Jag tillåter mig en liten utvikning från själva ämnet.
Det följande har nämligen ej direkt att göra med brunnsholmslivet,
även om det på sätt och vis står i samband därmed.
Vi, som hade villor vid Andra sjön och på Långörn,
besökte någon gång Brunnsholmen även under högsommaren.
Då det sedan gällde återfärden, hade vi kommit på
ett ganska originellt sätt att praktisera oss tillbaka till sjön.
Nykarleby smalspåriga järnväg hade blivit färdig,
och spåret hade dragits ända ut till ångbåtsbryggan.
En kägelpojke sändes efter en av järnvägens rullvagnar,
med vilken han inväntade oss mitt på Kyrkogatan. Utrustade
med ett par störar stakade vi oss fram den ljusa sommarnatten. Med
buller och bång bar det av över Storbron. Till följd av
det oväsen vagnen åstadkom kunde man i de närliggande
gårdarna annotera tidpunkten för villabornas hemfärd.
Efter den tunga stigningen vid bortre ändan sedermera skjutbanan
pustade vi ut. ”Stenis
träsk, haltpunkt, 2 minuters uppehåll”, hette det,
stundom med tillägget ”ravintola”, om någon varit
förutseende att medföra en pilsner. Därifrån gick
färden allt lättare, tills vi susade förbi vaktstugan vid
Andra sjön med en fart, som förde oss ända fram till början
av ångbåtsbryggan. Det kunde hända att även ett
annat sällskap begagnade sig av samma fortskaffningsmedel som vi.
I sådana fall nödgades konduktör Ahlström på
sin morgontur ta de båda försvunna rullvagnarna på släp
tillbaka till staden. |
Einar Hedström (1958) Nykarleby
Min barndoms och min ungdoms stad, sid. 112 f.
Läs mer:
Fortsättningen på kapitlet Brunnsholmarna.
|