Bitar och stumpar.

Det lövas i dal, och det knoppas på höjd. Snart skall göken gala, och svalan kvittra. Bojorna lossar, och livet väller fram. Åter en gång upplever vi vårens underbara pånyttfödande makter. Den, som riktigt vill uppleva våren, bör offra några timmars sömn och ge sig ut i skog och mark en ljum vårnatt. Det är ett myller av liv. Endast ett par korta timmar unnar skogens bevingade skaror sig en lätt vila. Redan vid den första ljusstrimman höres ripans skratt, som påstås väcka tjädertuppen ur hans slummer. Från sin gren är han genast färdig att börja sitt spel, så intensivt, om ock lågmält, att man kan nalkas trädet där han spelar, om man blott är vaksam och påpasslig och rör sig endast vid sisningarna. I kärrlaggen spelar en flock orrar och går löst på varandra med hugg och slag, så att fjädrarna yr omkring. Hjärpens vissla skär genom luften, och t. o. m. Jösse tar sig en titt ur sitt gömsle i busken. Endast den, som upplevat en soluppgång en vårmorgon i skogen, vet vad detta innebär. Det lönar sig att offra några timmars sömn. Vi ha vår endast en gång om året.



[Våren 2011 besökte vi Nykarleby. Eftersom enligt uppgift orrarna hade slutat spela vid Bådan, tog vi arla Valborgsmässafton en tur bortom Svinbacken i Ytterjeppo, öster om Riksåttan. Vi fick se och höra några spelande orrar och även trandans. Förstoring.]

*

Våren är också annars märklig och märkvärdig. Det är oro inte allenast i djurvärlden. Våra kuggbanor har helt enkelt råkat i gungning. Följer man vägen utmed östra älvstranden genom Jeppo, skall man finna, att det inte jäser bara i Ytterjeppo ända fram genom hela grov Jeppo. Längs mitten av vägen väller jäsleran fram och 100 meter, innan Vasa bussen anländer, känner man darrning i knävecken.

Grunden sviktar. Vägen vägrar att göra tjänst, och därför måste den risas. Skogsavverkarna får sina skogar rensade behändigt, ty staten behöver riset, och granriset är segt, så det ger säker grund. Snart skall vägbädden vara bärkraftig och kanske kuggandet rent av försvinna. Den som lever får se.

*

Annars är det också märkligt, huru gärna man försöker leva på kuggandet. I Lantmän och Andelsfolk lär man t. ex. fårägarna att kugga tackor påföljande trevliga sätt: Om en tackas lamm dött, och man vill ge den ett annat lamm att föda, flår man det döda lammet och låter skinnet torka i någon mån, varefter man knyter skinnet omkring det lamm man vill ge tackan. I de flesta fall tror tackan, att det är hennes eget lamm och låter det dia sig, och efter 2 à 3 dagar kan man ta bort skinnet, ty då har tackan redan vant sig vid detta lamm. Så enkelt går det till, och varför skulle det inte lyckas. Vi känner alla till, huru väl Rebecka lyckades i sina lammskinnsmanipulationer med gubben Isak. Han var visserligen något skumögd, men i alla fall — —

Och de åtta »bergsråden», som listade sig in i elektorsförsamlingen, varigenom vi fick en för oss svenskar omöjlig universitetslag! Vart inte detta också möjligt genom »kuggande«. På rösten hade ju väljarna bort känna igen dem, men lammskinnsförklädnaden bedrog i alla fall. Få se om partidagen i morgon är mäktig ett krafttag, eller skall svampen på och partiet falla sönder?

 

Tege, Österbottniska Posten, 14 maj 1937, nr 19, s. 2.
Nationalbibliotekets digitala samlingar.


Läs mer:
Fler Krönikor av Tege.
Fler artiklar och notiser ur Österbottniska Posten.
(Inf. 2021-04.18, rev. 2021-04-18 .)