Burskap


Burskap var intill tiden för näringsfrihetens tillämpning i Sverige (1864) [1867 i Finland] den lagliga rättigheten att utöfva yrke i stad och åtnjuta de förmåner, som tillkomma borgare (se d. o.). Burskap söktes hos och meddelades af magistraten, som mottog borgareden och utfärdade borgarbref. Var den sökande handtverkare, egde han att efter uttjänad gesälltid (i regeln 3 år, men kortare för gifta män) under tillsyn af "behörige skådemästare" förfärdiga ett "efter tidens skick tjenligt och brukeligt mästerstycke", hvilket borde inlösas af skrået, i händelse det ej genast kunde på annat sätt afyttras. Burskap för handlande meddelades endast åt person, som uppnått 27 lefnadsår och under 12 år tjänat såsom lärling och "köpsven". Af ålder åtnjöt det s. k. "burskapsegande borgerskapet" de rättigheter, hvilka tillkommo medlemmarna i en stadskommun såsom sådana, och bar de flesta af de skyldigheter, som varit städerna ålagda. Detta förhållande upphörde vid tillämpningen af 1862 års kommunallagar. Det burskap, som numera meddelas, har ingen annan betydelse än att medföra rätt till delaktighet i vissa kassor. 1896 års riksdag biföll regeringens framställning om borgaredens afskaffande. — Jfr Kontingentborgare. Kbg.

Nordisk familjebok (1905).



Cap. 2. 3.
Handels Balk.
103
 

III.     CAP.

Huru burskap vinnas må.

1. §

       Vil någor burskap vinna, ehvad han är inländsk eller utländsk man; söke thet hos Borgmästare och Råd, och höre the Stadens Borgerskap ther öfver: varder thet honom tå af Borgmästare och Råd beviljadt; sätte ther borgen, at han skal til thet minsta sex åhr i staden bo, och all stadens rätt och rättighet efter macht sin uppehålla; nämne ock then handel och näring, eller thet handtverk, ther han i stadens bok må inskrifvas före, och giöre så vanlig borgare ed; sedan gifves honom burbret ther å.
       2. §. Then, som havfer sitt hemvist utrikes, må ej vinna burskap här i Riket, så länge han står i lydno under annan Öfverhet.
       3. §. Ej må någor vara Borgare i tvänne städer tillika, eller idka både kiöpenskap och handtverk i en stad. Varder någor ther med funnen, böte femtijo daler. Vil någor bruka flera handtverk än ett; söke ther lof til.
       4. §. Nu vil handtverkare kiöpman varda; säge tå up för Borgmästare och Råd handtverk sitt, och tage bref å kiöpenskap.
       5. §. Vil man säga upp burskap; giöre thet in för Borgmästare och Råd, sex månader förr, än han sin borgerliga näring afträder, eller ifrån orten flytter, och vise, at han sin Borgareplicht fullgiordt hafver, som sagdt är. Flytter han utrikes; gifve ut siette penningen af all sin egendom, Konungen och Staden til tveskiftes. Förer han egendomen ut, eller biuder han til at skaffa then bort, förr än afgiften betald är; hafve tå förverkadt hälften ther af. Viker han ock sielf af, innan han i thetta fall rätt för sig giordt; varde för menedare förklarad. Flytter han til annan ort inrikes; varde för afgift fri, ther ej annorlunda särskilt stadgadt är. Flytter han, förr än han burskap upsagdt, och bevis undfådt at han sin Borgareplicht fullgiordt; böte femtijo daler, och niute thesförinnan ej burskap i annor stad.


Handelsbalkens tredje kapitel i 1734 års lag.


Läs mer:
Burskap i Nykarleby 1641—1723.
1734 års lag, Ärfda Balk. III. Cap. 10 §,  Om bakarf och sidoarf.
(Inf. 2007-01-03.)