Där mitt ovan våra huvuden sträcker sig „Vintergatans” breda väg, ett stjärnsystem på miljarder solar och världar, „en bro av ljus från pol till pol”.
Våra förfäder kallade den „Vintergatan”, därför att den syntes om vintern och var som en väg med snö över himlens breda valv.
Romarna kände ej vinter och snö. De kallade henne „Mjölkvägen”, ty deras djärva fantasi berättade dem, att det vita var den mjölk, som flöt över, då himladrottningen Juno räckte sitt bröst ät jättebarnet Herkules.
Den vackraste bilden möter oss måhända från det gamla Grekland. Där trodde man, att detta himlens ljusa skapats genom att solen under evigheterna följt den vägen under sin vandring fram över himmelen. Och där solen gått fram och spritt ljus, där kunde — så tänkte de gamla i grekernas land — mörker icke råda.
Andra sågo i Vintergatan den fog varmed himmelens bägge halvor voro hopfästade. Hur långt än öster var från väster, måste de likväl en gång mötas. Det blev i den vita rand, som gick tvärs över himmelen.
Ännu en hög och poetisk tanke om Vintergatan: Ovidius berättar, att det är den väg, de odödliga gå, då de vandra till de saligas boningar. Det är djup och poesi i detta!
Varje stjärna och varje stjärnbild skulle bliva oss dubbelt kär och intressant, om vi blott kände något om den. Nu äro de så främmande och så okända för os.
„Karlavagnen” är en annan av de större stjärnbilder, de flesta väl känna. Även den kan giva stoff till vår fantasi, om den också icke kan jämföras med Vintergatan.
Karlavagnen är ett vackert nordiskt namn. Bilden är tydlig. Man har fogat stjärnorna samman till en vagn med hjul och tistelstång. Andra folks föreställningssätt har sammanfört stjärnorna till andra figurer. Kineserna ha däri sett en „skäppa”. Araberna ha i stjärnbilden i dyster fantasi skådat en „likkista”, de franska bönderna ha sätt vår stolta Karlavagn blott till en „ kastrull”, och engelsmännen har däri sett en „plog”.
En annan stjärna, som nog många av oss även kunna utpeka är „ Sirius”. Den blänker med sitt stiftande ljus i rött och violett icke längt från „Orions bälte” („De tre vise männen”). Det är en av himlens väldigaste solar, många, många gånger större än vår sol. Vore vi jättesolen Sirius så nära som vi äro vår egen sol, skulle vår jord för oändligt länge sedan hava uppgått i atomer.
Nu rusar Sirius fram i världsrymden, så långt fjärran från oss, att den i stället för en allt förbrännande sol blott blir en milt blänkande stjärna, himmelens kanske vackraste. När ett „stjärnfall” synes, tro många, att det verkligen är en stjärna, som faller. Nej, så är det ej, det är blott en bit vilsekommen materia (en „meteor”), som lik en hälsning därifrån når vår lustkrets, och där genom friktionen (gnidning) mot luften blir glödande. Men det var kanske en bit, slungad ut från solen, eller en liten, liten rest från en värld, som en gång genom en fruktansvärd katastrof gått under och vilken sedan i små atomer splittrats sönder och trots sin väldighet likt en handfull korn slungats ut i rymdens stora oändlighet. |
