Seminarieinvigningen

i

Den dansande prästen

[Uno Cygnaeus]

av Erik Wahlström





Narcissus
: Och de där österbottningarna! De slåss redan sinsemellan om var deras eventuella halva seminarium ska placeras. Synnerberg säger att det inte får förläggas till Lappfjärd eftersom befolkningen där är känd för sin osedlighet. Det var en nyhet för mig. Han säger att Nykarlebybornas moraliska kvaliteter är högst i landet. Det var också en nyhet. Det finns en starkt utpräglad självständighetskänsla i Nykarlebytrakten, bönderna anser sig vara jämngoda med vem som helst, och de kommer inte att sända sina söner till seminariet för att förvandla dem till halvbakta herrar. Jag är rädd att det blir Nykarleby på grund av Nykarlebybornas överlägsna moral och frihetslängtan.

Echo: Ät upp din soppa, Hannes, sen får du springa i väg. Vem är Synnerberg?

Narcissus: Tackgodegudförmatenamen den yngsta överinspektören på skolstyrelsen. Gissa varifrån han är.

Echo: Nykarleby?

Narcissus: Ja.

Echo: Jag visste inte att det var på sådana här grunder som viktiga beslut fattades i det här landet.

Narcissus: Älskade vän, detta är en ovanligt saklig och grundlig behandling av ämnet! Men Nykarleby har en farlig konkurrent. Topelius vill sälja oss sitt fädernehem Kuddnäs till ett pris som han påstår att är lågt.

Echo: Var finns Kuddnäs? Har aldrig hört talas om stället.

Narcissus: Strax utanför Nykarleby, men för långt från närmaste skola. Var skulle seminaristerna öva sig?

Echo: Men då är väl saken ... klar ... eller så inte ... antagligen inte.

Narcissus: Nej, för Topelius är en storman, en helig ikon, och han vill skapa ett monument över sig. Sådant väger. Jag får ett styvt arbete i att hålla Kuddnäs stången. Vet du Axianne, man borde ta det som en komplimang för folkskolan att alla vill förknippas med den. Det visar att de har insett var man skapar historia i dag. Därför kommer alla nu rusande och vill låna den som ett monument över sig. Men jag har reserverat folkskolan som ett monument över mig så de får hålla sig borta! [kraftigt skratt].

Echo: [ler artigt].

Narcissus: Skämt åsido. Jag ska låta Topelius skriva hyllningsdikter till seminarierna istället, och så kan vi inleda invigningen med någon av hans psalmer. Till exempel den där fina


Sanningens ande, som av höjden talar,
Som oss upplyser och som oss hugsvalar,
Kom att oss leda. Bo i dessa salar,
Helga vår kunskap.


Den skira sången fyllde den fullpackade salen med en himmelsk evighetslängtan. Minna Rancken, tjugotvå år gammal, kände att en ny epok började i hennes liv.

 

— — —


Uno begav sig med fötter av bly till invigningen av det manliga seminariet i Nykarleby. Till råga på allt skulle bygdens store son Topelius vara där för att sola i folkets beundran och stjäla rampljuset. Uno hoppades av hela sitt hjärta att han skulle bryta benet eller äta en giftig svamp och tvingas stanna hemma i sängen istället för att "Zachris! Vilken glad överraskning att se bror hedra denna högtidsdag med sin närvaro! Det är en stor ära för oss alla."

"Men se är det inte Uno! Ja, vi måste alla stå upp och visa att vi stöder vårt fina seminarium av hela vårt hjärta!"

Ursäkta, VEMS fina seminarium? "Det är en fin inställning, och jag uppskattar verkligen att bror är här."

"Och vi österbottningar uppskattar verkligen att bror har kunnat lösgöra sig från sina tunga plikter i rikets huvudstad och gjort den långa resan hit upp till våra bygder."

Vad menar du egentligen? Det är ju jag och ingen annan som har fått detta seminarium till stånd genom seg kamp i ecklesiastikexpeditionen och senaten. Naturligtvis är jag här, det är JAG som skänker ER seminariet. "Bror" är alltför vänlig!"

"Jag ser fram emot att föra bror runt i de nya husen som staden har byggt för seminariet. Vi är så stolta över dem. De är en prydnad för staden."

Jaså, du har redan varit där och snokat? Jag borde ha gett vaktmästaren instruktioner att hålla allting låst tills det invigs. "Så bror har redan sett våra byggnader? Det gläder mig."

"O ja! De är värdiga och praktiska på samma gång. Läget mitt i metropolen har förstås sina sidor."

Du skämtar! Nykarleby en metropol? Vi vet nog alla att du hade velat sälja ditt Kuddnäs ute i ödemarken, för överpris till staten. Opraktiska utrymmen långt från ära och redlighet, med rummen där du lekte som barn avskilda som ett heligt tempel, förvandlade till ett Topeliusmuseum. Med den här trebenta hästen lekte vår store skald och författare som barn. Måhända inspirerade det honom som fullvuxen till hans porträtt av Sampo Lappelill. Museets kurator och vaktmästare avlönade av ecklesiastikexpeditionens anslag för folkskolan. Hela komplexet med tiden känt som Topeliusseminariet. "Bullret? Människovimlet? Stadens frestelser? Bror kan vara Lugn. Jag kommer att beakta det när jag instruerar lärarna och direktorn, och för övrigt finns det erfarenheter från Jyväskylä, en betydligt livligare stad än denna."

"Naturligtvis kan vi lita på bror. Vet bror att ju äldre man blir, desto klarare står det för en att österbottningens rötter ändå är och förblir djupt förankrade i torvan, såsom jag försöker illustrera det i Fältskärns berättelser. Men det kunde inte beaktas i det bär sammanhanget."

Nej, eftersom jag hindrade det. "Det där med Bertila? Det är ett fint och gripande tema i brors bok. Ja, det finns så många aspekter som man måste ta hänsyn till när man fattar ett viktigt beslut som kommer att ha konsekvenser långt in i framtiden."

"Men gjort är gjort. Det ska nog gå bra så här också. Seminariet är just vad den här bygden behöver."

Zachris, det handlar inte om "den här bygden", det handlar om hela Finland, du vet, det där stället som du har nämnt upprepade gånger i ditt författarskap, men som tyvärr har förlorat mot regionalpolitiken i den här frågan. "Ja, i dag är en lycklig dag!"

Staden var festprydd trots att det var en måndag. Flaggorna vajade. Finklädda människor strömmade till. Endast några osedliga Lappfjärdsbor störde stämningen genom att hänga i gathörnen med omoraliska, frihetsfientliga uttryck i sina ansikten. Stadens fruntimmer hade dekorerat den norra av de två nya byggnaderna där invigningen skulle ske, med dagens datum: 18 1/9 73.

Uno ledde processionen av lärare och blivande elever längs gatan till invigningen. De tjugoåtta pojkarna, alla på ett par när bondsöner, stirrade i marken med en butter blyghet som skulle ha retat baron von Kothen till vansinne. Inte spelar herrn kort och inte dansar herrn, herrn vågar inte ens räta på ryggen och titta sig omkring om där skulle finnas några nätta flickor, så vad gör herrn?

Trängsel i festsalen.

Tristessen hos en ceremoni där det saknades kvinnor gjorde Uno betryckt. Han kände att han höll på att kvävas. Han påmindes om fängelset i Viborg, där han hade varit predikant, utom att urinlukten saknades. Den skulle otvivelaktigt infinna sig bara undervisningen kom i gång. Livet var grått, ointressant, deprimerande. Han själv var gammal, skulle just fylla sextiotre, avdankad och oinspirerad.

När manskörssång är bra är den ganska bra, när den är dålig är den olidligt pinsam. Seminariet i Nykarleby skulle inte ha medfört någonting nytt för körsången även om musikundervisningen hade varit bra och eleverna inspirerade, för det fanns redan manskörer i Finland. Studenterna hade länge sjungit i körer, som av nödvändighet var enkönade eftersom universiteten var det. Det existerade redan en ganska stor manskörsrepertoar av vandringslåtar, dryckes- och jaktvisor, patriotiska sånger, romantiska hyllningar till kärleken och naturen, och förbjudna revolutionssånger med Marseljäsen i spetsen. Manskvartetten var en etablerad form. Den tredubbla manskvartetten hade blivit en viktig politisk faktor. "Sångartolvorna" turnerade i landet för att samla pengar till ett studenthus i Helsingfors. Där skulle nationen byggas upp av framtidens hopp, ljusets riddarvakt.

Manskörssången var redan gammal eftersom manssamhället redan var gammalt. Mansseminariet skulle här vandra på upptrampade stigar.

Körsången, en miniatyr av samhället.

I Nykarleby hade man inte kunnat eller ens försökt snabbt improvisera en sånggrupp bland de tillresta eleverna som i Ekenäs. Istället var det en blandad kör som inledde med att sjunga Vårt Land fyrstämmigt. Sången gjorde ett förvirrande intryck på den tjugoettåriga nya eleven Johan Hagman. Han kände igen melodin. Men där fanns någonting som inte stämde, ett slags surrande eller brusande, ett störande larm.

Det var stämmorna.

Johan hade aldrig hört harmonier förut.

I hans barndomshem var vaggvisorna, folkvisorna och arbetssångerna enstämmiga. I kyrkan, som saknade orgel, sjöngs psalmerna enstämmigt. Nu utsattes Johans stackars öra för en obegripligt förvirring. Det var som om han hade läst en bok och sidan plötsligt blivit genomskinlig, förvandlad till ett fönster, genom vilket han kunde titta in i ett tredimensionellt landskap, samtidigt som han tappade orienteringen.

Det var en av många uppenbarelser som han skulle drabbas av den dagen.

Följande kom när Uno började tala.

Det som för Uno själv, världsman och dansande präst, var tryckande, nästan sjuklig dysterhet gjorde i den här församlingen ett intryck av trovärdighet, av passande allvar. Han talade ännu enklare, långsammare och raspigare än han brukade. Han var ännu strängare. Det hade effekt. Naturligtvis märkte den gamle histrionen det själv och lade på några extra kol.

Han började med att berätta för pojkarna att de var sekundära. Det viktigaste var kvinnoutbildningen, av orsaker som han hade förklarat hundratals gånger under sin karriär som pedagog, men som var nya för Johan Hagman, liksom för de flesta andra närvarande. Därför hade Ekenässeminariet grundats först, men visst var det fint att också Nykarleby kunde komma med på sladden.

Så förklarade han som han brukade att den som hade kommit till seminariet i hopp om världslig ära och framgång var på fel plats. Eleverna skulle rannsaka sina samveten, och om någon hade orena, själviska motiv skulle han lämna seminariet NU istället för att slösa sin och lärarnas tid. Stiga upp och lämna salen genast. Ingen skulle klandra honom! De enda som var värdiga att studera på seminariet var de som var beredda att offra sitt allt för Finland utan tanke på yttre erkänsla eller belöning.

Uno var medveten om att hans viktigaste uppgift den dagen var att jämna vägen för seminariet i Nykarleby. Han visste att det fanns lokala skeptiker som frågade varför Nykarleby, där de stackars skattebetalarna balanserade på ruinens brant, skulle sträcka till så mycket för att få seminariet. Det fanns många som sade att skrivkunnighet förstörde minnet, aritmetik förstörde förmåga att räkna i huvudet och historia förstörde de folkliga traditionernas friskhet. Detta sade man över hela landet, men här gjorde bygdens frihetsälskande traditioner att gubbarna täcktes stå upp och säga det offentligt, medan de på annat håll förstod att muttra för sig själva i skägget.

Folkskolan skall inte, som många tror, skapa herrar, utan dugliga och upplysta bönder, sade Uno strängt. Upplysning behöver de, eftersom de skall sköta sina egna angelägenheter i kommunen och dessutom är representerade i lantdagen genom sitt stånd.

Unos samvete bjäbbade någonting ohörbart i hans bakhuvud medan hade sade detta. Bönderna var en mäktig minoritet, men folkskolans idé var att upplysa alla. Var det inte meningen att fiskare, tjänstefolk, fabriksarbetare och den enorma majoritet av lantbefolkningen som inte ägde någon jord också skulle bli upplysta? Uno ströp sitt samvete och utmålade, av lokalpolitiska skäl, folkskolan som en bondeskola.

Ja, han höll på att bli gammal.

Men hans tal, och hela ceremonin, kom som en uppenbarelse för Johan Hagman och hans kamrater. Överinspektorns ord, skrev Johan, gingo som ett tveeggat svärd genom märg och ben på mig och ingåfvo mig många nya föreställningar om framtiden, men aflägsnade äfven många dittills hysta. Huru många lysta suckar jag till höjden uppsände, huru många löften och föresatser jag i den stunden gjorde, vet endast 'Han, som ser till hjertat neder'. Ett tveeggat svärd? Johan blandade sina metaforer. Uno var entydig. Läraryrket var ett kall.

Efter Unos tal uppmanade han seminariets religionslärare att förestava direktor Conradi hans ämbetsed. Församlingen reste sig och hörde hur Conradi, rörd till tårar, försökte upprepa orden som Uno hade skrivit en natt i sitt arbetsrum i Ekenäs för lite över tio år sedan. Alla grät i takt med Conradi.

En lärare deklamerade Zachris Topelius festdikt, som var mindre inspirerad än hans motsvarande dikt vid Ekenässeminariets invigning, och därför längre.

Till slut läste Uno Herrens välsignelse och församlingen skingrades, mätt på intryck. Man gick var och en till sitt, fast besluten att arbeta för det goda, såväl i det privata som i det offentliga. Endast några osedliga Lappfjärdsbor bligade lömskt där de körde mot hemmet på en stulen hästkärra.


Erik Wahlström (2004) Den dansande prästen, sid. 380 f., 386–390.
Lars Pensar tillhandahöll.


Läs mer:
Uno Cygnæus invigningstal vid seminariets i Nykarleby öppnande den 1 september 1873.
Seminariet i kapitlet Fakta.
(Inf. 2005-02-13, rev. 2022-10-26 .)