”Vid tågstationen”

   
     

Jag umgicks varken gärna eller mycket med de där som hette Tomas-Kennet-Peter-Ulf men det hände sig. Jag kunde tröttna på tystnaden uppe i lärarcitadellet. Det skaffades ingen TV till det hem där jag växte upp, det skulle läsas eller lyssnas på radio, det skulle eventuellt diskuteras, men i synnerhet deras fin de siècle-diskussioner fann jag sövande. Ibland fick jag se på TV hemma hos Hans-Martin, men de gånger han arbetade med Veikko var inte ens det möjligt.
     Kraftverket och floden var fascinerande på hösten, då mörkret omslöt stenarna i vattnet och spången över dammen lystes upp av svaga lampor på rostiga stänger. På sommaren sökte sig kraftverkssekten till andra scener, ofta avstjälpningsplatsen eller den gamla tågstationen, så typiska i sin lockelse på småstadspojkarna. De tyckte inte om mig.

 
Så här såg det ut sommaren 1969 mellan stationshuset och magasinet flyttat från Kovjoki.
[Så här såg det ut sommaren 1969 mellan stationshuset och magasinet flyttat från Kovjoki.
Foto: Anders Fors.]



     Gunnar serverade mig sin visdom om småstaden efter incidenten med dressinen. På sjuttiotalet hade persontrafiken till Nijecarleby redan upphört, och godståget avgick en gång i veckan, alltid på torsdag, och det var inte en torsdag och dressinen stod parkerad under en grön presenning. Det doftade mörkgrönt och halvruttet som det gör i slutet av juli, och skymningen föll långsamt.




     En besk doft från syllarna, jag ligger mellan skenorna med ansiktet nedåt, stockvirket skaver mot min bröstkorg. En besk doft från syllarna, men pojkarna bad mig ligga här, eller kanske de tvingade mig, men det är inte lätt att göra skillnad på de sakerna. Nyss kom vi vandrande längs Grev Tottgatan, och långt borta mot Kovjoki till syntes kornblixtarna mot den mörknande himlen, ett åskväder passerade över inlandet. Och pojkarna sade inte mycket, allt genomfördes som


om det hade varit inövat, bort med presenningen, och så ett-två-tre lyftes den rödrostiga besten upp på rälsen, och ”Fjolliat” ska ligga där borta, det är mycket roligare då. Pojktänderna glimmar till i de små munnarna, och jag är huvudet högre än varenda en av dem, i ett skede drabbas jag av tanken att de slår som vågor mot mig och skvalpar runt omkring mig, att jag sugs nedåt, att jag är på väg att drunkna i pojkhopen, och sen ligger jag mellan skenorna och väntar.


Stationsområdet från Grev Tottgtatan, d.v.s. västerer 1969. Längst till höger det numera rivna utedasset.
[Stationsområdet från Grev Tottgtatan, d.v.s. väster, sommaren 1969. Längst till höger det numera rivna utedasset. Ungefär så långt som till bildens nederkant kunde man ränna med sparkstötting eller styrkälke om föret var riktigt bra, eller med andra ord, det var ”klaka”.
Foto: Anders Fors.]



     En dressin kommer och så pojkhögen ovanpå dressinen, dunk-dunk, och hävstången som pumpas och pumpas, tio armar som arbetar som en enda, och fem andedräkter som flåsar som en enda jättepust och ett massivt stånk och dressinen tar fart vid en murken perrong där inga passagerare längre ska stiga av eller på, och pojkhögen uppe på den rostiga farkosten tänker att han



borde ha varit bunden, han som ligger där framme, bunden med rep kring hela kroppen som i filmerna på TV, och då skulle han ha kapats av vid benen och halsen, fast det skulle ha blivit många delar då, delar att dela på. Och så skrattar pojkhögen, och det här får räcka som övning, tycks det på dressinen, en övning i överkörning, och så skrattas det, och det är


jag som heter Isak och som kallas ”Fjolliat” och snart ska jag bli överkörd av en dressin, så jag försöker hålla benen och armarna och bröstkorgen och ansiktet tryckta mot syllarna, och jag undrar om kornblixtarna ännu syns mot Kovjoki till, och det hörs åtminstone inget muller.


Stationsområdet mot söder 1982. Dressinskjulet var rivet vid den tiden, men det hade funnits ungefär vid den bortre signaler till vänster.
[Stationsområdet mot söder 1982. Dressinskjulet var rivet vid den tiden, men det hade funnits ungefär vid den bortre signalen till vänster. Notera tåget i fjärran!
Foto: Anders Fors.]



     ”Småstaden kan vara den hårdaste av miljöer för den som inte är liten i själen.” Och jag kan fortfarande se uttrycket i hans ansikte när han säger det, hans smala mun som flinar på ett vis som gör att man kunde tro att det är ett skämt, ifall man inte kände honom. Gunnar Veege skämtar aldrig, och hans ögon är blå, uttryckslösa, rösten låg.




     Du ska inte låta din själ krympa, Isak, säger han. Bastarderna kan göra vad som helst med din kropp. De kan tvinga den ned på marken, de kan spotta på den. Men de kommer inte åt din själ ifall du inte ger den till dem.


      Mina shorts var fläckiga av det träck som samlas mellan skenorna på en järnväg. Mitt ansikte var svärtat. Jag blödde inte. Jag grät inte heller. Pappa Gunnar tittade på mig, sen vände han bort blicken.


Peter Sandström (2008) Gigant, Schildts, s. 63–65.


Läs mer:
Mer prosa av S.
Fler järnvägsbilder av Anders Fors.
(Inf. 2008-11-25, rev. 2013-10-14 .)