16 sammanträden
Det finns flera bevis på att kombinationen Lundqvist som ordförande
och Romar som sekreterare var en lycklig lösning för klubben.
Åtminstone arbetade man med osedvanlig intensitet: både 1956
och 1957 höll styrelsen hela 16 sammanträden! Samtliga prydligt
förberedda och protokollförda.
Men så 1958 flyttade Romar från orten och ett åttaårigt
engagemang var avslutat. Ungefär vid samma tid miste också
föreningen ett idogt brödrapar i Bjarne och Stig Fagerholm,
som båda flyttade bort.
Varje verksamhetsår hade sin betydelse i föreningens liv.
1957 kom att bli ett verkligt toppår då styrelsen och med
den hela föreningen besjälades av en stark arbetslust och en
tro på sin egen kapacitet. Det var ett beslutsamt nu-jäklar,
som tog tag i föreningens arbete.
Eller vad sägs om att 53 personer valdes in i nio sektioner! De
nio var: gymnastik, skidning, friidrott, orientering, simning och så
sektioner för juniorverksamheten, fotboll, festverksamhet och sist
men inte minst en damsektion. Till detta kom så ännu sex ombud
i de olika byarna.
Betecknande för verksamheten var att man höll sig med en första
och andra sekreterare och att det för första gången gavs
en duplicerad årsberättelse omfattande hela 12 sidor. Täta
rapporter lämnades via ÖP, där klubben nu samlade sitt
material under en egen rubrik, ”NIK-nytt”.
”1 alum.kastrull, 10 l”
Mitt i den högaktiva perioden på 50-talet gjorde man också
en inventering av klubbens tillgångar. Ja, vad ägde egentligen
NIK av idrottsredskap för trettiotalet år sedan?
Runar Anttila — vem annars? — gjorde upp en prydlig förteckning
så lydande:
”1 spjut (800 g), 1 diskus (1 kg), 1 stav, 1 par stavhoppsställningar,
4 st stafettpinnar, 3 st kulor (à 5,5 kg), 2 st (7 kg), 1 vajermåttband
(35,5 m), 1 st tidtagarur, 1 st alum.kastull, 10 l”.
En jämförelse med dagens tillgångar ute på Skogsvallen
kan på sitt sätt bidra till att vi får en riktigare uppfattning
om de villkor, som gällde för idrottsföreningen för
3—4 årtionden sedan.
Skillnaden är markant.
 |
Stig Sundkvist var i unga år
en duktig höjdhoppare och fortsatte sedan med ett idogt arbete
som funktionär och även ledamot av friidrottssektionen och
dess ordförande under 10 år |
Det framgångsrika 50-talet blev sådant det blev tack vare
duktigt folk på viktiga poster. Utöver trion Eng, Lundqvist
och Romar så kom det till andra medlemmar som troget skulle bistå
sin förening.
Stig Sundkvist var en av de allra pålitligaste som nu kom med.
Han debuterade i styrelsen 1950, blev borta några år för
att sedan från 1958 sitta dussinet år i följd. Sundkvist
hörde till den kategori som städse ställde upp, jobbade
utan att vilja synas. Förteckningen kan göras längre. Mauritz
Häger kom 1952 in i styrelsen, satt dryga halvdussinet år och
var städse att räkna med vid olika arrangemang. 1953 inträdde
Erik Sund och han var sin klubb och styrelse trogen i elva år.
Ytterligare femtiotalister som bör nämnas: Jarl Ek, Jarl-Erik
(Puck) Gleisner, Gertrud Sund, Berndt Westerlund och Bjarne Fagerholm.
Deras ”tjänstetid” inskränkte sig till 2—3 år,
men deras medverkan bidrog till att verksamheten fick en så fruktbar
stabilitet.
NIK upptäckte tidigt att det kan vara gagneligt att få kommunalt
engagerat folk med i styrelsen. Bjarne Lundqvist var det kanske tydligaste
exemplet. 1955 valdes landskommunens sekreterare, Sven Bäckström
till ordförande och längre fram kom ju Sigvald Blomqvist att
spela en central roll i klubbens verksamhet. Och tidigare och även
senare har stadsdirektörerna kopplats in i klubbarbetet.
26 medlemmar
Nykarleby IK hade ju som nämnts 26 medlemmar vid starten. Medlemsantalet
har självfallet växlat genom åren, inte sällan beroende
på med vilken iver man drivit in årsavgiften. Det vedertagna
är väl att man räknas som medlem först i och med att
medlemsavgiften är erlagd.
Väl inne på 1920-talet passerade medlemsantalet 100, men så
dröjde till åren efter krigen innan nästa hundratal uppnåddes.
1955 uppges medlemsantalet vara 218 för att tio år senare ha
stigit till 353. 1975 passeras 400 och när klubben ger sin rapport
det året så fördelar sig medlemmarna såhär:
SFI 121, FSS 114, FSO 50 och KF 120.
Ännu ett hundratal passeras: 1985 uppges medlemsantalet vara 529.
Så visst har NIK vuxit till sig!
Medlemsavgiftens storlek har varierat något, men inte sällan
har årsmötet fattat beslut om en ”oförändrad
avgift”. Något bekymmer att fastställa just årsavgiftens
storlek har inte förelegat, fast mer har det ofta kärvat till
sig när det gällt inkasseringen.
Ur årsberättelsen 1961, sedan man väl konstaterat att
klubben har över 300 medlemmar:
— Detta skulle man dock icke våga tro, då man jämtör
med influtna medlemsavgifter.
På 80-talet kalkylerade man med en inkomst på 2000 mk i form
av medlemsavgifter, men det har ofta nog visat sig vara svårt att
nå den summan.
I en betydande del av den verksamhet som tidigare redovisats har målsättningen
varit att få in till klubben. Lotterier har hört till de traditionella
inslagen, progblad med annonsintäkter och så 1975 som en nyhet:
fotbollens supporterklubb.
Stabilt 60-tal
En betydande del av hela 1960-talet var verksamheten inom NIK:s styrelse
präglad av idrotts- och ungdomsgårdens tillblivelse. Men så
kan man med fog också hävda att detta projekt var det största
som någonsin planerats och till betydande del genomförts av
NIK.
Ansvaret var stort, bekymren många men det imponerande är
att styrelsen under dessa år kunde arbeta förskonad från
täta platsbyten. Någon ansvarsflykt kunde man absolut inte
spåra och än en gång bekräftades: det är de
stora lyften som svetsar samman en medlemskår!
Utöver de tidigare nämnda trotjänarna återkommer
nu namnen Elof Broman och Rafael Riissanen allt oftare. Envar med sitt
specialområde, fotbollen resp. skidningen.
1962 flyttade Sten-Erik Stenbacka till Solvalla och ungefär samtidigt
avslutade Torsten Sourander och Rolf Backman sina fyra år i klubbens
styrelse.
Den mest kännbara förlusten kom dock 1967: Bjarne Lundqvist
lämnade staden! Påpassligt kallades Bjarne till föreningens
hedersordförande — NIK:s allra första dessutom. Bror Åström
tog över det engegemang som NIK hade att klara av i ungdomsgården.
 |
Carl-Johan Palm har speciellt som
funktionär och tränare medverkat på skilda håll
inom NIK-verksamheten. I yngre dar var Palm en duktig medeldistanslöpare. |
En duktig duo träder dock in i verksamheten vid denna tid —
en ”ren förstärkning till laget” — John Strang
och Carl-Johan Palm. Båda hade tidigare sysslat med idrott och föreningsarbete
så rutinen kom NIK väl till pass.
Men för att återgå till ordförandeposten, så
kändes förlusten av Bjarne Lundqvist mycket tung. Redan 1966,
då Bjarne aviserade sin avgång, skrev sekreteraren:
Efter att i det närmaste i 21 år varit med om att ledsaga
NIK på dess färd över ömsom stormigt, ömsom
spegelblankt hav hade Bjarne Lundqvist för avsikt att fälla
ut landgången och stiga i land, men föreningsmedlemmarna ville
annorlunda. Bjarne fick lov att stanna kvar på kommandobryggan,
men rodret sattes i händerna på Sigvald Blomqvist”.
Lundqvist stannade kvar ett år i styrelsen som ”hjälpreda”,
som han själv uttryckte det. Men omsider tog Sigvald Blomqvist över,
idrottsmannen blev klubbordförande.
IFN tar form
Varje årtionde har sina paradnummer och för 1970-talet skulle
det bli tillkomsten av en nejdidrottsförening, i första skedet
en representationsförening för friidrotten.
Ja, egentligen hade man gjort försiktiga trevare redan så
tidigt som 1963. Då var det inom Jeppo IF som tanken på en
samgång väcktes, men då gensvaret blev för svagt
fick idén förfalla. Tre år senare gör Munsala IFK
och NIK gemensam sak, men denna gång var intresset obefintiligt
inom Jeppo IF. Planerna lades på hyllan, fusionstanken fick ta igen
sig.
1971 är det så dags igen och nu förefaller det som om
NIK vore den mest aktiva parten i målet. Ett tydligt gehör
kan skönjas och så kommer de tre — MIFK, NIK och JIF —
samman till ett första möte i januari 1972. Också om enigheten
inte var total så var den tillräckligt stark för att en
rekommendation om samgång skulle gå ut till respektive förening.
Från NIK:s sida framfördes den åsikten att all verksamhet
skulle lotsas över till den nya föreningen. Men när årsmötet
tog upp ärendet deklarerade man från fotbollssektionens sida
att man vill stå utanför. ”Från bollsektions håll
framfördes avvikande åsikter och ansågs fotbollsarbetet
(inom NIK) inte vara betjänst av ett samarbete”.
NIK-årsmötet (1971) utsåg en trio bestående av
Sigvald Blomqvist, John Strang och Bengt Kummel att ”diskutera vidare”.
Att frågan om en nejdförening väckte stort intresse bevisas
kanske bäst av att 58 personer sökte sig till årsmötet.
Samgången blev ett faktum, IF Nykarlebynejden blev till med start
från april 1972. Föreningen blev en av de få specialföreningar
för friidrotten som finns inom ÖID.
Bengt Kummel valdes enhälligt till den nya föreningens första
ordförande. När det sedan gällde ett officiellt namn åt
föreningen måste man tillgripa omröstning. Året
därpå antogs Ralf Skåtars förslag till klubbmärke:
tre ringar som skulle symbolisera den samgång som nu skett mellan
tre idrottsföreningar.
Än en gång gick sålunda nykarlebynejdens friidrott in
under ett gemensamt organisationstak. På 30-talet blev föreningen
kortvarig — nu har tiotalet år av framgångsrik verksamhet
bevisat att man handlade rätt denna gång.
Nykarleby pojkar av senare datum, nu löpande
för IFN. I medlet på 80-talet var denna kvartett framgångsrik
i ÖIDM. Fr. v. Robert Nyman, Jan Kronqvist, Kaj Elenius och Erkki
Jääskeläinen. |
Fotbollen vinner terräng
I och med tillkomsten av IFN ”miste” NIK en viktig bit i sin
verksamhet, friidrotten på seniornivå och därtill en
betydande del av juniorverksamheten. Detta var man förvisso medveten
om, men för en del gamla trotjänare kom reformen ändå
som någonting ovälkommet. Det tog sin tid innan man fick grepp
på den nya rollen: plantskola, främst i form av knattefriidrott.
När sedan IF Minken (1975) kom till och gjorde en nejdsamgång
kring såväl skidningen som orienteringen till verklighet var
det en nödvändighet för NIK att finna en ny tyngdpunkt
i sin verksamhet. Och inte så överraskande blev det —
fotbollen!
Med ett viktigt facit i hand kan man säga att bollsektionen resonerade
riktigt i början på 70-talet: fotbollen kan stå utanför
fusionen! Det var vid den tiden som Elof Broman förde fotbollens
talan och man kan väl förstå hans inställning. Som
den stora entusiast han var med tre årtionden för klubbens
fotboll och därav 15 år i styrelsen, så ville han inte
att NIK skulle mista också denna ingrediens.
Hade nu blott alla bitar i seriespelets puzzel fallit på plats
så skulle fotbollen ha haft ett gyllene utgångsläge vid
denna tid. Men det ville sig inte på den kanten: samma år
som IFN bildades trillade NIK ner till femman!
Men befinner man sig på den nivån i seriespelet så
finns det egentligen endast en väg vidare — uppåt! — Fotbollens kapitel längre fram i boken ger ett svar på hur det gick, men redan här kan det avslöjas
att sedan 70-talets många mödor väl klarats av fann NIK
på 80-talet sin egen nisch.
All verksamhet kostar och det finns förvisso ett samband mellan
framgångens storlek och den satsning, också den ekonomiska,
som man är beredd att göra. I början av detta årtionde
tycktes det på sina håll att fotbollen blir ”dyrare och
dyrare”. Man hänvisade till hur anslaget för fotbollsverksamheten
hade ökat succesivt. Och visst hade bidragets storlek växt till
sig: 1974 gick 42 procent av budgetkostnaderna till fotbollen — 1984
var procenten 72!
Ändå konstaterade en enig NIK-styrelse 1985:
— Tiden är inne för en storsatsning inom fotbollen! |
