner på ett annat skrin och ännu på ett annat skrin. Och där var det kvicksilver på en plate på bottnen.

De hade att begagna kvicksilver i sluiceboxarna också. För guldet var så fint så det spolades bort. Ni tror inte, att guld flyter, men det flyter. Ja-a, det kunde vara så tunt, så det flöt på vattnet. Men kvicksilvret i sluiceboxarna samlade guld omkring sig. Till slut var det så tjockt som en deg. Då hade man att pressa bort så mycket kvicksilver som möjligt i en tunn lädersäck. Resten så la de i en sorters tät panna. Med lock på och fullkomligt tät. Så gick i ett rör från bottnen av pannan ner i ett vattenämbar. Du hade eld under pannan och så förvandlades kvicksilvret till gas, for ner i vattenämbaret. Och man fick decanta om och om igen.

Men i Klondyke begagnade de inte något kvicksilver.

De hade grovt guld där. Guld alltigenom. Bara nuggets, guldklimpar. Om de losade lite fint guld, så brydde de sig inte om det. De hade så mycket anyway. Men de fick staka claims som var bara 100 squarefot. En claim kostade 2 daler 50 cent. Och det var ingen skillnad, om det var en miljon daler eller en daler i dem. Hade man tur så blev man rik. Men guldet kunde förstås inte räcka till åt alla.

Men om vintern kunde man inte vaska. No, det fryser upp ungefär i mitten av oktober. Men du kunde arbeta året runt om du ville. Man kunde göra färdigt för sommararbetet, driva tunnlar eller ta ut en dump. Så skyfflade man in dumpen i sluiceboxarna på våren. Men man förlorade alltid åtminstone en femtusen daler därigenom. Och det är dubbelt arbete. Så de flesta hade ingenting att göra där på vintern. No, bara att ligga i saloonerna eller i taverns. Saloon är det första som kommer, alltid. Det var saloon på saloon och bordeller.

Men jag kunde inte ligga stilla alltför länge. Jag prospectade, gick ut på tundran och försökte figra ut; var det skulle finnas något guld. Men jag bara fann rock. And det var allt. Den där första vintern den var hård. Vi hade bara lite vidar att bränna, för allt vad vi hade huggit ner, gick under snön och isen, när flödvattnet kom. Vi hade inga oljelampor utan ljus, candles. Och när de tog slut, tog min kamrat en tobaksburk och hällde lite lard i den och en trasa i mitten. Och det var allt vad ljus vi hade där på långa tider.

Men den där cabin, som vi hade, den låg i kroken av en creek. Drivor av snö började hopa sig just dit. Och efter en tid var hela stugan översnöad. Vi kunde skida över toppen av stugutaket. Det var det som frälste oss från att frysa ihjäl. Oh, det var så varmt där inne i snödrivan! Men det var mörkt som i graven. Vi hade bara ett fönster på nedre sidan, som sluttade mot bäcken. Och vi försökte hålla det fönstret öppet i det allra längsta. Vi försökte lägga snö- och isblock framför fönstret. Men vid nästa snöstorm så föll det igen alltsammans. Till slut så gav vi upp och hade att ligga i mörkret.

Min far, min kamrat och jag — jag tror vi var de första, som gjorde skidor i Nenana. Och innan vi for därifrån, så hade varenda man, kvinnor och barn skidor. Alla gick på skidor. Det var några norskar där, som började laga dem och riktigt sälja. Men de gjorde skidor på norskt vis. Jag tyckte inte om dem. De är längre framför strofforna än bakom. Vi i Österbotten hade ju dem lite kortare där framme, så du kunde lyfta upp dem. Den där vintern 1901 gick vi aldrig någonstans utan skidor. Vi skidade omkring och prospectade på alla bäckar och överallt, där man kunde hitta något guld.

Well, de hade hundar där också. But vi begagnade aldrig hundar. De kostade att föda dem och träna dem. Och hade de ingenting att göra, måste du föda dem ändå. Det var besvär. Men de som måste fara något längre, spände alltid upp för hundar.

Vi levde där helt och hållet av fiske och jakt. Jag gick aldrig hundra steg från min cabin utan att ha geväret under armen. Harar och ripor finns där överallt. And massor av harar. Men de dör ut vart sjunde år. Inte vet jag, om de får någon sorters sjukdom eller vad. Men vart sjunde år dör de ut. Så det sista året jag var där, var det omöjligt att finna någon hare. Men vi var aldrig utan färskt kött.

På vårarna och somrarna fiskade vi. Cod, grayling och lax. I Nenana köpte jag garn och band ett nät. Vi brukade ju binda nät där hemma på vintern, så jag visste hur man skulle göra det. Och vi fick en massa dragsalmon. I Fairbanks där i Tanana river fick vi så mycket fisk, att vi blev trötta på dem. Och jag gav bort nätet åt några finnpojkar.

Eskimåerna började ha ganska stora renhjordar då redan. De importerade renar från Norge och Sibirien och de hade lappar med som herdar. Eskimåerna grävde inte något guld den tiden. De hade knappast något umgänge med vitfolk alls den tiden. De bodde i sina tält på somrarna och i igloos på vintern. Men de där lapparna började peddla whisky åt dem och det var förstås emot lag. Vi skulle inte ha brytt oss om det där. Men det var en eskimåfamilj, som hade byggt en igloo just bredvid vår cabin. Och då de blev i fyllan, var de just som vilda djur. De tjöt och hade sånt stoj hela natten.

Och jag var tämligen säker på att det var en lapp, som sålde åt den här eskimåfamiljen. Så jag sa åt de andra pojkarna: ”Jag ska försöka fånga den där lappen och överantvarda honom åt lagens väktare.”

I tre dagar satt jag vid fönstret och väntade, att lappen skulle komma. Och till sist kom han smygande och försvann in i snötunneln. Det hade snöat så mycket, så att de hade måst driva en tunnel från igloon ner mot stranden. Och den var en sexti fot lång. Jag väntade en stund och sen smög jag mig efter den där lappen. Men halvvägs in satt en skabbig hund och lutade sig mot väggen. Och när jag kröp förbi, bet den mig i högra benet. Och när jag kom in i igloon: där satt frun i huset fullkomligt naken! Inte en tråd på kroppen! Ja-a, hon var fullkomligt naken. Och lappen han satt där fullklädd med skinnmössan på huvudet.

Well, om den där damen hade någon charm, så gick den helt förlorad för mig. För allt jag kunde tänka på, var att försöka hålla mig vid liv. För där var en sådan stank, så tjock luft. De hade två oljelampor där. Oh, ni kan inte ha någon föreställning om hur illa det luktade. Det var omöjligt för mig att stå upprätt. Jag måste huka mig ner på golvet, för att få lite frisk luft där. Och jag försökte se mig omkring, om lappen givit någon whiskyflaska, men jag såg ingenting.

Eskimåkvinnan hon satt och såg stint, såg argt på mig. Jag tänkte, nu tar hon snart kniven och knivar mig. Och förresten hade jag ingen rättighet att vara i hennes hus. Så jag tänkte, att det är nog bäst om jag går. Hur lappen höll ut, vet jag inte.

Ragna Ahlbäck m.fl. (red.) (1976) Amerikatrunken. Emigranter berättar om sig själva, sid. 57—62.
© Svenska litteratursällskapets i Finland folkkultursarkiv.