TUUKKA TALVIO

Fynd av förhistoriska
mynt i Österbotten

 

Inledning

I företalet till sitt berömda verk, Anglosachsiska mynt funna i Sveriges jord (1846), skriver Sveriges dåvarande riksantikvarie Bror Emil Hildebrand om landets förhistoriska myntfynd:

Under bemödandet att ordna dessa sedan många år tillbaka skrinlagda skatter och genom ofta förnyade iakttagelser på jordfynd, som blifvit Kongl. Maj:t ock Kronan hembjudna, sedan jag mottog vården om Samlingarna, har jag kommit till den öfvertygelse, att de från främmande länder införda dyrbarheter, som i vår jord anträffas, kan fördelas i fyra bestämda klasser, begränsade inom vissa tidpunkter ... Dessa fyra klasser har jag upptagit under följande benämningar: 1:o Den Romerska, 2:o Den Romersk-Bysantinska, 3:o Den Kufiska, 4:o Den Anglosachsisk-Tyska.

Antalet kända myntfynd är idag mycket större än för 150 år sedan, men Hildebrands iakttagelser är ännu i princip giltiga, och de gäller i stort sett hela Norden, fastän man i synnerhet i Danmark också har hittat mynt från perioder som faller mellan de fyra klasserna. Det finländska fyndmaterialet liknar det svenska, antalet funna mynt är endast väsentligen mindre.

Hildebrands första ”klass” består av romerska mynt från slutet av det första och från det andra århundradet e.Kr. Största delen av mynten är silverdenarer, men guldmynt förekommer också, huvudsakligen i södra Skandinavien, och enstaka bronsmynt är funna i hela Norden, inklusive Österbotten.

Romerska mynt från 200- och 300-talen är ytterst sällsynta, men från ca 400 till 550 importerades mynt igen till Norden. Nu var det fråga om guldmynt från både Väst- och Öst-Rom. Mynttypen heter solidus; den har en vikt av ca 4,5 gram. I Sverige, främst på Öland och Gotland, har man hittat ca 500 solidi. Finlands fåtaliga solidusfynd kommer alla från Österbotten.

Efter 500-talet började igen en penninglös tid. Den varade ända till de första åren av 800-talet, då vikingatidens import av österländska, s.k. kufiska silvermynt började. Ordet kufisk betyder nuförtiden någonting som är konstigt eller underligt, men ursprungligen kommer det från stadsnamnet al-Kufah. Efter denna stad, som ligger i Irak, kallar man den eleganta angulära [kantiga?] skrivart som är karakteristisk för de tidiga arabiska mynten. Tiotals tusen arabiska silvermynt har hittats i Norden.

Mynttypen heter dirhem; den är tunn och bred och väger omkring 3 gram. Typiskt för dirhemer är att de är bildlösa, med texter som till största delen består av religiösa formler, och att de är daterade. De bär en s.k. dateringsfras som kan lyda t.ex. så här: ”I Guds namn är denna dirhemen präglad i Medinat as-Salam år tre och sextio och etthundra?” (Det muhammedanska årtalet 163 infaller i vår tideräkning åren 779/80. Medinat as-Salam betyder ”Fridens stad”; det är Bagdads förra namn. I denna stad härskade sedan 749 den abbasidiska kalifdynastin, vars mest kända medlem var Harun ar-Rashid, berömd från ”Tusen och en natt”.)

I de tidigare fynden förekommer bland dirhemerna också persiska mynt från den förislamiska tiden. Dessa mynt bär porträtt av sassanidiska konungar, vars bevingade kronor kan vara ganska iögonenfallande, och visar på frånsidan ett eldaltare mellan två stående figurer.

Importen av österländska mynt över Ryssland till Östersjöländerna pågick i 200 år. Mot slutet av 900-talet upphörde den, av orsaker om vilka man inte är helt säker: en ofta upprepad tolkning är att silvergruvorna i Mellanöstern sinade; men enligt vissa forskare är detta en missuppfattning och den verkliga orsaken fanns i Rysslands inre omständigheter.

Det östliga silvret ersattes med en myntimport från Väst-Europa, närmast från England och Tyskland. Mynten är fortfarande av silver och väger mellan ett och två gram. Liksom den arabiska dirhemen är de tunna, men deras diameter är något mindre, sällan mer än två centimeter. Åtsidan visar vanligen ett symboliskt härskarporträtt, på frånsidan ses mycket ofta ett kors eller något annat religiöst motiv. I samtida latinska texter kallas myntenheten ”denar” efter det gamla romerska silvermyntet, men i England och Tyskland använde man redan lokala former av ordet penning.

Denna import varade i sin tur till 1100-talets början, då inhemska mynt småningom undanträngde de importerade betalningsmedlen; samtidigt blev också nedgrävandet av myntskatter mindre vanligt än det hade varit under vikingatiden.


Fynd i Österbotten
före vikingatiden

Alla fyra importperioderna är representerade i finländska fynd, men den ”romerska klassen” är hos oss mycket problematisk. I Finlands förhistoria förtecknar Ella Kivikoski tio romerska myntfynd, tre denarer och sju kopparmynt såsom tillhörande Finlands arkeologiska fyndmaterial. ”Flertalet är ströfynd, och åtminstone några torde vara sekundär fynd”, skriver hon.1) Anmärkningen är säkert berättigad. Antalet fynd är också i verkligheten större än tio. Vi har i behåll endast två finländska fynd av romerska mynt som kan accepteras som uppenbarligen primära.2) Det ena är en sestertius (stort bronsmynt) från Sagu i Egentliga Finland, hittad på platsen av ett gravfält från romersk järnålder. Tyvärr är myntet helt förstört av korrosion och kan inte närmare identifieras.

Det andra fyndet är ett kopparmynt, en as av kejsar Hadrianus (117—138), hittad på Helgabacken i Nykarleby på 1890-talet (fig. 1). Lektor Viktor Wichman[n] — känd som skalden Gånge Rolf — hade köpt detta mynt, som senare kom till Nationalmuseet, från en bonde i Nykarleby; enligt uppgift var det funnet på Helgabacken i Kovjoki by [där Samlingshuset fanns]. På grund av detta upptogs på 1920-talet en arkeologisk utgrävning på den angivna fyndplatsen, och man fann då ett delvis förstört gravröse med spår av likbränning. Också myntet är skadat av eld, med sandkorn fastnade i den smultna kanten. Röset på Helgabacken kunde dateras till romersk järnålder, och fastän bevis saknas, finns det inget skäl att tvivla på att lektor Wichman[n]s mynt verkligen härstammar från detta eller något annat närbeläget röse.3)



Fig. 1. En as av Hadrianus (117—138) från Helgabacken i Kovjoki, Nykarleby. På frånsidan tre fälttecken. Finlands nationalmuseum.


Efter det att Nykarlebyfyndet hade fått publicitet fick man uppgift om ett annat romerskt mynt från samma nejd, men denna gång kunde uppgiften inte bekräftas (se Bilaga). Från Roparnäs i Vasa sändes till Nationalmuseet i början av 1950-talet en sestertius av kejsarinnan Faustina d. ä. (d. 141), men på grund av landhöjningen torde fyndplatsen ännu under romersk järnålder ha varit sjöbotten. Också i Närpes skall i början av 1970-talet ha hittats en sestertius från Vespasianus, men närmare uppgifter saknas.4) Det måste framhållas, att fynd av enstaka romerska mynt, i synnerhet kopparmynt, ofta är mycket svåra att tolka: några av dem kan vara autentiska fynd från järnåldern, men en del är säkert sekundära.

I Skandinavien består de romerska myntfynden huvudsakligen av silverdenarer. Tre denarfynd från Finland är nämnda i litteraturen, men här är uppgifterna igen osäkra: sannolikt är det fråga om endast två mynt, av vilka det ena hittades i Tammela på 1700-talet och det andra i Bjernå på 1800-talet. Båda är försvunna, men Tammela-myntet publicerades år 1745 av professor, sedermera biskop Johan Brovallius i en akademisk dissertation Observatiunculas ..., in specie numi Sabinae expositionem. Denna dissertation var Finlands första numismatiska publikation.

— — —



[A Map of the Distribution of Roman Coins Found in Eurasia and North Africa från Digital Maps of the Ancient World dök upp i facebook-flödet. Enligt den är Kovjoki-fyndet det nordligaste. Det var ju enastående! Förstoring.
(Inf. 2023-09-17.)

Mats Dahlin kommenterade på facebook:

Enligt hemsidan ”Coin Hoards of the Roman Empire” som den här kartan kommer ifrån är det myntfynden på Gulldynt i Vörå som symbolen indikerar.

Men då kan man fråga sig varför Kovjokifyndet, som Johan Willman påpekade egentligen ligger på Socklot bys marker, inte är med. Och det är trots allt längre norrut.

När nu Vörå kom på tal, kan jag inte låta bli att ännu en gång tipsa om de spännande radioprogrammen om Vörårunorna.
(Inf. 2023-09-20.)]

 

 


Bilaga: Osäkra myntfynd från Österbotten

I. Ett romerskt mynt från Soklot?

I samband med det romerska myntet från Kovjoki i Nykarleby nämndes ett annat romerskt fynd, som inte har kunnat bekräftas. Om detta förmodade fynd skriver Aarne Äyräpää i sin rapport ”Muinaistutkimuksia Kovjoella Uudenkaarlepyyn pitäjässä” (Arkeologiska undersökningar i Kovjoki i Nykarleby sn), som ansluter sig till 1922 års utgrävningar.18) Enligt uppgiften var det fråga om ett bronsmynt som var något mindre än en fempennisslant (Förmodligen menas den gamla typen vars diameter var 25 mm). På åtsidan hade det haft ett hjälmbetäckt manshuvud, på frånsidan fanns text, bl.a. Decius. Myntet hade hittats vid dikesgrävning på Mannfors gård i Soklot by nära Kovjoki. Det hade tillhört en skollärare som intresserade sig för lokala fynd. Han hade lånat det till lektor I. E. Koskimies som sedermera hade återställt det. Det återställda myntet var en tysk spelmark med inskrifterna ”Alex. Mag. — Rechenpfennig”. (Detta är en allmän typ av spelpenningar, med ett hjälmbetäckt huvud på åtsidan). Ägaren påstod dock att han hade fått tillbaka fel mynt. Det rätta myntet hade varit tjockare, och det hade enligt ägarens utsago säkert haft texten (Decius).

Äyräpää, som ledde utgrävningarna på Helgabacken (men inte var numismatiker), var böjd att ta berättelsen på allvar. Han torde ha varit för godtrogen. Ordet ”Decius” för visserligen tanken till Trajanus Decius (249—51), men denna kejsares mynt motsvarar annars inte skildringen och de brukar inte förekomma i nordiska fynd. Även om det verkligen var fråga om ett romerskt mynt, måste man räkna med, att texten på frånsidan hade blivit feltolkad. Det enda kännetecken som således blir kvar är det hjälmprydda huvudet — och detta fanns också på spelpenningen. I sista hand måste man välja mellan myntets ägares och lektor Koskimies' påståenden. Det är knappast möjligt att nu, efter mer än 70 år, komma till något pålitligt resultat.

— — —


Noter

1. E. Kivikoski, Finlands förhistoria, Helsingfors 1964,
    s. 127. (I Die Eisenzeit Finnlands, Neuausgabe, Helsinki
    1973, s. 23, ger hon denarernas antal som två.)

2. Se T. Talvio, Romerska myntfynd i Finland, Nordisk
    Numismatisk Årsskrift
1979—80 (1982), s. 36—54.

3. Talvio, Romerska myntfynd, s. 40, 46.

4. Talvio, Romerska myntfynd, s. 40, 49—50.

— — —

18. Topografiska arkivet vid museiverkets förhistoriska byrå.


Tuukka Talvio (1991) Fynd av förhistoriska mynt i Österbotten i Studia Archaeologica Ostrobotniensia 1989/1990, sid 11–13, 17.

T. är överintendent vid Myntkabinettet, Finlands Nationalmuseum.


Läs mer:
Kovjoki av Joel Rundt i Den österbottniska byn.
Fler fynd.
(Rev. 2023-09-20 .)