Barnhemmet i Nykarleby Minnesskrift i anledning av dess 25-åriga tillvaro 1918—1943.
av
Anna Nordqvist



HÄLSOTILLSTÅNDET I HEMMET

.Bland en sådan skara barn, som vi ha och ha haft i vårt hem yppa sig helt naturligt sjukdomsfall ibland. Så ha vi flera gånger i hemmet haft mässling, kikhosta och vattkoppor. Men vi ha även haft svårare sjukdomar. Så fick t. ex. en liten flicka på sex månader hjärnhinneinflammation. Vi kallade på läkaren och hon konstaterade, att så var fallet. Då hon efter några dagar åter besökte oss, sade hon, att det fanns intet hopp att den sjuka flickan skulle tillfriskna. Barnet låg med styv nacke och stirrande blick. Vid samma tid hade ett annat barn insjuknat och doktorn hade haft det under observation, varvid lungtuberkulos konstaterades. Nu trodde doktorn, att denna lilla flicka hade fått tuberkulos hjärnhinneinflammation. Jag kom i nöd och tänkte: Är det jag som varit oförsiktig och vållat Ullans sjukdom och död? Sedan läkaren gått, kallade jag in mina medarbetare i hemmet. Vi läste om hur Jesus botade de sjuka, varefter vi böjde våra knän och framlade i bön den lilla flickan inför Herren. Vi fingo erfara att livets Herre var mitt ibland oss och vi förnummo, att vi hade det ombedda, varför vi prisade Gud. Då vi stego upp från bönen vände barnet på huvudet och tittade på oss var och en. Det blev stor fröjd i våra hjärtan. Efter ett par dagar kom läkaren åter på besök. Då hon såg barnet sade hon: Vad betyder detta? Sjukdomen är ju borta? Det blev en häftig kamp i mitt innersta: Skall jag tala om för henne, hur det gått till, eller skall jag låta bli, ty hon förstår ej detta. Men Gud gav mig nåd att vittna om hur Han gripit in såsom svar på bön. Ett halvt år efteråt frågade doktorn: — Fick barnet inga sviter? — Nej då.

Flickan växte upp och blev stark och duktig. Hon är ännu kvar i hemmet och sköter köket och kokar maten för hela hemmet. En annan gång var det en gosse i skolåldern som hade fått en mycket svår ledgångsreumatism. Han kunde icke röra sig utan måste lyftas. I flera månader låg han sjuk. Vi frågade gossen: — Tror du, att Gud kan göra dig frisk? Han svarade: — Ja.

En broder kom och smorde honom med olja och bad för honom. Gud helade honom ögonblickligen. Följande dag kunde han gå till skolan.

Hösten 1938 fick jag gallstensfeber och var länge sjuk. Läkarn sade, att jag måste opereras. Men så kom en broder och hälsade på. Han bad för mig. Jag blev frisk och har ej behövt opereras.

Gud hör och besvarar bön och förmår allt. Dock är det otaliga gånger Han ej på samma sätt har uppenbarat sin makt och vi ha fått fråga månget: varför?

I över tjugu år skonade Herren vårt hem från svårare epidemiska sjukdomar, men så kom scharlakansfebern. Tio barn insjuknade efterhand, så vi fingo vara i karantän i sex veckors tid, trots att de sjuka omedelbart fördes bort. Det var en mödosam och svår tid. Herren hjälpte dock, så att ingen fick sviter efter sjukdomen. Vi få säga med sångaren: »Tack för prövningar och strider! — Tack för vad vi ej förstå!»



Hemmets första begravning våren 1940.

Fastän många av barnen ha varit ytterst klena och svaga, då de kommit till hemmet, så blevo vi i 22 år bevarade från dödsfall. Men på våren 1940 tog Jesus, barnens vän, bort en söt liten gosse, som var endast ett år och sex månader gammal. Tre dagar låg den lille svårt sjuk. Våra hjärtan värkte, då vi sågo honom ligga död och kall. Dock var han ju nu i det bästa hemmet. Det var sorg och gråt bland stora och små. Ingen hade velat mista lille Seppo. Då jag bad till Gud om att få behålla honom, förnam jag, att han inte skulle få stanna längre på denna jord. Begravningen var en upplevelse för barnen. En stilla underbar stämning rådde bland dem under dagarna före. Det var som om himmelska väsen svävat i hemmet. Detta dödsfall har följts av två andra. Våren 1941 tog Herren åter hem en gosse och likaså våren 1942. Den ena var fem månader gammal och den andra åtta månader. Svårt har det varit för oss varje gång ett barn gått hem till Gud, men vid tanken på tidens ondska kunna vi ej annat än prisa Jesus, som tagit dem bort ur en förförisk värld. Honom vare ära för allt vad Han i sin stora vishet gör! Han är den som aldrig gör något misstag. Vi få taga både nöd och nåd av samma fadershand.


Utanför sommarbostaden.


Anna Nordqvist (1943) Barnhemmet i Nykarleby Minnesskrift i anledning av dess 25-åriga tillvaro 1918—1943.


Nästa kapitel: Barnens fröjder och sorger.


Stig Haglund digitaliserade och tillhandahöll.
(Inf. 2004-05-31.)