Barnhemmet i Nykarleby Minnesskrift i anledning av dess 25-åriga tillvaro 1918—1943.
av
Anna Nordqvist



DEN RINGA BEGYNNELSEN

Den 19 nov. 1918 bar det i väg hem till Nykarleby. Visst bävade mitt hjärta och vågor av oro anstormade mig. Under resan hem kom jag i samspråk med två damer, som gåvo mig 15:— mk till det blivande barnhemmet. Men även denna lilla summa gav styrka åt min vacklande tro. Väl hemkommen försökte många intala mig tvivel, när det gällde att förverkliga denna plan, ty även då voro matvarorna ransonerade samt stor brist och knapphet var rådande. Likaså var det svårt att få kläder. I alla fall började jag med förberedelserna för barnhemmet. En snickare vidtalades att komma hem och göra tolv stycken små sängar. Vad som tidigare fanns i min avlidna mosters hem, vilket jag fått i arv, ändrades efter behov. Sängfiltar beställdes m. m. Under allt detta tänkte jag stundom: Månne jag är sinnesrubbad, ty intet fanns att betala med. Då sade jag till Herren: »Du har givit Ditt ord och Dina löften. Du är själv ansvarig för allt detta, som nu oroar Ditt barn.» I detta medvetande fortsattes arbetet med förberedelserna. Nu och då kommo små gåvor till hemmet och hjärtat fylldes av lov och tack till alla goda gåvors givare.


Hemmets första skyddsling.

Under det att hemmet ställdes i ordning kom den förste lille skyddslingen, en gosse på två år. Och den första februari 1919 stod hemmet färdigt. Genast fick jag emottaga bud ifrån Socialministeriet att komma och hämta barn från Malm, och därifrån hemfördes tolv utsvultna och eländiga små. Vilken underlig känsla var det icke som bemäktigade sig mig, då alla dessa små voro väl placerade på tåget, som skulle föra dem hem! Nu voro de mina. Nu hade jag blivit mor för dessa hjälplösa barn, av vilka det minsta var bara sju månader. Och ännu mer gripen blev jag, då de större barnen stämde upp sången: »Tryggare kan ingen vara, än Guds lilla barnaskara.» Ja, i sanning de voro Herrens och Han var ju deras Fader.

En bitande kall dag var det då de små togos ned från tåget i Kovjoki, och uselt med kläder hade de på sig. Men filtar och kappor hade sänts med hästskjutsen, som mötte oss, och vi rullade in den dyrbara egendomen på bästa sätt och kommo lyckligt hem, där ett välgörande bad väntade. Den person, som badade barnen, blandade vattnet med tårar, då hon skulle hantera dessa små skelett, som likväl voro levande människobarn.



Arvgården, där starten gjordes den 1 dec. 1918.

Efter badet serverades mat. O, hur glupska voro de icke, de små stackarna! De måste ju få mat med måtta för att ej dö av kraftig föda, som de ej hade fått på månader. Då barnen ej fingo så mycket mat, som de ville ha, gräto de nästan alla högljutt. Sedan kröpo de under bordet och åto upp alla små smulor de kunde finna. Det var nöd bland Finlands barn då och dessa få voro en bråkdel av de då krigsvärnlösa.

Detta var den första dagens erfarenheter. De kläder barnen hade på sig kunde de icke använda, ty de voro fulla av ohyra. Dessutom hade de, som tidigare haft hand om barnen, begärt kläderna tillbaka. Mina vänner i Helsingfors hade försett mig med en hel del avlagda kläder, som nu kommo väl till pass. Då intresset för barnen vaknade i hemstaden, kom det ena paketet efter det andra, så vi fingo kläder för ombyten, som ju dagligen erfordrades, då barnen voro små och även fulla av elakartad skabb. Det räckte över ett år innan de kunde bli fria ifrån den sjukdomen.

Då barnen varit några få dagar i hemmet, kom mitt hembiträde och sade:— Hur skall det nu gå, då mjölet är slut? Hon var alldeles förtvivlad. Jag suckade till Gud om snar hjälp. Om en stund kom en man från grannsocknen in till oss och frågade, om vi hade plats för ett barn till. Men det hade jag inte då. Jag frågade i min tur honom, om han kunde sälja mjöl. Jo, det kunde han, men dyrt var det. Han ville ha mk 6:— per kg, vilket var ett mycket högt pris dåförtiden. Jag köpte i alla fall femton kg gott mjöl av honom. Det mjöl vi då fingo på ransoneringskorten var fullt av långa sådor och kunde icke användas till gröt. Då man bakade bröd av det, stodo sådorna ut som långa borst i kanterna. Degen var så kort, att kakorna föllo sönder, då de skulle läggas in i ugnen. Då hade vi det i avseende på livsmedel betydligt sämre än vi nu ha haft det.

Vi fingo således mjöl och blevo hjälpta för några dagar framåt. Så fingo vi en sockerutdelning, som vi icke hade haft på flera månader. Vi voro femton personer och fingo femton kg socker. Detta hade ju de små behövt få, men bröd och gröt var viktigare, och så fick jag byta bort en del av sockret mot mjöl. Pengar hade Gud även sänt, så att jag kunde lösa ut sockerransonerna.

Så hade vi mat för några veckor framåt. Mjölken var inte på kort. Annat kött än hästlår fanns inte den vintern att köpa.

Gården, som jag hade fått i arv, var liten. Den inrymde fyra små rum och kök. Där bodde vi alla, tolv barn och två fullvuxna. Så fick jag bud från Socialministeriet, att jag skulle få sex barn till från samma ort, som dem jag hade tidigare voro ifrån.


Den inköpta gården.

Medan jag bodde i Ekenäs, hade jag sålt halva tomten. Där hade ett hus blivit uppfört, inrymmande en lägenhet på fyra rum, bl. a. en väldigt stor sal, olämplig för en familj, men säkerligen av Gud bestämd för vår barnskara. Vilka förutberedda gärningar! Denna villa stod nu tom och var till salu. Den blev genast inköpt. Två veckor efter de första barnens ankomst hölls hemmets invigning den 2 mars 1919.

Hur lycklig jag var den dagen kan ej uttryckas i ord! Allt vad Gud hade givit mig på denna jord hade jag fått lägga ned på Hans altare för att användas i Hans tjänst bland de värnlösa små.

Till invigningen hade mycket folk samlats, och då vi buro in de små festklädda barnen voro allas ögon fyllda av tårar. Var och en förstod, att dessa barn behövde ett hem och vård. Ur djupet av mitt hjärta tackade jag Gud för den nåd, som förunnats mig, Hans ringa tjänarinna. Jag var övertygad om sanningen i sångarens ord:

»jag får härnere, vad jag behöver,
och himlaarvet blir ändå över.»

Den 30 mars anlände således åter sex små. De voro ännu mera medtagna av svält än de föregående. Tyvärr fotograferade vi icke deras utmärglade kroppar. De liknade ej ens människobarn: magen var stor och utstående, ben och senor voro synliga och ögonen djupt insjunkna i huvudet. Blicken var slö, utom när de fingo syn på något ätbart. Då blev det liv i blicken. Det tog tid innan deras magar blevo i skick och de började få kött på benen. Men i sinom tid blevo de friska. Deras intelligens hade dock tagit grundlig skada till följd av svält, varför de fingo lida därav i skolan. En del kunde inte lära sig läsa, förrän de blevo nästan fullvuxna, och de flesta av dessa krigsvärnlösa fingo sviter för livstiden. Alla blevo de dock duktiga i praktiskt arbete, och många av gossarna stå nu vid vårt lands gränser.

En kort tid efter det dessa sistnämnda barn hade kommit till hemmet, fick vårt land den första sändningen vete, som delades ut på kort. Vi fingo rätt mycket på vår andel, ty vi voro ju över tjugu personer. En del av vetet behöllo vi, men största delen bytte vi bort mot kornmjöl. Vi fingo fyra kg kornmjöl mot ett kg vete. Ljusare tider grydde för de små, ljust bröd fingo de nu äta, och jag gladdes och tackade Gud.

Våren kom med sol och värme. Barnen blevo livligare och fingo ett själfullare uttryck i sina ögon. Då hösten kom voro sju av barnen i skolåldern, men i stadens skola var elevantalet för stort, varför våra barn ej kunde mottagas. Det gällde därför att avskilja tid och krafter för skola i hemmet under det första läsåret. Följande år fingo de sedan komma till skolans andra klass. Lyckligare hade det varit att alltid få hålla skola inom hemmet, ty barnen voro lydiga och på allt sätt trevliga, innan de kommo under andra kamraters inflytande. De bibliska sanningarna sjönko på ett underbart sätt ned i deras hjärtan. Såsom ett exempel må nämnas följande: Då vi talade om Abrahams bön för Sodom och hur han bad om att staden måtte bliva bevarad från undergång, om där funnes tio rättfärdiga, sade plötsligt en sjuårig gosse: »Jag tror inte att det fanns tio gudfruktiga i M[alm]. De arbetade ju t. o. m. på söndagarna.» Gossen var sex år då han kom från M., men han hade gjort den iakttagelsen, att människorna där levde utan Gud.

En gång kom samme gosse hem från skolan och sade: »Lärarn sade, att en del av jorden kommer under vatten än en gång, fast det står i Guds ord, att Gud inte skall förgöra jorden med vatten flera gånger.» Dessa första barn voro en tacksam åkerteg att beså med ordets utsäde. Flera av dem gåvo sina hjärtan åt Gud.

Vid olika tider har Guds Ande varit mäktigt utgjuten i hemmet. Barnen ha levat ett innerligt böneliv. Ett tiotal har Jesus döpt i den Helige Ande och de ha prisat Gud i nya tungor. Lovprisningen har varit som bruset av stora vatten, och vi ha fröjdats inför Herrens ansikte. Flera ha begärt att få bli döpta i vatten, vilket även beviljats dem, varefter de ha blivit intagna såsom medlemmar i pingstförsamlingen på orten. Sorgligt nog ha de, då de ha kommit ut från hemmet, begynt att gå på egna vägar bort från Gud, trots de härligaste upplevelser. Så ha de blivit uteslutna enligt Herrens ord. Så vitt jag vet äro blott tre av barnen bevarade. Gud allena vet, om de hängivet tjäna Herren. De tyngsta och smärtsammaste upplevelserna har man, då de frälsta, som man har hoppats så mycket av, vända Frälsaren ryggen. Man frågar sig, om de verkligen skola gå förlorade. De ha ju varit och äro föremål för bön. Jesus är än i dag ute och söker de förlorade. Ära vare Hans namn!


Anna Nordqvist (1943) Barnhemmet i Nykarleby Minnesskrift i anledning av dess 25-åriga tillvaro 1918—1943.


Nästa kapitel: Gud förser.


Stig Haglund digitaliserade och tillhandahöll.
(Inf. 2004-05-31.)