Från militärläger till fångläger:

Nykarlebys ryska år 1915—1918

av

Bengt Kummel

De våldsamma händelserna i Finland 1917—1918 förmår fortfarande väcka upprörda känslor till liv. Känslorna lever i nyutgivna böcker, debattspalter och samtal. Det är lätt att förstå dem om man granskar händelserna närmare. Hungersnöd, våldsdåd, krig och summariska avrättningar kan man inte avfärda.

Också den i mångas ögon så idylliska staden Nykarleby har flera lik i sina garderober: obehagliga händelser som upprört och fängslat invånarna, men som det med tiden talas allt mindre om. Till de mest uppseendeväckande hör fånglägret med ryska soldater som fanns i staden 1918 och de förhållanden som rådde där. Men åren som föregick 1918 har också sitt intresse: hur förvandlades den fredliga samvaron mellan ryska soldater och ortsbor till rädsla och fiendskap?

Rysk garnison

När första världskriget bröt ut 1914 ökade den ryska bevakningen av trafikpunkter och hamnar i de österbottniska kuststäderna. Till Nykarleby kom den första kontingenten soldater i mars 1915. Den var obetydlig, 15 man och två hästar, men förstärktes efter hand. I april 1916 anlände över 300 man infanteri och ett batteri på 70 man som på hösten kompletterades med ett kulsprutekompani. Det 423 Lodzka infanteriregementet och den 2 Petrogradska gränsbevakningsdivisionen var representerade i staden, där de statliga byggnaderna, seminariet och normalskolan, var föremål för militärmyndigheternas intresse.

Inkvarteringen medförde problem. Staden var liten och de ståndsmässiga husen få. Officerare hade rätt till inkvartering med rum och kök, men det var svårt för de ansvariga myndigheterna att uppbringa rum med den standard som officerarna krävde och kunde godkänna. Dessutom ville dessa helst betala hyran in natura i stället för med fastställda hyresbelopp. Stadens myndigheter klagade hos guvernören över förfaringssättet, men resultaten var sällan uppmuntrande. 1

Seminariets normalskola vid torget togs i bruk för manskapet och skolklasserna flyttades ut till tillfälliga utrymmen. Telefonledning drogs på stadskassans bekostnad till kyrktornet där ryska vaktposter i fortsättningen spanade ut över staden.

I det första skedet väckte de ryska trupperna ingen oro bland stadens befolkning. De ryska gränsbevakarna var disciplinerade och togs emot med nyfikenhet och ett visst intresse. Inkvarteringen gav inkomster och ”hemmaryssarna” blev snart en välbekant del av livet i staden. Deras marscher, sånger och konserter var omtyckta inslag i gatubilden. Många av dem vistades tre år i Nykarleby och fann sig väl tillrätta.

Den ökande tillströmningen av soldater medförde emellertid problem. Stadsbilden förändrades helt. Hösten 1916 fanns omkring 1 150 ryska soldater i Nykarleby, vars närvarande befolkning uppgick till omkring 940. I början av 1917 hade antalet ökat till 30 officerare och 1 430 soldater med omkring 100 hästar. Ryssarnas antal och självklara dominans väckte oro och fruktan. Myndigheternas irritation ökade 1917 när magistrat och fullmäktige måste upplåta stadens rådhus till kasern och själva flytta ut [till Bankgatan 4]. Också stationshuset förvandlades till kasern.

Staden var enligt förordningen 1882 skyldig att utan ersättning dra försorg om militär som inkvarterats till landets skydd. Snyggt skulle det dessutom vara för officerare med möbler, sängkläder, gardiner och husgeråd. Snyggt var det däremot inte där soldaterna rörde sig. Kloakledningarna från normalskolan tilltäpptes snart och man uppförde i stället provisoriska avträden vid älvstranden.

Soldaterna struntade dock i att använda dem och nyttjade fritt älvstranden som avträde. Ett stort område smetades ned och stanken kring kyrkan var under somrarna mycket besvärande.

Värst var att kostnaderna för inkvarteringen översteg stadens betalningsförmåga. Den ”ryska tiden” pågick i två och ett halvt år och den kostade staden över 90 000 mk. År 1917 var utgifterna för inkvarteringen i paritet med den ordinarie budgetens slutsumma. Kostnaderna täcktes med utminuteringsbolagets vinstmedel, d.v.s. brännvinsmedel, och lån av järnvägsmedlen som man sedan avbetalade under 1920-talet. Först 1927 kom en lag som gjorde det möjligt att ansöka om ersättning för de utgifter som staden åsamkats.

Flaggning för ett fritt Ryssland

I mars 1917 genomfördes revolutionen i Ryssland och kejsaren abdikerade. Meddelandet därom nådde Nykarleby med tre dagars dröjsmål och togs mycket positivt emot. Både soldater och stadsbor marscherade på gatorna och även eleverna vid seminariet rycktes med. Det var hornmusik och hurrarop, röda och vita fanor, bön på torget och gudstjänst i kyrkan trots att det var måndag.

Allmän flaggning rekommenderades och häradsskrivare S. R. Jernström höll tal till de ryska soldaterna, som han såg som representanter för det ”frigjorda' Ryssland. ”Vårt land” sjöngs som avslutning på demonstrationen.

Häradsskrivare S. R. Jernström talar till de ryska soldaterna den 19 mars 1917.
(Birck, Nykarleby stads historia III, s. 419).
[Vykort ur min samling. På baksidan är tryckt ”POST CARD”. Seminariets fana mitt i bild. Förstoring.]

Stadens myndigheter var representerade såväl när interimsregeringens manifest till Finlands folk lästes upp på torget som när garnisonens soldatkommitté demonstrerade på samma plats den 24 mars. Soldaterna bjöds till arbetarföreningens hus och svarade sedan med att ge konsert för stadens befolkning i seminariet. Där spelades både ”Marseljäsen” och ”Björneborgarnas marsch” och festen slutade med allmän bal.

Euforin gick emellertid snart över i takt med att disciplinen bland soldaterna upplöstes. En nattlig husundersökning som företogs av en rysk soldathop väckte negativ uppmärksamhet och soldaternas krav på brödkort blev allt mera pockande när tillgången på livsmedel minskade. De hotade att ta vad de behövde med våld i butikerna om de inte fick samma rättigheter som finländarna. Livsmedlen var ransonerade i landet sedan juni och importen från Ryssland hade upphört. För att hålla soldaterna lugna genomfördes tvångsrekvisitioner.

På många håll försvårades produktion och leveranser samt förvärrades försörjningsläget av strejker bland jordbruksarbetare. I Nykarlebys omnejd var tillgången på mat fortfarande rätt god, men överskottet sökte sig egna vägar. Livsmedelsjobbare rörde sig på tillfartsvägarna till staden och köpte upp böndernas råvaror till överpriser för att sedan sälja dem med god vinst i södra Finland.

Farhågorna bland stadsborna växte och de ryska soldaterna sågs allt mera som ett hot mot befolkningen. Betecknande för situationen är att i sig obetydliga händelser väckte stort uppseende. Kavallerister på genomresa släppte sina hästar fria i en hage där det fanns bete och svarade på ägarens tillsägelser att de alla nu var befälhavare. Kavalleristerna betalade trots allt en slant för den förstörda grödan.

I Nykarleby gjorde man ett försök till kraftsamling och sammankallade ett medborgarmöte den 25 juni 1917. På mötet informerade magister Thure Svedlin om läget. Svedlin, född i Nykarleby, är känd som en av jägarrörelsens grundare och redaktör för Svenska Tidningen i Helsingfors. Mötet antog en resolution som yrkade på att den ryska militären och den ryska civilbefolkningen borde dras bort från Finland, där man i den situation som rådde endast med svårighet förmådde föda den egna befolkningen. Slutklämmen var att politisk självständighet var en förutsättning för att man skulle kunna ordna upp landets inre förhållanden. I grannstaden Jakobstad var händelseutvecklingen under sommaren våldsammare. Där ansåg en röd agitator att Nykarleby fortfarande var en pesthåla, där de borgerliga satt kvar vid makten. Men när socialisterna i Nykarleby förberedde ett demonstrationståg i staden och ville ha med de ryska soldaterna vägrade dessa att delta och hotade att stävja alla oroligheter i staden. Tåget inhiberades därför. Men soldaterna stod för flera övergrepp, de gjorde sig skyldiga till häktningar, misshandel och överfall, både i staden och de kringliggande kommunerna. Någon polismakt fanns inte heller för befolkningen att stödja sig på. Polisväsendet hade förlorat sin legitimitet genom tsarväldets fall och upplösts.

Sommaren 1917 ökade de ryska truppernas antal i Finland. De uppgick som mest till omkring 100 000 man utöver Östersjöflottan. De koncentrerades till södra Finland för att möta ett väntat tyskt anfall. De ryska styrkorna i Nykarleby förflyttades på sensommaren. I augusti utrymdes normalskolan och trupperna tågade bort. Förstörelsen i skollokalen var avsevärd, men klagomål och ersättningsanspråk bemöttes av den ryske kommendören med att magistraten i Nykarleby inte hade rätt att blanda sig i den ryska militärens inre angelägenheter. Kvar i staden och dess omnejd blev vaktmanskap som placerades ut i de hamnar som kunde hotas av fiendestyrkor.

Det oroliga läget fortsatte. Då finländsk armé och polis saknades bildade man på hösten skyddskårer i hela landet för att upprätthålla ordningen. Arbetarna grundade redan på våren ordningsgarden, som senare kom att kallas röda garden. I Nykarleby bildade man i september en frivillig brandkår och den fick ett trettiotal medlemmar. Redan följande månad annonserades dess möte som ett skyddskårsmöte, men någon större aktivitet utvecklade kåren inte eftersom den saknade vapen. Övning hölls en gång i veckan och de flesta medlemmarna kom i själva verket från landskommunen. Något rött garde bildades däremot inte i staden.

I det lantdagsval som hölls 1—2 oktober 1917 fick svenska folkpartiet 472 röster och socialisterna 55 röster i Nykarleby. I staden röstade 91,5 procent av de röstberättigade. Ett år tidigare hade socialisterna samlat endast 30 röster. Uppgången var klar men på den kringliggande landsbygden gick socialisternas antal i stället ned och den borgerliga majoriteten i nejden var kompakt.

Finland proklamerade sin självständighet 6 december 1917, men problemen i landet var olösta. Hungersnöd stod för dörren och ransonerna skars ned. Den ryska militären i Österbotten köpte upp all den spannmål den kunde komma över. Julen i Nykarleby blev lugn då trycket minskat efter soldaternas avtåg, men i flera byar kring Vasa blev det ”en jul i blod” med mord, våldsdåd och regelrätta strider mellan ryska soldater och män från trakten.

Skyddskåren i Nykarleby fick en starkare ställning i början av 1918. Ett medborgarmöte riktade i november 1917 en skrivelse till stadsfullmäktige och föreslog att en ordinarie poliskår borde uppställas. Den frivilliga skyddskåren borde dessutom få kommunalt stöd för att kunna rycka ut som ordningsmaktens reserv ”till skydd mot den växande terrorn”.

Stadens myndigheter var tveksamma. De förordade visserligen tillfälliga anslag vid behov, men hänsköt ärendet till kommunala centralbyrån. Svaret upplyste myndigheterna om att det inte ansågs lämpligt att skyddskårer blev kommunala. Skydds kåren blev därför utan anslag och fortsatte sin verksamhet på privat bas. Dess aktiviteter ökade ändå och snart uppgick medlemmarna till 135 man, vilka emellertid endast hade elva gevär till sitt förfogande.

Antalet ryska soldater hade stadigt minskat i staden och i januari 1918 utrymde militären även rådhuset. Grupper av gränsbevakare och marinsoldater fanns kvar i den s. k. Ringska kasernen och vid Andra sjön. Enligt ortstidningen Österbottniska Posten var de kvarvarande soldaterna att betrakta som ”främlingar inom den fria republiken Finlands gränser”.

Avväpning och vådaskott

Motsättningarna skärptes och övergick till krig i januari 1918. Generallöjtnant Gustaf Mannerheim utsågs till ordförande för den s. k. militärkommittén som skulle samordna skyddskårerna. Han reste till Österbotten för att leda organiseringen. Det vita stödområdet baserade sig på de självägande bönderna. En livlig emigration hade kraftigt minskat den icke-jordägande klassen i landskapet, vars sociala struktur därför var mycket enhetlig. Den 25 januari fattade Mannerheim beslut om att avväpna de ryska garnisonerna i Österbotten och skyddskårerna fick order om att samlas natten till den 28 januari och verkställa ordern.

Skyddskåren i Nykarleby handlade planenligt. På morgonen den 28 januari avväpnades de ryska soldaterna i Nykarleby med omnejd. De gav upp utan strid och fann sig snabbt i den nya situationen. Enligt Mannerheims meddelande skulle de ryska soldaterna få sex timmar på sig att överlämna vapnen och ge sig fångna. Då skulle deras personliga säkerhet garanteras.

Endast ett skott lossades i staden och det avfyrades i misstag av en ovan skyddskårist som skadade sin egen näsvinge. Ett åttiotal fångar togs. Soldaterna fick bo kvar i Ringska kasernen, medan officerarna gick fria mot hedersord. Förutom soldaternas gevär och några kanoner, som togs vid Andra sjön, påträffade man 200 gevär som sannolikt var avsedda för de röda.

Arbetarföreningen i Nykarleby var emellertid inte särskilt röd till sin framtoning om man bortser från några ansökningar om nödhjälpsarbete. Den hade dessutom splittrats på språklig grund under hösten. De svenskspråkiga bildade en egen förening, medan de finskspråkiga anslöt sig till röda gardet, som ändå inte kom att utveckla någon aktivitet i Nykarleby.

Ett trettiotal frivilliga skyddskårister från Nykarleby deltog därefter i striderna i Gamlakarleby och Uleåborg och senare i kampen om Tammerfors. I början av februari stupade den första skyddskåristen från Nykarleby och begravningen blev en ”väldig fosterländsk manifestation”. Den skulle upprepas i större skala den 16 april när tio fallna skyddskårister begravdes under en gemensam ceremoni; de yngsta av de stupade var endast sexton och sjutton år gamla.

Största fånglägret i Österbotten

Antalet ryska fångar som togs när Österbotten befriades har uppskattats till 8 000. De skulle sändas till Ryssland så fort en överenskommelse kunde träffas mellan regeringarna i Finland och Ryssland. En röd revolution utropades emellertid samtidigt i Helsingfors och snart var södra Finland under röd kontroll. Inbördeskriget stoppade förbindelserna och transporterna upphörde i början av mars.

I maj fanns cirka 4 600 fångar kvar i Österbotten och av dem var det största antalet förlagt till Nykarleby. Orten var liten och låg avskilt. Dessutom fanns där statliga byggnader som kunde användas för ändamålet. Fånglägret i Nykarleby har behandlats flyktigt i historieskrivningen och det är först med Erik Birck som det omfattande källmaterialet har publicerats 1988. Hos t.ex. Jaakko Paavolainen är uppgifterna om fånglägret i Nykarleby fragmentariska och knappa, ibland helt felaktiga. Hans slutsatser om att de ryska fångarna behandlades med mildhet, att ingen hunger rådde i lägren och att inget motstånd restes mot behandlingen är långt från sanningen i Nykarleby. 2

De första fångarna anlände i februari och inkvarterades i rådhuset, Rings kasern, missionshuset och arbetarföreningens hus. Först kom ett hundratal, sedan ett tusental och som mest fanns omkring 2000 fångar i staden, vars närvarande befolkningstal fortfarande låg under 1 000.

Den största gruppen av fångar, omkring 1 500, placerades i Nykarleby seminariums byggnader där trängseln naturligtvis blev enorm. I skolsalar och klassrum spikades britsar ända upp till sju våningars höjd. Kulsprutor ställdes upp och riktades mot huvudingångarna. Hela området avspärrades med taggtråd.

I rådhuset placerades en grupp marinsoldater som man i allmänhet fruktade mest i staden, inte bara för deras hårda attityd, utan även för de veneriska sjukdomar som de förde med sig. Balter och polacker fick däremot vistas rätt fritt ute i staden. Överhuvudtaget fick fångar arbeta i staden och på jordbruk runtom i nejden under bevakning.

Det var fullt till övermått i fånglägret på seminarieområdet, inga tvättmöjligheter fanns och stanken av orenligheterna var stark i omgivningen. I de överfulla salarna rev man upp hål i taket för att få luftväxling. Förhållandena blev snart olidliga och utanför levde man i skräck för att ryssarna skulle bryta sig ut ur seminariet och plundra staden. Vakter placerades på strategiska platser och nattetid rörde sig patruller på gatorna. Man kan ställa sig den gamla frågan vem som var mera fånge, den fängslade eller hans bevakare.

Till en början fanns det tillräckligt med mat i lägret, eftersom de ryska soldaterna fick ta med sig egna mjölförråd. Man murade bakugnar och ryssarna fördelade maten sinsemellan. Soldaterna medförde också en mängd varor som vakter och ortsbor bytte till sig mot mat. Klockor och stövlar byttes mot strömming. Kvinnor från nejden förde mat till lägerporten och begärde att den skulle överlämnas till soldater som de kände från deras vistelse i staden.

En frivillig grupp kvinnor arbetade oavbrutet med att koka mat till vaktmanskapet och till fångarna, i staden på normalskolan, på lägerområdet i seminariets kosthåll. Ryska fångar fick fortfarande arbeta på landsbygden mot mat och stod då under skyddskårens ansvar och bevakning. Ukrainare och polacker fick däremot gå fria. Ryska officerare fick också röra sig fritt, bo privat och behålla vapnen.

I februari minskades ransonerna för civilbefolkningen på order av senaten. Fångarna skulle tilldelas mat efter samma kortransoner som alla andra och nu förvärrades deras situation. Om det var brist på mat eller svinn i distributionen är svårt att säga, men den föda de fick upplevdes som otillräcklig. Nöd rådde i landet och bristen på livsmedel var stor, men i Nykarleby och på den kringliggande landsbygden var situationen bättre. Det överskott som fanns gick emellertid andra vägar än till fånglägret, det kunde skänkas bort om ändamålet uppfattades som angeläget. Resultaten av insamlingen av mat till regeringstrupperna under vintern visar att mat fanns och även givmildhet. Avgörande var att nejdens egna pojkar fanns med bland de vita trupperna.

Fångarna bildade en kommitté som skulle förhandla med lägerledningen om höjda ransoner eller en ökad tilldelning av mat. När ledningen svarade nekande hotade kommitténs medlemmar med att fångarna skulle bryta sig ut om de var tvungna att svälta. Oroligheter följde också i lägret och mindre utbrytningsförsök förekom. Lägerledningen blev osäker på sin förmåga att hantera situationen och beslöt att ta till drastiska åtgärder. Följden av förhandlingarna blev att hela soldatkommittén på 17 personer ställdes inför krigsrätt och dömdes till arkebusering.

Krigsrätten i sig var olaglig. Enligt Mannerheims cirkulär av den 25 februari förbjöds tillsättandet av krigsrätter och verkställandet av de dödsdomar som rätterna utfärdat. 3 Beslutet om arkebusering underställdes dock etappstaben vid högkvarteret och någon form av godkännande måste man ha erhållit eftersom dornen verkställdes i månadsskiftet februari—mars. Om Mannerheims cirkulär då var känt är oklart.

Samma dag utfärdade emellertid överbefälhavaren även en kungörelse i vilken man hotade att genast på platsen skjuta ned alla som utförde ogärningar bakom fronten eller gömde vapen. 4 I praktiken korn dessa två påbud att gå i kors. Värst var att högkvarteret genom att ta avstånd från krigsrätter förlorade ledningen över dem i stället för att kontrollera och övervaka dem. De tillsattes nämligen utan tillstånd av befälhavare och kommendanter.

Arkebuseringen ägde rum en bit utanför staden. Den blev en hemsk historia. Vakterna var ovana skyttar och förlorade genast kontrollen över kulsprutan, som föll ur sin ställning när de började skjuta. Fångarna sårades och skingrades för ett ögonblick. Man fick ta om hela uppställningsproceduren innan dödandet kunde börja. Avrättningen avslutades med nackskott. Alltsammans bevittnades av flera stadsbor som sökt sig ut till avrättningsplatsen. Uppståndelsen i staden var stor när kulsprutans salvor hördes och ökade när ögonvittnena återvände och berättade om vad som utspelats.

Händelsen avskräckte inte lägerledningen från att fortsätta på sin linje. En tid senare sköts 7—8 ryska fångar på en väg utanför staden och 14 avrättades på gravgården sedan de själva först grävt sin grav. Hur många ryssar som avrättades är svårt att avgöra. Enligt en av vakterna skulle 47 ryska fångar ha skjutits, men bland dem fanns också fångar som förts till Nykarleby för att arkebuseras. Erik Birck uppskattar den totala summan till ett 90-tal, men det är sannolikt för högt. [Två meningar strukna av författaren.]

Laglösheten i samhället gav utrymme för egenhandsrätt. Personlig hämnd utkrävdes av personer som kom till Nykarleby från andra orter där ryssar varit förlagda. Bland andra dränktes en polsk lotsålderman i en vak i älven. Hans brott var att han gjort en kvinna med barn.

Den l mars hölls uppbåd i staden. Missnöjet med förfaringssättet och krigsledningen var stort i nejden. De skyddskårister som frivilligt gått ut för att avväpna de ryska garnisonerna i Österbotten hade utan vidare överförts till aktivt manskap och satts in i striderna vid fronten i söder. Hänsyn till deras ålder hade inte tagits och därför fanns det bland dem omyndiga sextonåringar. Rapporter om den ”exempellösa oordningen” i staben i Seinäjoki och vid fronterna bidrog till att minska stridslusten. Till detta kom så ordern om att uppbåda värnpliktigt ersättningsmanskap.

Oron inför kriget och den försämrade livsmedelstillgången hade tilltagit. Att avstå från arbetskraft inför det väntande vårbruket ansågs omöjligt. Skrivelser sändes i dessa ärenden från skyddskårens kretsstaber till distriktsstaben i Vasa.

Spänningen var nu så stark i Nykarleby att vakter och stabens ledning öppet kritiserades. Kommendant för skyddskåren var Robert von Kraemer och befälhavare för fånglägret L. Wegelius. von Kraemer reagerade kraftigt på vad som sågs som röda aktiviteter och utfärdade följande bistra kungörelse: 5

Då det förekommit att jägare, artillerister och skyddskårister blivit ofredade och hotade, vill jag härmed hava befallt, att, därest sådant för framtiden förekommer, de skyldiga komma att omedelbart genom militärbefälets försorg bliva arkebuserade. Skulle skyldiga ej anträffas, komma tre för fientlighet mot den fosterländska rörelsen kända personer, au uttagas och avrättas.

Nykarleby i mars 1918
Rob. von Kraemer
Militärbefälhavare i Nykarleby

Det var ett blint hot som här uttalades. Ett hot som inte bara riktades mot motståndare till de vita — de var inte så många i staden — utan även skapade allmän osäkerhet och tystade munnarna. Vem skulle i en spänd situation avgöra vem som var en ”känd” fientlig person?

Det var en om tumlande tid och fältet var öppet för rykten och konspirationsteorier. När Wegelius senare blivit t.f. stadskommendant förbjöd han därför all tillfällig försäljning av förnödenheter till fångarna. Kontakter med lägret fick förekomma endast med hans tillstånd. ”Obehöriga personer” fick inte heller avlossa skott inom ett område som sträckte sig 5 km från staden. Och märkligt nog, fångar som tiggde mat på stan skulle av stadsborna (!) anhållas och överlämnas till vakten. 6

Fångar av olika nationaliteter behandlades mycket olika. Som motvikt till förhållandena i fånglägret bör sägas att ukrainska och polska fångar fick röra sig fritt i staden i enlighet med Mannerheims order 13 mars. Ryska fångar som var inkvarterade utanför seminarieområdet rörde sig också relativt fritt i staden och dess omnejd, ofta med en pojke som bevakare. Vuxna ville inte spilla sin tid och kanske sin värdighet på sådant. Följden blev att man såg fullvuxna fångar gå omkring med en pojke som inte kunde hantera det gevär han med möda släpade omkring.

En suck av lättnad

Den 21 maj kom det första beskedet om att läget i staden skulle förbättras. Då lämnade 78 polacker staden för att transporteras till Polen. Polackerna var populära på grund av sitt uppträdande och hade umgåtts med stadsbefolkningen utan egentliga konflikter.

Den 27 maj kom så den efterlängtade ordern om att ryssarna i fånglägret skulle sändas till Ryssland. ”En suck av lättnad genomgick vårt samhälle”, skrev Österbottniska Posten. Redan följande dag började avvecklingen av lägret då 900 ryska fångar avtågade till järnvägsstationen i Kovjoki. Tågade är här ett ord som kräver modifikationer. Många fångar måste köras på flakvagn, de var för svaga för att orka gå en sträcka på drygt 10 km.

Den 30 maj tömdes Ringska kasernen på sina soldater, 75 ester, och kolonnen kompletterades med de ester som funnits i fånglägret. Den 4 juni avtågade den sista fångtransporten, 170 ukrainare.

Staden kändes nu tom och samtidigt förödd. De krävande aktiviteterna upphörde liksom oron och ansvaret. Kvar fanns en stank och förödelse som mest drabbat seminarieområdet. I stället för gräsmattor såg man där hårdtrampade, ”beckade” ytor. Rummen var nedsmutsade till oigenkännlighet och kaos rådde efter den snabba upplösningen.

Människorna i staden var andligt nedgångna. I en liten stad som Nykarleby där befolkningen mest sysslat med hantverk och sjöfart fanns det ingen erfarenhet av en liknande människohantering. Lättnaden över upplösningen blandades med ett kollektivt upprört samvete över vad den militära ledningen ställt till med och vad man själv bidragit med.

De flesta utomstående hade passivt sett på vad som utspelats. Vakternas gevär och bajonetter och militärledningens hårdhet hade effektivt tystat lusten att resonera. Man hade lytt de regler som uppställts och sällan visat sitt misstroende eller förtroende.

Lugnet i staden återvände med de folktomma gatorna. Man röjde upp efter förödelsen och återgick till vardagen. Till all lycka förskonades staden från det följande traumat i Finlands närhistoria, att hysa röda fångar. Rykten gick om att röda fångar skulle placeras i de tömda statliga utrymmena, men stadens mått var rågat för denna gång.

Noter