Mot kvällen fick vi någon underlig ärtsoppa med några knäckebrödsbitar och vatten. Redan från första dagen var vi hungriga. Vi var ju ännu växande aderton-, nittonåriga ungdomar. Hungriga var vi under hela tiden i Nykarleby och också efter avresan till fronten.

Alla tänkbara byggnader fylldes under dagarna i staden då över 2000 ynglingar från hela Svenskfinland samlades. Jag och några andra Purmopojkar intogs i 7:e kompaniet och förlades i Kristliga folkhögskolan. Ett större klassrum i gaveln mot öster blev vårt hem under tre månader. Träbritsar var uppförda i tre våningar och min blivande grupp kom i tredje britsvåningen. Vi var sammanlagt några över 70 pojkar i samma rum.

Övriga utrymmen var upptagna på samma sätt. I klassrummet fanns två kakelugnar som den utsedda dejouren skulle hålla varma när kölden tilltog. Även städningen hörde till dejourens uppgifter.

Mina gruppkamrater blev Åke Isomaa, Per-Erik Ström, Runar Hellund, Hjalmar Finnäs, Erik Lassander, Runar Mäkilä och två till vilkas namn jag glömt. De nämnda var från Jakobstad.

Kristliga folkhögskolan vid Nykarleby älvs strand utgjorde logi för Gösta under hans militärutbildning i staden. Denna målning av folkhögskolan - utförd av Leo Korpela 1932, här i kopia av J. Nyman – finns på skolan i fråga. Förstoring.

DE FÖRSTA DAGARNA i Nykarleby var det ännu varma höstdagar. De första militära övningarna hölls på olika områden i omgivningen. Vår kompanichef var en folkskollärare från Nedervetil, löjtnant Ljungberg. En godmodig herre som på ett skolmässigt sätt försökte lära oss den formella exercisen.

En mera drivande person, och hög i tonen, var fänrik Franzén, som då verkade som vår plutonchef inom 7:e kompaniet. Så hade vi gruppchefer som tog hand om sina grupper på olika sätt. De var för få, så i min grupp var det Åke Isomaa från Jakobstad som en tid fick fungera som gruppchef. Han hade gått i läroverket, kunde finska och det gick bra med honom som gruppchef.

Snart fick vi en elev Bagge från Kaskö, en hygglig pojke även han. Senare blev han präst. Ibland måste han visa sig tuff när högre befäl såg på.

I logementen hade alla var sin pappersmadrass med lite halm i. En kudde av samma material och överst en sliten filt. I den smala korridoren fanns några väggfasta tvättfat med rinnande kallt vatten. Det var en omöjlighet för alla att hinna tvätta sig, men så länge det var något så när varmt sökte vi oss ner till älven och försökte skölja av oss där som hastigast.

På avträdena var det ännu mera bedrövligt. Skolans avträden var avsedda för några tiotal elever och nu skulle flera hundra man klara sig med samma antal hål. Detta var ohållbart. Den ståtliga granhäck, som skolans rektor Nyström hade låtit plantera, utgjorde pissplats för pojkarna. Redan på hösten blev den brunbränd.

Att få rum för att tömma tarmen i skolans toaletter handlade därför mera om tur än om skicklighet. Det var snart fullt under bänkarna och även ovanpå dem. När överdejouren kom blev det oljud och någon grupp beordrades att tvätta toaletterna med kallt vatten och enristvagar. Jag för min del undvek att överhuvudtaget söka plats där, utan gick ned till alskogen på älvstranden och tömde mig.

Situationen blev emellertid ohållbar även där. Det var skithögar överallt. Brist på papper var det hela tiden, så gräs eller granris fick duga. Den bedrövliga maten gjorde att många fick lös mage och ofta smittade detta av sig och gjorde situationen ännu värre. Då och då fick en pluton söka sig till stadens bastu för bad innan vi fick rena underkläder. Detta hände alltför sällan. Många hade löss, kanske de flesta.

Efter något slags kvällste och någon brödskiva blev det aftontapto ute på gårdsplanen i raka led, varefter någon kommenderades fram för att läsa en kort bön, som i de flesta fall blev fel. Efteråt var vi lediga för att bereda oss för natten och klockan 21 skulle det vara tyst. Dejourofficeren inom garnisonen genomförde granskningar då och då.

TROTS ATT POJKARNA var trötta och lätt somnade, var det ändå svårt att hålla tyst från den bestämda tidpunkten. Ofta talade någon i sömnen och andra snarkade och detta uppmuntrade till fnitter och ibland svordomar. Med över 70 pojkar i ett rum var det en ständig ström som sökte sig ut för att tömma blåsan. Endast en dörr fanns till rummet, varför den sällan var stängd.

Stanken från alla utdunstningar och fuktiga kläder var bedövande i all synnerhet för oss som låg på översta britsen. Klockan 5.30 eller 6.00 var det väckning med ett förfärligt skrik. Alla skulle upp på en gång. Det var strid om tvättfat och vatten för tandborstning. Efter morgonreningen skulle bädden vara i ordning, sedan gällde det att trängas i en lång, lång kö med matbacken i hand för att få morgonte eller surrogat samt några brödbitar med en liten smörklick.

Klockan 7 eller 7.30 inleddes föreläsningar eller övningar ute i terrängen. Den formella exercisen övergick snart till krigiska övningar i skogsterräng. Vi hade redan från början fått ut vapen, gamla ryska gevär från 1800-talets senare del. Mössa fick vi från de första dagarna, men jag behöll egna skor och kläder tills vi skulle svära faneden.

Ibland var det regndagar och då var kläderna genomblöta och stanken olidlig. Under svåra regndagar måste föreläsningarna hållas i logementet och alla måste stå upp, vilket ledde till att en och annan svimmade och måste bäras ut i friskare luft.

MAT FICK VI två gånger dagligen förutom te eller surrogat, som vi serverades morgon och kväll. Maten tillreddes i seminariets bastu på älvstranden och maten utdelades under ett långt tillfälligt tak ovanför ett långt bord. Köerna var alltid långa. Någon slags gröt serverades vid 11-tiden på förmiddagen, ibland med någon saftsås. Detta slevade man i sig stående eller sittande på marken, om den var torr.

Det rådde brist på vatten och matbacken skulle ursköljas dagligen. Det gällde att snabbt springa ned till älven för att få vatten. För att få skalad potatis uttogs grupper, som på förhand skalade utanför bastun.

Vid 17-tiden fick vi det så kallade huvudmålet. Ibland fick vi oskalad potatis direkt i backen. En och annan skalade sina potatisar innan de hällde på såsen, som hällts i fältbackens lock. Ibland vankades ärtsoppa eller någon annan soppa, som man åt utan att bry sig om vad det var.

Potatis kom direkt från potatisodlare och kippades av utanför seminariebastun. När marken ännu var ofrusen gick det rätt bra, men efter att marken frusit frös självfallet potatisen fast i gyttjan och måste hackas lös inför skalningen. Den stenfrusna potatisen föstes då direkt in i foderköken och allt blev en slemmig massa som smakade äckligt och innehöll grus och jord. Men när det skriker i tarmarna äter man det som finns.

När maten var som sämst i november forslades två stora tunnor med härsken saltströmming och ställdes utanför ingången. Den var ju oätbar som den var, men vi gick ut på åkern och bråkade av taggtrådsstumpar som vi vek till halster. I dem plockade vi några strömmingar, varefter det gällde att kämpa om plats vid plåtugnarna i klassrummet. Det eldades så att det uppstod en stor hög med glöd, och över den halstrades eller brändes strömmingarna svarta. Detta fick bli vår kvällsvard tills tunnorna var tömda.

NÄR VINTERVÄDRET ANLÄNT hölls lektionerna inne i logementet. Som jag nämnt fick vi inte ligga eller sitta på vår lilla bädd utan vi måste stå upp. Några svimmade och även jag måste en gång kasta mig på knäna när det svartnade för ögonen. När någon svimmade skrek föreläsaren: ”För ut ynklingen.” En av bröderna Krohn från Brännö måste ofta föras ut. Båda bröderna stupade i kriget, med en veckas mellanrum.

Någon mjölk såg vi inte till. Intill vägen mot Munsala fanns en bondgård med många kor, Juthbacka gård. Min kamrat från Käcko, Bror Ahlskog, och jag sökte oss någon kväll då och då när vi hade ledigt genom skogarna till gården med var sin tomflaska i handen. Värdinnan hade mjölk i ett kärl i farstun och hon fyllde våra flaskor mot en skälig ersättning.

Under militärutbildningen lärde Gösta känna Leif Wager, senare välkänd som skådespelare och estradör. Här sjunger Leif för soldater i Varkaus 1943.
[Förstoring.]

Sedan gällde det att hitta tillbaka genom skogen. Vid vägen fanns höga taggtrådsstängsel med vakter vid öppningen, så där kunde man inte passera utan intyg från kompanifältväbeln. Kompaniets fältväbel var lärare Verner Vidberg från Karleby. En snäll men principfast herre.

Det var möjligt att få kvällspermission eller söndagspermission om man hade giltig orsak. Jag begärde aldrig någon permission, utom en gång när Leif Wager– sedermera känd skådespelare – stod för ett program på biografen. Wager var av samma årsklass som jag, men hade vissa förmåner i utbildningen. Jag har senare lärt mig att han var norsk medborgare och anmälde sig till kriget som frivillig.

När Bror Ahlskog och jag kände oss riktigt hungriga ringde vi från en gård nära skolan och sa att vi ville få bröd och smör hemifrån. Följande dag kom Lea och Brors syster cyklande till Nykarleby och vi ordnade med kompanifältväbeln, att de skulle få komma genom porten och träffa oss. Det var en stor uppoffring av systrarna att i höstmörkret cykla de 80 kilometer som färden innebar. Men vad det egna hemmets bröd smakade gott! I paketen fanns också smör och lite fårkött.

Det var planerat att vi redan i slutet av oktober skulle till fronten. Men så blev det inte.

Hösten 1941 var Nykarleby säte inte bara för utbildning av över 2 000 rekryter. Även kurser för lottor arrangerades i staden. Bilden tagen samma år på lärarseminarieområdet.
[Förstoring. På Direktorsbostadens trappa.]

ÖVNINGARNA BLEV ALLT mera till krigsövningar och hårda marscher, och detta behövdes främst för pojkar från städerna. I skogarna skulle vi åla oss fram för att ta oss förbi utsatta vakter i terrängen. Det gick bra när det var torrt i markerna. Ibland tränades vi i att rycka fram med enskilda språng, och så skulle vi lära oss att storma någon kulle eller över någon äng.

Gevären skulle användas, men utan ammunition. Någon gång hade vi träkulor och smällarna lät på riktigt. Harskramlor fick föreställa maskinpistoler.

Gevären skulle alltid vara putsade och rena från rost även om det var gamla ryska gevär. Gevären skulle stå i ställningar mot väggarna i korridorerna. Det hände sig att någon hade sparat på en eller flera patroner med träkulor och stack patronen i ett gevär i ställningen och fyrade av. Det blev ordentliga smällar och träkulorna rev upp tapeterna till taket.

Otrevliga förhör blev följden, men ingen vågade ta på sig ansvaret. Då blev det hård pimsning för hela kompaniet på övertid. När någon eller några ”bondade” (var borta utan lov) på kvällar eller över söndagar och de kom fast, fick de som straff att efter tjänstetid marschera till Munsala och där anmäla sig på kansliet för att sedan återvända till den egna britsen. Det bleven marsch på omkring 25 kilometer.

Ett par gånger måste vi ut på nattorientering, två eller tre i grupp. Det var svårt i den steniga terrängen att söka sig fram. Kontrollstationerna var små blinkande lampor och sträckorna var långa. Vi hade haft terrängövningar på dagtid och kände rätt bra var stigar och vägar låg, men det var svårt ändå att hitta det blinkande ögat i fjärran.

En kväll packade vi våra tillhörigheter och marscherade några kilometer in i en skog, där vi övernattade i en riskoja. Kölden var redan betydande.

MEST PÅFRESTANDE VAR ändå en långmarsch på 40 kilometer i slutet av november i 15 graders köld och bitande vind. Packningarna skulle vara välfyllda och geväret tas med. Efter en knapp timmes marsch blev det rast i närheten av en ria. Packningarna skulle placeras på marken och så kom de nitiska gruppcheferna och lyfte varje packning. Var den för lätt fylldes den med stenar.

Marschen fortsatte till Jeppo, och då var vi halvvägs. Te och tre knäckebrödsbitar serverades under en något längre paus. Färden fortsatte och nu i motvind. Många tröttnade och snart måste en lastbil ta upp dem på flaket. Jag försökte ta över någon kamrats gevär, eftersom jag inte hade något besvär med orken. När vi efter sju timmar nådde folkhögskolan gick jag i första ledet. Ett antal hade fått frostskador.

Vi som tycktes vara bäst i form kommenderades till köksområdet för att hacka upp frusen potatis, som sedan skulle kokas innan vi fick någon mat. Det var verkligen en påfrestande marsch och många måste uppsöka sjukstugan som fanns i Normalskolan vid torget. Dagen var en prövning och träning inför en förestående frontresa. Visst var jag styv och öm i leder och rygg, men värst var det med magen. Som alltid skrek den av hunger.

En vecka efter marschen fick jag en förkylning med feber och låg fem dagar på sjukstugan. Tor Högnäs – som långt senare skulle bli känd som journalisten bakom Zavidovoavslöjandet – var kompaniets sanitär. Vi var goda vänner och han ansåg att jag inte skulle vara i tjänst med feber. Rätt så.
  

Gösta blev i Nykarleby god vän med den jämnårige Tor Högnäs, sedermera ryktbar journalist.

På lördagarna var vi ofta på snabbmarsch utan packning och vapen. Då blev det färd till Kovjoki eller Socklot med fänrik Franzén i spetsen och han hade fart på. Allt gick ut på träning inför fronten. Så var det också med vapenvården och skjutövningarna. Skjutbanan låg till vänster om vägen till Andra sjön.

Med mitt gamla gevär var det omöjligt att träffa någon figur. Detta retade mig, för jag visste att jag var en rätt bra skytt. Jag hade tränat mycket med det svenska mausergeväret hemma och med detta var jag träffsäker. Vi skulle också bekanta oss med andra vapenslag. Maskinpistolen skulle vi plocka sönder och lägga ihop igen. Ofta måste detta ske på tid. [”Vapnet isär och ihop på tid! Tiden börjar nu!”] Med en tid under 20 sekunder var jag en av de snabbaste.

I ett av seminariets klassrum fanns en så kallad kantin, som var öppen på kvällarna och där kunde man få en lemonadflaska och en gris för 1,50 mark. Vår lön var som rekryter 1 mark per dag och senare 2 mark. På kantinen serverades surrogatkaffe och vetebullar som lottorna bakade. En Purmolotta, Ebba Sundqvist, arbetade på kantinen. Då och då fick man tid att besöka kantinen. En och annan frontsoldat visade sig på stället för att besöka en bror eller någon annan närstående. De försökte trösta oss med orden: ”Ni rekryter hinner inte vara med i någon strid.” Så fel de bedömde läget.

Julen närmade sig, kölden tilltog och snö föll. Maten blev om möjligt ännu sämre än förr. Det talades ofta om att vi snart skulle i väg till fronten. Några av de äldre hade sänts i väg, som Bror Ahlskog och Albert Hagström från Purmo.

NÄR JULAFTONEN NÄRMADE sig denna vinter 1941, blev det permissionsförbud och vi fick besked om att vara beredda för avfärd. Jag ringde hem om detta och på julaftonen kom Gunnar cyklande med ett matpaket. Detta var välkommet. I den starka kölden och med snön på vägarna måste det ha varit en påfrestande cykelresa för min bror.

Vi konstaterade när vi skiljdes att det kunde dröja länge tills vi sågs nästa gång, om en sådan skulle komma.

Som händelserna utvecklades var hans färd till Nykarleby en god gärning, men denna gång överflödig. Kompaniet samlades för information i korridoren: ”Det blir ingen avfärd till fronten ännu under juldagarna. Även om permissionsförbud råder kan de som har kort väg söka sig till sina hem, men måste infinna sig i kompaniet senast på julannandagen klockan 18.”

De flesta i vårt kompani var från de omkringliggande nejderna. Det blev fart på pojkarna och försöken till organisation blev förhastade. Pojkarna från Överpurmo sökte sig till Kovjokivägen, som trafikerades av en buss mellan Nykarleby och Kovjoki. Den väntades anlända till staden inom en halv timme. Fredrik Gadd och jag från Nederpurmo beslöt göra överpurmo-borna sällskap. Ytterkläderna på och snabbt i väg över älvens is genom staden till Kovjokivägen.

Det tidigare ymniga snöfallet avtog. Vi såg bussen komma och ställde oss mitt på vägen för att formligen ”kapa” bussen. Den stannade med ett antal passagerare som skulle in till staden. Vi framförde vårt ärende till chauffören och bad om hans hjälp mot betalning. Han sa skonsamt till oss: ”Jag har kört hela dagen och är trött och vill hem till familjen. Jag kan inte hjälpa er.”

Till saken hörde att hans buss gick på gengas och att det behövdes mera kol för en så lång resa som till Purmo. Vi förstod honom och beslöt fortsätta med apostlahästarna till Kovjoki, en sträcka på omkring tio kilometer. Där sökte sig ett par pojkar in i en gård, som hade telefon. Pojkarna fick kontakt med sina hem och beställde hästskjuts, som skulle möta dem på vägen mot Markby.

FREDRIK OCH JAG skulle till Nederpurmo. Jag ville inte ringa Gunnar och besvära honom på nytt efter hans mödosamma färd under dagen. Inte ville jag heller besvära far på julaftonen.

Fredrik hade ingen som han kunde ringa och hade också fem kilometer kortare väg. Han förklarade att vi skulle gå hem. Han kände till skogsvägarna mellan Markby och Nederpurmo. Jag hade aldrig tidigare rört mig inom området.

Vi marscherade vidare omkring tio kilometer och kom till en avtagsväg som Fredrik trodde ledde mot Nederpurmo. Vägen var täckt av 20 centimeTer nysnö och inga spår syntes. Men Fredrik var säker på att här skulle vi fortsätta. Han gick i spetsen och jag följde i hans spår.

Efter några kilometer syntes ett ljus i ett hus framför oss. ”Nu kommer vi till Mosikas”, sa Fredrik. Jag hade hört talas om gården eller gårdarna, men aldrig besökt dem. Vi fortsatte på en litet större väg, även den utan spår. Jag gick nu i täten och efter ett antal kilometer kom vi till en något större gårdsgrupp, som var Skutas. Där hade jag som barn varit med föräldrarna då vi besökte släktingar.

Vi stannade törstiga vid gårdens brunn. Nu var det klart väder med månsken och omkring 20 köldgrader. Vi vindade upp ett träämbar vatten, som hästarna brukade dricka ur och drack i tur och ordning på hästars vis. Vi lade oss på rygg för att vila en stund på brunnstaket och diskuterade de olika stjärngrupperna. Månen var stor och kall.

Så upp och ny start. Nu fanns det ett slädspår som tydde på mänsklig närvaro. Spåret ledde mot Bonds, men Fredrik sa att vi skulle ta en väg som gick till Pass. Så efter ytterligare några kilometer såg vi kyrktornet upplyst av månen. Snart var vi på Sisbacka, nära Fredriks hem.

Vi skildes och jag hade alltså fem kilometer kvar. Vägen hade trafikerats av fordon och jag ökade på farten. Vägen är kuperad, men jag tog backarna i språngmarsch. Hemmet och värmen hägrade. Hungern började också göra sig påmind. Svetten hade gjort underkläderna fuktiga trots kölden.

KLOCKAN 02.15 knackadejag på föräldrarnas sängkammarfönster. Far tittade ut och snabbt kom dörren upp. Vilken skön känsla! Mamma grät glädjetårar, kanske far också. Mor värmde mjölk och hällde över min guttagubbe tillhetvägg. Före det intog jag fårkött med smörgåsar, eftersom magen var tom. Gunnar sov i farfars stuga och väcktes inte och inte heller systrarna. De skulle ju tidigt i gång på morgonen för att göra ladugårdsarbete innan de skulle till julkyrkan.

Jag satt tillsammans med föräldrarna och med magen full av god mat och berättade varför jag mitt i allt var hemma. De hade räknat med att vi var på väg mot fronten. Mor bäddade upp soffan i köket där jag skulle sova, så störde vi inte dem som måste tidigt upp på morgonen.

Gunnar och mamma stannade hemma med mig och vi hade mycket att tala om. När de andra kom från julottan samlades vi kring kaffebordet och mitt ärende klargjordes. Det var kallt ute men skönt inne där vi satt kring brasan och funderade över vad som skulle följa. Julbesöket var första gången jag var hemma sedan den 25 september. Följande eftermiddag talade jag med några av de andra pojkarna i telefoen. Vi kom överens om att jag skulle ringa Johannes Lund i Käcko som hadeen lastbil. Han lovade samla ihop oss följande dag på eftermiddagen och skjutsa oss till Nykarleby.

Så blev det, en resa i 23 minusgrader och klart väder. På eftermiddagen bar deti väg med hans gengasbil i rätt god fart. Vi fick lägga oss ner på plåtunderlaget på flaket för att hållas på plats då han gasade på. Vi frös som hundar och blev stelfrusna. Den unkna, gasfyllda luften i logementet var i jämförelse behaglig.

Alla var inte på plats när vi anlände, men kom under kvällen. De som inte hade kunnat söka sig hem hade fått rejält med mat, eftersom de också hade fått våra ransoner. Det var de värda.

Förkylningar och sjukdomar bröt ut de närmaste dagarna, mycket olämpligt eftersom vi skulle åka till stridsområdet. En påssjukeepidemi var på gång och några lades på sjukstugan. Soldaterna försågs med bättre kläder i den mån det fanns sådana att tillgå. Jag behöll mina egna skor, fick en bättre men använd vapenrock och tröja.

Det gamla plagg, som kallades engelsk sympatimantel, fick jag behålla. Manteln var rätt varm, vilket jag särskilt uppskattade, eftersom vi på den långa resan kom att vara med om en köld som vi aldrig tidigare upplevt. Det var 45 minusgrader som mest.

Våra gamla gevär blev kvar i Nykarleby, som övningsgevär för nya rekryter.

– 5 –

Mot fronten

Översköterskan kom till min sjuksäng
varje dag. Jag svävade mellan taket och golvet
och var tidvis helt borta.

Den 29 december blev det tidig väckning och alla skulle vara redo och logementen städade. En och annan sjukanmälde sig och blev undersökt av sanitärer. Några åkte in på sjukstugan, andra var tydligen nervösa inför färden och simulerade.

Det blev uppställning på torget och andra avdelningar anlände från Munsala och närliggande förläggningsorter. Anhöriga sökte sig till torget för att ta avsked. Några fäder kom med bilar från Jakobstad och hade tänkt skjutsa sina söner till Kovjoki. Därav blev intet. Varje soldat skulle marschera med packning på ryggen. Rätt så.

Vid Kovjoki station väntade ett långt tåg med kreatursvagnar. Vagnarna var försedda med två britsar i vardera ändan och en kamin i mitten. En pluton på fyrtio soldater skulle rymmas i varje vagn. Det tog tid innan allt var ordnat och kontrollerat. Namnupprop skulle verkställas i varje vagn. Två lok måste till för att dra de över 60 vagnarna med 2 400 man. [När vi vårvintern 1983 åkte från Dragsvik till Rovajärvi skjutfält nordost om Rovaniemi åkte vi sammalunda.]

Det var fullt sjå att loken orkade dra det långa tåget uppför backarna. När det gick långsamt hoppade pojkar ut och tog in snö föra att smälta den till vatten. Ovanpå vattnet flöt en sothinna men det var bara att dricka sotet och allt. Loken eldades med ved och tjocka rökpuffar förmörkade omgivningen, när tåget äntligen kom i gång.

Vi fick mat på ställen där det långa tåget kunde lotsas in på sidospår. Matransonerna var i underkant, men vi som hade varit hemma hade lite extra torrskaffning kvar och kunde dela med oss till andra. Elden måste hela tiden hållas brinnande i kaminen, eftersom kölden var så sträng. De som låg på nedre britsen vid väggarna frös och måste ofta till kaminen för att värma upp sina styvnade leder.

— — —

[Så följer 137 sidor spännande dokumentation av kriget.]