Nils Storå:

NEJONÖGONFISKET I NYKARLEBY

Varför nejonögonen kallas nättingar, eller nätingar, både öster och väster om Bottniska viken, vet man inte säkert. Några tror att det kommer sig av att de som rundmunnar brukar suga sig fast i nät lagda för fiske, ett flertal vill ändå hellre koppla benämningen till natt, den tid på dygnet som nejonögonen är mest aktiva. De fiskas ju också bäst i nedmörkret på hösten, då månen är i nedan. I månljus kommer det ingenting. Det nejonögonfiske som här berörs gäller egentligen flodnejonögonen, som vistas och vandrar i rinnande vattendrag. Om nedan infaller i slutet av augusti kan fisket börja redan då — kring Bartolomeus (24.8) — men bäst lyckas fisket i september och oktober.

Nejonögonfisket är ett forsfiske som går långt tillbaka i tiden och som har haft en stor utbredning, inte bara i de bottniska älvarna och åarna. Vid fisket har man anpassat sig inte bara till månens faser och bottnens beskaffenhet, utan också till de växlande förhållandena i forsen, vattendjupet och strömstyrkan.

Det fiskades nejonögon i Lappo å redan innan Nykarleby stad grundades vid åmynningen 1620. I mitten av 1500-talet nämns att bönderna vid Lappo ås mynning betalade skatt till kronan i nejonögon, sik och lax. Här fanns den tiden två laxpator, där man fiskade med 8 mjärdar och 40 små tinor, speciellt på hösten då man främst fick nejonögon och sik.

I nyare tider har man i Nykarleby inte fiskat nättingar med egentliga pator, utan med flyttbara trebenta bockar (kräntjor, ”kränkor”), förenade med långa, flyttbara sparrar (länjor, ”längor”) som fungerade som gångbro och fäste för fångstredskapen. Att gå på de ofta regnvåta länjorna var inte lätt. Bockarna placerades på var sida om den fåra i forsen där nättingarna under hösten vandrade upp. Fångstredskapen, de strutformade mjärdarna eller kassarna (nätingskassarna) av videspröt, var med mynningarna fästa i nedre ändan av lyftramar (skalmar). När kassarna var nedsänkta var struten (toron) vänd uppåt mot strömmen och ingången mot de uppstigande nättingarna. Det gällde att få lyftramarna fästa så att kassarna, som stod tätt intill varandra, ”spjärnade” mot strömmen och också nedpressade för att hindra nättingarna att undkomma under kassarna. Fasta stenar i bottnen utnyttjades och hindrande stenar avlägsnades. Med sina sugmunnar fäste sig nättingarna ofta på stenar i strömmen.

Det berättas ännu i början av 1900-talet att det var många i staden som livnärde sig på nättingfisket: vissa yrkes- och binäringsfiskare, men också hantverkare, f.d. sjömän och ”småfolk”. Mest var det äldre personer, men också ungdomar som bedrev fisket. Ragnörforsen har kallats ”Guldgruvan”, eftersom den gav så goda möjligheter till snabba inkomster. Under en höstnatt kunde man den tiden med lätthet få 700—800 nättingar på tio kassar. Fångsterna varierade, men under en normal säsong kunde en fiskare få ihop omkring 4 fjärdingar, med ca 1.000 nättingar i varje. Var nättingarna små gick det 1.200 i fjärdingen. Det talas också om halvtunnor som rymde ca 3.000.

Från Nykarleby såldes halstrade och inlagda nättingar till olika städer i södra Finland, men fångsten gick åt också på torget i Jakobstad. Det fanns i staden också enstaka återförsäljare som köpte och beredde nättingar i större mängder. De främsta köparna var förmögnare stadsbor, som inte sällan hade egna recept på den lag som skulle ge de halstrade, glödstekta nättingarna den ”rätta” smaken. Återförsäljarna köpte hela fjärdingar, eller mindre kaggar, men egentligen har stycketalet varit gällande, ända från den tid då nättingarna omtalades som torkade och ombundna i knippen om 30 st i varje. Nättingarna sorterades i olika storlekar och de mindre åt man hemma. Många har genom tiderna haft obehag för de ormlikt slingrande nättingarna. Andra har — såsom jag själv — skattat dem mycket högt.

När jag som folklivsforskare åren 1966—1970 i olika repriser studerade nättingfisket i Ragnörforsen fanns det bara litet kvar av det gamla fisket. Det hade minskat kraftigt redan då kraftverket byggdes. Mina sagesmän var främst pensionerade tryckerifaktorn Hannes Nylund och hans hustru Rosa, bägge födda i Nykarleby 1895. Hannes var en av de tre äldre män som då fortfarande bedrev fisket. Han hade tillverkat sin första nättingkass 1913 och gjorde en ny 1969 för att jag också skulle få se hur hantverket gick till. Rosa var den givna specialisten på sätten att hantera nättingarna och bereda dem efter gammalt mönster.

Då kassen gjordes gällde det att få videspröten bundna så att mellanrummen hindrade nättingarna att undkomma men ändå tillät vattnet att strömma igenom. Till en kass åtgick det vanligen 160—170 videspröt (språtar), vilka bands samman med rottågor av tall eller gran och hölls utspända av några ringar eller gjordar (jolor) av tjockare spröt. Man började vid ”toron” med 12 spröt, och fördubblade stegvis antalet, så att kassen vidgades ut. Ingången (igången) bands skilt för sig av kortare spröt. Med en ram av videskäppar fick man mynningen fyrkantig för att den skulle kunna fästas tätt i lyftramen. Här förenades sprötändarna i en flätad krans. Var och en hade sina knep och ett tränat öga kunde nog se vem som hade tillverkat kassen.

Fångsten hälldes ut genom ”toron”, som under fisket var tillsluten med en trätapp. Det är inte lätt att hantera de hala, slingrande nättingarna. De har ansetts som mycket seglivade, men i sump brukade man förvara dem bara 2—3 dagar, annars blev de för magra. Avlivandet skedde genom att nättingarna rördes om i aska, i senare tider kalk, då slemmet samtidigt avlägsnades. Efter sköljning drogs tarmen ur. Så fick nättingarna ligga i salt någon timme innan de radades på gallren och lades på glöd i ugnen för att stekas. Ugnen, murad av tegel, fanns inrymd i en särskild liten byggnad vid älvstranden, men vanliga bakugnar har också använts.

4. Hannes Nylund vittjar kassarna och häller nättingarna i en pärtkorg. På Högbackstranden ligger kassarna redan på tork.
(Foto: Nils Storå)