Gunnar serverade mig sin visdom om småstaden efter incidenten med dressinen. På sjuttiotalet hade persontrafiken till Nijecarleby redan upphört, och godståget avgick en gång i veckan, alltid på torsdag, och det var inte en torsdag och dressinen stod parkerad under en grön presenning. Det doftade mörkgrönt och halvruttet som det gör i slutet av juli, och skymningen föll långsamt.
|
En besk doft från syllarna, jag ligger mellan skenorna med ansiktet nedåt, stockvirket skaver mot min bröstkorg. En besk doft från syllarna, men pojkarna bad mig ligga här, eller kanske de tvingade mig, men det är inte lätt att göra skillnad på de sakerna. Nyss kom vi vandrande längs Grev Tottgatan, och långt borta mot Kovjoki till syntes kornblixtarna mot den mörknande himlen, ett åskväder passerade över inlandet. Och pojkarna sade inte mycket, allt genomfördes som |
om det hade varit inövat, bort med presenningen, och så ett-två-tre lyftes den rödrostiga besten upp på rälsen, och ”Fjolliat” ska ligga där borta, det är mycket roligare då. Pojktänderna glimmar till i de små munnarna, och jag är huvudet högre än varenda en av dem, i ett skede drabbas jag av tanken att de slår som vågor mot mig och skvalpar runt omkring mig, att jag sugs nedåt, att jag är på väg att drunkna i pojkhopen, och sen ligger jag mellan skenorna och väntar. |
