Mot kvällen fick vi någon underlig ärtsoppa med några knäckebrödsbitar och vatten. Redan från första dagen var vi hungriga. Vi var ju ännu växande aderton-, nittonåriga ungdomar. Hungriga var vi under hela tiden i Nykarleby och också efter avresan till fronten.

Alla tänkbara byggnader fylldes under dagarna i staden då över 2000 ynglingar från hela Svenskfinland samlades. Jag och några andra Purmopojkar intogs i 7:e kompaniet och förlades i Kristliga folkhögskolan. Ett större klassrum i gaveln mot öster blev vårt hem under tre månader. Träbritsar var uppförda i tre våningar och min blivande grupp kom i tredje britsvåningen. Vi var sammanlagt några över 70 pojkar i samma rum.

Övriga utrymmen var upptagna på samma sätt. I klassrummet fanns två kakelugnar som den utsedda dejouren skulle hålla varma när kölden tilltog. Även städningen hörde till dejourens uppgifter.

Mina gruppkamrater blev Åke Isomaa, Per-Erik Ström, Runar Hellund, Hjalmar Finnäs, Erik Lassander, Runar Mäkilä och två till vilkas namn jag glömt. De nämnda var från Jakobstad.

Kristliga folkhögskolan vid Nykarleby älvs strand utgjorde logi för Gösta under hans militärutbildning i staden. Denna målning av folkhögskolan - utförd av Leo Korpela 1932, här i kopia av J. Nyman – finns på skolan i fråga. Förstoring.

DE FÖRSTA DAGARNA i Nykarleby var det ännu varma höstdagar. De första militära övningarna hölls på olika områden i omgivningen. Vår kompanichef var en folkskollärare från Nedervetil, löjtnant Ljungberg. En godmodig herre som på ett skolmässigt sätt försökte lära oss den formella exercisen.

En mera drivande person, och hög i tonen, var fänrik Franzén, som då verkade som vår plutonchef inom 7:e kompaniet. Så hade vi gruppchefer som tog hand om sina grupper på olika sätt. De var för få, så i min grupp var det Åke Isomaa från Jakobstad som en tid fick fungera som gruppchef. Han hade gått i läroverket, kunde finska och det gick bra med honom som gruppchef.

Snart fick vi en elev Bagge från Kaskö, en hygglig pojke även han. Senare blev han präst. Ibland måste han visa sig tuff när högre befäl såg på.

I logementen hade alla var sin pappersmadrass med lite halm i. En kudde av samma material och överst en sliten filt. I den smala korridoren fanns några väggfasta tvättfat med rinnande kallt vatten. Det var en omöjlighet för alla att hinna tvätta sig, men så länge det var något så när varmt sökte vi oss ner till älven och försökte skölja av oss där som hastigast.

På avträdena var det ännu mera bedrövligt. Skolans avträden var avsedda för några tiotal elever och nu skulle flera hundra man klara sig med samma antal hål. Detta var ohållbart. Den ståtliga granhäck, som skolans rektor Nyström hade låtit plantera, utgjorde pissplats för pojkarna. Redan på hösten blev den brunbränd.

Att få rum för att tömma tarmen i skolans toaletter handlade därför mera om tur än om skicklighet. Det var snart fullt under bänkarna och även ovanpå dem. När överdejouren kom blev det oljud och någon grupp beordrades att tvätta toaletterna med kallt vatten och enristvagar. Jag för min del undvek att överhuvudtaget söka plats där, utan gick ned till alskogen på älvstranden och tömde mig.

Situationen blev emellertid ohållbar även där. Det var skithögar överallt. Brist på papper var det hela tiden, så gräs eller granris fick duga. Den bedrövliga maten gjorde att många fick lös mage och ofta smittade detta av sig och gjorde situationen ännu värre. Då och då fick en pluton söka sig till stadens bastu för bad innan vi fick rena underkläder. Detta hände alltför sällan. Många hade löss, kanske de flesta.

Efter något slags kvällste och någon brödskiva blev det aftontapto ute på gårdsplanen i raka led, varefter någon kommenderades fram för att läsa en kort bön, som i de flesta fall blev fel. Efteråt var vi lediga för att bereda oss för natten och klockan 21 skulle det vara tyst. Dejourofficeren inom garnisonen genomförde granskningar då och då.

TROTS ATT POJKARNA var trötta och lätt somnade, var det ändå svårt att hålla tyst från den bestämda tidpunkten. Ofta talade någon i sömnen och andra snarkade och detta uppmuntrade till fnitter och ibland svordomar. Med över 70 pojkar i ett rum var det en ständig ström som sökte sig ut för att tömma blåsan. Endast en dörr fanns till rummet, varför den sällan var stängd.

Stanken från alla utdunstningar och fuktiga kläder var bedövande i all synnerhet för oss som låg på översta britsen. Klockan 5.30 eller 6.00 var det väckning med ett förfärligt skrik. Alla skulle upp på en gång. Det var strid om tvättfat och vatten för tandborstning. Efter morgonreningen skulle bädden vara i ordning, sedan gällde det att trängas i en lång, lång kö med matbacken i hand för att få morgonte eller surrogat samt några brödbitar med en liten smörklick.

Klockan 7 eller 7.30 inleddes föreläsningar eller övningar ute i terrängen. Den formella exercisen övergick snart till krigiska övningar i skogsterräng. Vi hade redan från början fått ut vapen, gamla ryska gevär från 1800-talets senare del. Mössa fick vi från de första dagarna, men jag behöll egna skor och kläder tills vi skulle svära faneden.

Ibland var det regndagar och då var kläderna genomblöta och stanken olidlig. Under svåra regndagar måste föreläsningarna hållas i logementet och alla måste stå upp, vilket ledde till att en och annan svimmade och måste bäras ut i friskare luft.

Mat fick vi två gånger dagligen förutom te eller surrogat, som vi serverades morgon och kväll. Maten tillreddes i seminariets bastu på älvstranden och maten utdelades under ett långt tillfälligt tak ovanför ett långt bord. Köerna var alltid långa. Någon slags gröt serverades vid 11-tiden på förmiddagen, ibland med någon saftsås. Detta slevade man i sig stående eller sittande på marken, om den var torr.

Det rådde brist på vatten och matbacken skulle ursköljas dagligen. Det gällde att snabbt springa ned till älven för att få vatten. För att få skalad potatis uttogs grupper, som på förhand skalade utanför bastun.

Vid 17-tiden fick vi det så kallade huvudmålet. Ibland fick vi oskalad potatis direkt i backen. En och annan skalade sina potatisar innan de hällde på såsen, som hällts i fältbackens lock. Ibland vankades ärtsoppa eller någon annan soppa, som man åt utan att bry sig om vad det var.

Potatis kom direkt från potatisodlare och kippades av utanför seminariebastun. När marken ännu var ofrusen gick det rätt bra, men efter att marken frusit frös självfallet potatisen fast i gyttjan och måste hackas lös inför skalningen. Den stenfrusna potatisen föstes då direkt in i foderköken och allt blev en slemmig massa som smakade äckligt och innehöll grus och jord. Men när det skriker i tarmarna äter man det som finns.

När maten var som sämst i november forslades två stora tunnor med härsken saltströmming och ställdes utanför ingången. Den var ju oätbar som den var, men vi gick ut på åkern och bråkade av taggtrådsstumpar som vi vek till halster. I dem plockade vi några strömmingar, varefter det gällde att kämpa om plats vid plåtugnarna i klassrummet. Det eldades så att det uppstod en stor hög med glöd, och över den halstrades eller brändes strömmingarna svarta. Detta fick bli vår kvällsvard tills tunnorna var tömda.

— — —