Stöfvarprofvet vid Nykarleby.

en 24 och 25 oktober 1903 täflades för tredje ggn om mellersta Österb. stöfvarbägare. Till profvet, som afhölls i Nykarleby, hade anmälts endast 4 koppel; nämligen Kerttula hundgårds Topi—Rex, stationsinsp. Köhnens från Orismala Mac—Träff, järnvägsbokh. L. Åkerbergs från Oulais Krut Spela, samt Calamnius Glory—Rauha, hvilka alla också deltogo i täflan. Från Jakobstad och Gamla Karleby hade inga anmälningar ingått, ehuru man vet att å dessa orter finnas intresserade stöfvarjägare. Troligen berodde detta på att man därstädes saknar täflingsdugliga koppel. Vidare hade bestyrelsen hoppats på att se Vasatrakten representerad genom sina beryktade stöfvare, så mycket mera som profven i dessa näjder helt och hållet upphört, oaktadt man ännu skulle hafva att täfla om det af hofrådet Wadén skänkta vandringspriset.

Vid samlingen å gästgifveriet i Nykarleby den 23 okt. på kvällen befanns att af 25 inbjudna prisdomare blott 3 infunnit sig. Det gällde sålunda att komplettera prisdomarenämnden med egna krafter. Men äfven härvid mötte svårigheter. Flere af ortens jägare voro förhindrade att emottaga uppdraget och några lyste helt och hållet med sin frånvaro. Slutligen ficks dock i hop de tvenne för heldags profvet erforderliga grupperna, med 3 prisdomare i hvardera. Grupp 1 bestod af befallningsman Herpman från Kronoby såsom ledare, järnvägsbokhållaren John Leistén från Kronoby och normalskoleläraren A. Björklund från Nykarleby. Grupp II var sammansatt af vicelandtmätaren J. E. Sjöstedt från Nykarleby såsom ledare samt mag. Otto Herpman från Kronoby och järnvägsbokh. Paul Hedström från Viborg. Då herr Hedström den 25 var förhindrad att öfvervara profvet lyckades det bestyrelsen att i hans ställe engagera öfverläraren K. F. Spolander från Nykarleby.



[K. F. Spolander med två hundar. Förstoring.
Leif Sjöholm digitaliserade, Lars Pensar tillhandahöll.]


Då profvet numera utgör ett s. k. heldagsprof, nödgades man genom lottdragning bestämma, i hvilken ordning de anmälda kopplen skulle täfla. På samma sätt fördelades de täflande hundarna på resp. prisdomaregrupper och de för profvet upplåtna markerna. Sedan dessa förarbeten undanstökats, skiljdes man åt midnattstiden. Regn föll då i strida stömmar och bådade intet godt för det kommande profvet.


Den 24 okt. Grupp I med Topi—Rex. Kl. 8 på morgonen anträddes färden till Forsby bys marker, belägna ett par tre km från Nykarleby stad. Markerna bestodo af små hölstriga skogsbackar med vidsträckta, delvis nog sänka odlingar. Topi—Rex, liksom de flesta i profvet deltagande hundarna, äro kända från föregående täflingar. Af denna orsak förbigå vi att närmare presentera kopplet för tidskriftens läsare. Till utseendet voro Topi—Rex ganska likformiga. Rex var emellertid betydligt större än Topi och led vid tillfället af en svårare sensträckning. Beträffande dessa hundars prestationer innehåller protokollet: Kopplen strökos kl. 9,12. Upptagningen försvårades af ett ihållande regn och Topi fick därför först kl. 10,23 upp hare, som under vackert samdref hölls på benen till kl. 10,39, hvarefter drefvet blef hackigt och orent. Kl. 11,23 inträdde tappt och fortgick till kl. 11,39, då haren restes af Rex. Drefvet, som hela tiden gick dåligt; upphörde 11,58. Efter den bestämda tidens utgång uppkopplades hundarna.

På nya marker strökos kopplen ånyo kl. 12,19. Efter blott 11 min. sök stöttes haren af Rex och drefs vackert af hundarna till 12,44, då tappt inföll. Efter några min. infann sig Rex hos ägaren och lade sig utan lust att fortsätta, hvarför man beslöt afsluta profvet och locka in Topi. Han infann sig emellertid ej ens på skott utan reste haren, som om en stund sköts. Sammanlagda dreftiden 79 min.

Grupp II med Spela—Krut. Afprofningen af dessa hundar försiggick också i Forsbyn c. 7 km från Nykarleby stad. Markerna voro goda och bestodo mest af små skogsbackar och vidsträckta ängar.

Till utseende äro Spela—Krut hvarandra lika. Exteriören är ej god. Krut är för öfrigt känd från tidigare jaktprof, men torde — om vi ej misstaga oss — alltid följas af »otur«.

Kl. 9,50 strökos kopplen under ihållande regn. Söket underlättades af täta rop och hornstötar. Kl. 10,17 upptogs hare, som drefs hackigt till 10,55, då en 16 min. tappt inträdde. Kl. 11,11 restes haren ånyo, men tappades efter ett 2 min. dref.; kl. 11,33 uppkopplades hundarna.

Kl. 12,02 fingo Spela—Krut för 2:dra ggn gå ut. Följde så ett långvarigt sök, understödt af jägare ock jakthorn. Först kl. 1,58 hörde man Kruts röst och efter ett par min. deltog också Spela i drefvet, som efter ett kortare förlopp befans vara på räf. Kl. 2,15 inföll en tappt på 31 min. Kl. 2,46 upptogs räfven ånyo och drefvet fortgick med en 14 minuters tappt till 3,22. Från 3,38 till 3,45, då räfven sköts, gick drefvet raskt undan för Krut ensam. (Enligt egarens uppgift voro hundarna första gången på räf.) Till det mesta var drefvet hackigt och osäkert. Spela infann sig därunder ett par gånger hos prisdomarena och lade sig. Dreftid 40 minuter.


Den 25 okt. — Grupp I: Glory —Rauha. Glory och Rauha, kullsyskon undan Riita, äro båda kända från tidigare täflingar om Mellersta Österbottens stöfvarbägare. Senaste år vanns pokalen af Glory—Osman och året förut af Sopu—Riita—Rauha.

Afprofningen af kopplet försiggick å förut nämnda Forsby bys marker.

Karakteristiskt för detta koppels arbete är det synnerligen kortfattade protokollet. Det innehåller endast: Kl. 9 f. m. strökos kopplen, 10,51 upptog Glory hare, som med god sammanhållning drefs till 12,23 utan tappt, endast med en och annan mindre förspringning; hundarna inlockades och kopplades under fullt dref; släpptes ånyo på nya marker 12,44 men fingo ej upp, hvarför profvet afbröts kl. 2,05 under stark storm. Dreftid 92 min.

Grupp II med Träff—Mac i Soklot, c. 8 km. från staden. Markerna voro utmärkta.

Af dessa huudar är Mac känd fr. tidigare jaktprof. Träff är en valp undan Merri efter Mac och uppträdde nu för l:sta gången. Ung som han är, bådar han godt för framtiden och framträdde nu — mer än förr, — till sin fördel. Till utseendet var detta koppel profvets mest likformiga. Mången gång var det svårt att kunna skilja åt hundarna i skogen. Exteriören var dock ej något vidare att komma med. Träff hade en synnerligen dålig bakkropp, kort kors med krokiga illa ställda bakben.

Kl. 9,42 släpptes hundarna ut och lyckades ganska snart få upp haren, som drefs synnerligen vackert från 10,06 till 10,17, då generaltappt uppstod. Kl. 10,44 uppkopplades hundarna, men fingo igen gå ut på nya marker kl. 10,02. Då hundarna ej efter ett mer än 2 timmars sök, som understöddes af rop och hornstötar, fingo upp hare, ehuru Mac 3 särskilda ggr väckte, uppkopplades de, och nya marker uppsöktes. Kl 1,40 släpptes Träff—Mac för 3:dje ggen, och lyckades Träff få upp kl. 2,02. Haren drefs till 2,18, då en 16 min. tappt uppstod. Från 2,34 till 2,42 gick drefvet raskt undan. Efter en 22 min. paus ficks haren ånyo upp kl. 3,04 och drefs till 3,19. Efter en 5 min. antecknad tappt fortgick drefvet från 3,24 till 3,54 vackert och tapptfritt; hvarefter hundarna uppkopplades. Under drefvet voro tvänne harar synliga Sammanlagda dreftiden var 69 min.

Härmed var allt arbete i skogen undanstökadt. Efter hemkomsten afåts å gästgifveriet gemensam middag, hvarefter prisnämnden sammanträdde för att fastställa points och bestämma prisen. Efter en längre samvetsgrann konferens afkunnades utslaget midnattstiden; sådant detsamma framgår ur närslutna tabell.

Mellersta Östb. stöfvarbägare tilldelades kopplet Glory—Rauha, hvars egare tvenne år å rad vunnit vandringspriset och nu kunde hemföra det med full äganderätt. Ursprungliga meningen med bägaren var att densamma för alltid skulle »vandra«. Vid sammankalladt möte hade stiftarena så till vida ändrat reglerna att pokalen kunde behållas af den, som till först 3 ggr lyckades eröfra densamma. Vidare hade profvet vid samma tillfälle bestämts till ett s. k. heldagsprof.

Vi uttala den förhoppningen att Nby borna snart igen skola få en ny pokal anskaffad för att underhålla det intresse, som på dessa orter ägnas stöfvarjakten.

I sammanhang med denna »officiella» redogörelse för profvet vilja vi framhålla att detsamma nu som år 1902 afhållits utan understöd at F. K. K. Senaste år anhöll ej bestyrelsen om nytt bidrag af de för detta ändamål af klubben anslagna medlen. Med så mycket större skäl tyckte man sig i år kunna räkna på bidrag till täckande af sedvanligt deficit [underskott]. Några dagar före profvet erhöll emellertid ombudsmannen å orten af klubbens sekreterare ett »privat» meddelande om att direktionen »tyvärr» nödgats afslå bestyrelsens anhållan om 100 mks understöd. Från B:stad profvet återkomna klubbmedlemmar medförde därjämte underrättelsen, att ej heller B:stad provet ihågkommits.

Senaste år hade emellertid 100 mark erhållits. På tvenne år har sålunda direktionen för F. K. K. för de talrika Österb. kennelmännens räkning uppoffrat hela 100 mk. Sammanställa vi detta med särskilda andra omständigheter, som tyda på ett åsidosättande af denna landsdels kynologiska intressen, bör direktionen ej förundra sig om man inom härvarande jägarekretsar begynnt tänka på ett afgående från klubben. Vi hoppas emellertid att framtida prof blifva understödda och andra »fjäskiga» uppoffringar ogjorda. Eller skall en för klubbens ekonomi mera betydande schism uppstå än den, som för en längre tid tillbaka föranledde tvenne för klubbens intressen varmt intresserade direktionsmedlemmar att afgå? *)

*) Någon sådan schism har veterligen ej förekommit. Red.

Bestyrelsen för stöfvarprofvet i Nykarleby år 1903. Reds. anm. Många år å rad hafva stöfvarprof afhållits i trakterna af Viborg, Björneborg. Tammerfors m. fl. ställen utan att några anspråk för detta ändamål ställts på klubbens kassa. När nu från två af dessa ställen ansökningar ingått, och direktionen icke kunde äfventyra klubbens eget profs ekonomi, samt hela anslaget för stöfvarsaken, som enligt klubbens beslut icke finge öfverskridas, detta klubbar utgjorde blott 500 mk, inses lätt att dir. icke hade annat val än att afslå ansökningarna från öfriga orter, inalles tre. Det är därför mindre välbetänkt att hota med schism för den sakens skull, isynnerhet som bidragen till klubbens kassa från norra Österbotten knappast torde betäcka de summor klubben i form af subventioner till landsdelens stöfvarprof lämnat, jämte det att hvarje medlem erhållit tidskriften. Det är att hoppas att klubbens ekonomi härefter skall tillåta flere bidrag till stöfvarprof. Om åter klubbens medlemmar i landsorten anse, att klubbens ekonomi skötes illa och att fjäskiga utgifter gjorts, vore det säkerligen för klubben i dess helhet förmånligare att genom representant å årsmötet framföra landsdelens önskningsmål än att vid första missräkning hota med afgång.




Finska kennelklubbens tidskrift, 01.02.1904, nr. 1, s. 31.


Lars Pensar kommentrade:

Det var den tidens herrklubbsverksamhet. Det fanns ju ingen radio, TV o.s.v. som fritidssysselsättning, inga mekaniska ”leksaker” heller för den delen, så seminariets lektorer sysslade mad jakt, diskuterade hundar och i viss mån hästar. Det jag funderade på var hur man tog sig till jaktprov och tävlingar. Kanske man i viss mån kunde cykla med hunden bredvid eller åka hästskjuts med hunden i kärran. Vid längre avstånd kunde kanske järnvägståg samt gästgiveriskjutsar komma till användning. Villebrådet var av betydelse då man inte kunde köpa över disk. I min barndom brukade ”Karamaj” infinna sig i butiken och uppfordrande beställa av handelsman (min far) orrar, järpar, tjädrar eller en and, eftersom hon visste att han jagade. Ibland kom han hem med en fågel, ibland tomhänt. Under sin ungkarlstid höll han sig med stövare men sen blev det bara spetsar både på utställningar och i skogen.

Men liksom segelsporten under förra seklet var en typisk herremanssport var fallet samma med jakt. Med förargelse såg man på jagande landsortsbefolkningens jakt och lyckades ibland köpa jakträttigheter på något område vilket därefter var förbjudet för ”bönderna” att beträda. Dessa kunde hämnas för att de blev bortkörda från hävdvunnen mark genom att låta någon av herrarnas hundar försvinna. Det var ett återsken från tiden när kungen och fogdarna ägde rätten till allt storvilt och den bonde som vågade fälla en hjort på kungens mark blev hissad i närmaste träd. Ännu under mina första år i Nyland hände att en olympier i skytte (namnet något på L) blev fast för jakt på nån herrgårdsmark, fick livremmen kapad och fick marschera med byxorna nedsläppta på vaderna längs vägen med markägare bakom med bössan riktad mot baken. Nå det blev stora skriverier och så långt hade lagstiftningen gått att inte enbart tjuvjägaren utan även jakträttsinnehavaren blev dömda till böter.


Läs mer:
Ett jaktsällskap på 1870-talet av Torkel Hellström.
Originalet i Nationalbibliotekets digitala samlingar.
Fler artiklar ur tidningen.
(Inf. 2018-01-31, rev. 2018-01-31 .)