Tammerfors.
3. Söndag. Nästa
morgon träffade vi i Lappo brodren Woldstedt.
Det
var en vacker Söndagsafton kl. 7 som jag på afstånd skådade
tornen i vårt goda efterlängtade NyCarleby. Utanför staden mötte
mig mycket folk; en snabblöpare sprang, och dessutom uttågade sällskaper
till Westerlunds spektakel. I staden halkade mitt öga långs fönsterraderna;
träffade väl ock månget bekant ansigte, men icke alla dem jag
sökte.
Och nu, Gudsfrid, mitt glada sköna
hem! Som en flykting vänder tillbaka till sitt fädernesland, så
kommer jag åter till din älskade port. — Återseendet af
Mamma, af syster, af gården och dess husfolk, som alltid, hjertligt och
innerligt gladt. — Mycket frågtes efter moster. På Kudnis stod
naturen i sin skönaste skrud, en herrlig tafla af trefnad, af lugn, af innerlig
fröjd och frid. Och när jag så kommer till mitt goda hem igen,
då andas jag åter så fritt, så lätt. Derute i verlden
är visserligen ofta frid i naturen som här; men der jagar ständigt
en tanke min fattiga själ: Ut! Ut! ingen hvila, ingen ro, verket skyndar,
det stora verket, som bearbetar din framtid, gosse! — Och så är
hvilan ingen hvila och ron är oro. Här är annorlunda, här
hviskar det: sätt dig, gode vandrare, hvila dig och plocka frugterna som
hänga öfver ditt hufvud. O, hörde jag engång vid den stora
hvilan en röst som tröstade och sade: „Sätt dig, gode vandrare,
vederqueck dig, och skörda nu den sena frugten du i tiden sådde!“
4. Måndag. De första af stadsvännerna,
som helsade på mig, voro H. Backman och Logren. — F. m. tillbragtes
med arrangementer.
E. m. visiter. Vänner
och väninnor mådde bra. Voro samma glada folk. Hos de goda Lithéns
till kl. 9 a. Beskrifning på Svenska Theatertruppen.
5.
Tisdag. Visite af bror Albert Dyhr; gladare humeur, men i grunden frö till
mycket missmod. Mellan lidelse och lidande är icke långt.
På
aftonen i sällskap med syster Sophie bivistat Westerlunds spektakel. Pjesen,
Röfvarhöfdingen Barbarossa, dålig och dåligt upförd.
— Lithéns ria är godt theaterhus; mer rät roade mig sällskapet
utanför rideaun.
6. Onsdag. Väntat
Rosenkampffs förgäfves. Med Schale kom ett besök på den af
Benzelstjerna nyligen opputsade och med kägelbana försedda Brunnsholmen.
Ett täckt ställe; romantiskt genom det eviga suset af forsen. En skön
afton, broder, blå himmel, klar sol och stilla, saligt lugn i qvällens
svalka.
7. Thorsdag. Varmt. Skref till
Blanken; halft poetiserande öfver naturens skönhet. Roade mig med naturens
små älsklingar, insekter och blommor. Om aftonen skref jag ute på
det gröna berget vid Lusthuset, med en vacker tafla för ögonen.
— Då kommo Rosenkampffs, röda, upblåsta af vind och solsken.
— De voro hjertligt välkomna, synnerligen lilla Putte Rosen, allas synnerliga
favorite. Samma afton spelades Falkland, med få åskådare.
8. Fredag. Simmade i det varma vädret. Visiter
i sällskap med moster, hos Turdins, Lithéns. Besåg hermeliner.
— Beundrade Lithéns rum. — P. S. Visiter sade jag, —
fjäskiga ord! Trefliga stunder hos goda vänner. Hos L:ns har jag ej
varit mycket. Hvad nu, Z? —
9.
Lördag. Varmt. — C. Stenroth kom hem. — Olyckliga studier. —
Trefligt lif på Kudnis, ovanligt rörligt
och lifligt denna tiden. Kommer mycket af ovana vid småfolk, neml. Putte,
en högst förståndig gosse. — Lyckliga dagar, Putte lilla,
måtte du aldrig sakna dem. Hvem säger oss ännu, hvad man i staten
du kan blifva, lilla oskyldiga planta?
10.
Söndag. Afhörde i kyrkan Fonselius, och tackade Gud för lycklig
resa. Moster, bref från H:fors med underrättelse om fru och fröken
Schaumans död. — Anna Lena Häggström hos oss. På
e. m. Kerrmans fruntimmer. Klockan ½ 9 promenerade vi med dem
till deras logis i staden på kort visite. — Samma afton spelte
Westerlund: U n i v e r s a l a r f v i n g e n,
stympadt och dåligt. Odag. À quoi pensez vous? Je le sais bien. —
Vos yeux jouissent au coté du pont noeuf. — Comment, i l s
v i e n t p a s e n c o r e?
— voilà que vous chagrine.
11.
Måndag. Red på friherrinnans vackra, stolta häst. Riddare, hvarthän? —
Visite hos Bergers tillika med fruntimmerna. — Odag. Hvad nu, redan 3 dagar! —
3 dagar och dock bedrager skenet. —
12.
Tisdag. Red, och denna gång genom staden å Högbacka; visite hos
vår f. d. dräng, Jacob. Sedermera några cabrioler med lilla
Putte i sadeln; gossen blef slutligen förskräckt och började skrika.
Cavallerist lär du inte bli, Putte! — S. d. voro Lithéns
fruntimmer hos oss. Trefligt, det begrips. Vi voro i trädgården, uppe
i min kammare. „Den lådan blef jag skrämd före.“ Promenad
till staden. Underlig? Icke densamme? — Skenet bedrager. —
A n m ä r k n. Somliga menniskor
äro orangerier; Utan att passionen eldar dem varma, frysa både rosor
och nässlor bort derinne. —
R
e f l e x. i n m e: Är då jag ett orangerie? —Nej,
broder, du är en varm källa som kokar i djupet, och lågan dernere
är dock ingen volcan. — Bref af Blanken.
13.
Onsdag. Westerlund spelte E r e m i t e n, samt sedan Q v ä k a r n
o c h d a n s ö s e n.
Den förra strunt; den sednare god pjes i sig sjelf och väl utförd
af den talentfulle Sjöberg. — En oefterhärmlig gravitetisk
hållning öfverallt, t. ex. vid orden: q v i n n a!
d u ä r c o q u e t t e!
— Ifriga applauder. Trefligt Spektakel, ehuru J. Lybecks bokhållare,
Rydberg, slungade en sten midt bland spektateurerne. Dit och dän med Lithéns.
14. Thorsdag. Åter vidtagit Ilias. Examin.
blommor. — E. m. i den trefliga Fåfängan. Fruntimmerna
der, femte Hammarins, doktorn och Isak Svahn. — Muntert nog. Sedan med
flickorna ut att ro. — Om gamla tider, älsklingsämnen, rika
på minnen af goda glada stunder. Hvarföre äro de ej mer? —
Ja, hvarföre blir af den gröna knoppen en redan halfutslagen blomma?
Hvarföre blir skymningen morgon? — Goda glada flickor, ni sjelfva
ären knoppen, edert lif är en morgonrad ännu? — Finge
det alltid så vara! Rosalie talade om aningar, om en oförklarlig hjertängslan
ibland. — Var lugn, goda Rosa, det hemlighetsfulla andelifvet inom oss
sjelfva är en verld full af villor, och själens makter gyckla så
ofta med den svaga menniskan. —
15.
Fredag. Slutat Resan genom Ilias efter 1 års arbete. — Insekter.
Kl. 7 a. promenad till spektaklet, i sällskap med Jeana Backman. Lithéns.
— Bjudning af G. W. Turdin. — S a p h o,
Tragedie i 5 akter, af Grillparzer. P j e s e n:
skön behandling af ett skönt ämne, storartad poesie, fulländadt
Tragiskt mästerverk. Oafbrutet intresse och djupt, rent
intryck, synnerligen der, hvarest hon anbefaller sitt minne åt kommande
slägten. — Vid detta ställe tror jag verkeligen att jag
l e f d e i p j e s e n,
hörde henne sjelf, såg henne sjelf; jag tror nästan att jag fällde
en tår. Ty fru W:ds A c t i o n var innerlig,
hänförande och d i c t i o n
ren och klangfull; hvaraf kom att styckets poesie gjorde mycket god effect. —
Phaons och Melittas roler gåfvos af W:d och fru Laurent försvarligt,
åtminstone störde de icke det helas goda intryck.
Allmänt
omtyckt blef detta stycke, hvilket bevisar temligen god smak i vår goda
stad. — Enhvar gick hem med ett varmt intryck i hjertat, ehuru det hos
somliga icke räckte längre än fram till landsvägen.
16. Lördag. Insekter och Ephemerer. Rikt ämne
för de sednare gåfvo spektaklerna. Mot aftonen en misslyckad kryss
sjöledes emot Fåfängan. — Vårt Kudnis sällskap
satt en del af dagen i den sköna trädgården. — Klockan 11
om aftonen ledsagade jag Josephine Calamnius till staden. —
17. Söndag. Den sköna morgonstunden blef
icke obegagnad. Kl. 7—8 morg. begåfvo sig Doctor Frosterus, Collander
och jag till B r u n n s h o l m e n,
hvarest redan brunnssällskapet, (hvaribland Sophie Olsson, Emelie Lindqvist,
A. Dyhr) m. fl. befunno sig. — Der arrangerades en liten v a l s;
hvarefter inscriptionerna studerades.
Les fenêtres
et les murailles
sont papier des canailles
var
en inscription. Derefter intog jag frukost hos L:ns och gick sedan i kyrkan. —
Molin predikte, Sockneadjunctens nya adjunct. — Goda, väl valda ämnen,
ett rent och innerligt språk prydde denna predikant. Under sitt föredrag
tog han en lifligt intresserad min, hvilken ibland kom bönderna att tro det
han skrattade.
Samma dag gafs Schillers stora
berömda sorgespel M a r i a S t u a r t
på W:ds theater! Jag ditkom, missbelåten på förhand. Och
var det, till en del, hela aftonen. F ö r s t
var personalen för liten. Mineur doublerade 2 roller, Hartman två (begge
högst uselt) och Westerlund tre, sedan han i den första som Mortimer
mördat sig sjelf, hvarefter han trodde sig dölja sin gengångares
skepnad under en annan rock. — F ö r d e t
a n d r a var ingen på sin plats, Sjöberg
(Leicester) undantagen. Fru W:d allra minst, hvad figur beträffar. Denna
feta, rödbrusiga lunsa dugde icke till Maria, oaktadt hon tänkte hjelpa
upp saken med sin action. Och likväl spelte hon här ojemförligt
sämre än i Sapho. —
Den täcka fru Laurent dugde icke heller till den fula Elisabeth;
förmådde ej heller uttrycka rollens afund och hat. Likväl var
hennes hållning effectfull nog, och bättre än man väntat.
— Den usle Hartman som bigtfader, grumlade hela den sköna bigtscenen.
Som Talbot anmärktes att han hade stort tycke af en brandvagt. — Mineur
blängde med ögonen och spelte medelmåttigt. — Men bäst
af alla gaf Sjöberg Leicesters roll, hal som en ål, krypande, smickrande
hofman, slutligen älskande, ångrande, rysligt förtviflande, då
han hörde bilan falla, och denna Leicesters förtviflan var det enda
intryck man hemförde.
18. Måndag.
Westerlund, på resande fot, trakterade oss med: H u g o
a f M o d e n a, e l l e r
T r o l l q v i n n a n
S i d o n i a, ett stycke under medelmåttan.
— Bland annat sågs fru W:d i svepning. Derefter deklamerade truppen
sina afskeds coupletter:
S j ö b e r g
sade:
Jag har
ej annat val än ur en öppen själ,
er
bjuda blott ett innerligt farväl.
Amen,
sade våra tolfskillingar.
Truppen utgjordes
af: C. W. Westerlund (cum laude); Fru Westerlund (Laudatur); Sjöberg (Laudatur);
Fru Laurent (cum laude); Mineur (approbatur); Fru Svedberg (admittitur); Hartman
(admittitur); Fru Hartman (approbatur); M:lle Halén (improbatur). —
Sist afbrändes ett litet fyrverkeri, och publiken
sade farväl åt detta nöje. En och annan af ungdomen hade verkligen
ledsamt derefter.
19. Tisdag. Hos L i t h é n s
på e. m. var ifrig dispute om theatern. Emedan jag gycklat litet med det
värda sällskapet, Monsieur Westerlund et C:nie, så måste
jag nu förklara mig. Mina fattiga Ephemerer hotades till och med med confiscation.
— En treflig eftermiddag; men jag fick bannor för glesa visiter, icke
just oförtjenta.
20. Onsdag.
M a r g r e t a, hvilken efter vanligheten läkte som en obandad tunna.
En Caffévisite hos L i t h é n s,
visavis les arrangements du jour demain. Vidare kl. 4 e. m., då Greta
höll litet bättre tätt och en bit af solen stal sig fram ur molnnegligéen,
då åkte Kudnis herrskapet i vagn till
H a r a l d. Först inne på
Backmans lilla Villa, ett särdeles trefligt och nätt ställe. —
Derifrån promenade till stora Harald. — Samtliga flickorna, 6 till
antalet, mådde bra. Det anmärktes just, att det vore en vacker skara
ungdom om nu till hvar och en af dem hade sin fästman. Men
Heu miserae, amor unde vobis? mas omnibus unde?
Nec toro hymen est (adsit!)
nec facibus ignis. —
Af Louise Kerrman emottog
jag hennes minnesbok till anteckning. Farlig och halsbrytande väg hitut;
Slarf af ortens myndigheter.
21. Thorsdag.
J o h a n n a. En skön och klar dag, med solsken och sommarluft. —
Flaggen var hissad, Lusthuset rikt blomsterklädt, en thron för Johannorna.
Johannorna, Moster och Syster trädde ut, och funno i Lusthuset goda vänner,
Lithéns och Calamnii fruntimmer. — I detsamma sköts; — Albert
Dyhr och jag. — Verser hade jag componerat:
S
t o r a J o h a n n a:
Hvem plockar rosen bäst?
Hvem
binder kransen
på dagens fest?
Hvem
vill så gerna, hvar du går,
strö
blommor på din stig,
och gerna dela hvarje
tår
och hvarje fröjd med dig?
Det vilja vi alla. Men kransen dig ger
den blommiga engel i famnen du ser;
Och fjerran ifrån dig din make ej glömt;
val känner han
dagen och minnes dig ömt.
Derför
vi brutit
rosen i dag;
derför
vi knutit
kransen i lag.
Sent i ditt lif,
när af åldern du hanns,
kröne dig sällhetens eviga krans.
L i l l a J o h a n n a:
Också åt dig, vår unga
tärna,
en krans vi knyte, och ack så gerna!
Men mins, Johanna!
som blommans vare ren din panna.
Och mins! ej kronan som faller snar
af blommans fägring det bästa var;
men blommans doft, den är
blommans krona:
Ack,
likna den!
Morgonstunden,
som var mycket treflig, firades med skålar, strufvor etc. Promenad med herrskapet
till staden kl. 10 f. m. — En stund hos Lithéns. Middag: regn.
Kl. 5 åter klart. Kl. 7 e. m. roende Kudnis fruntimmer till Fåfängan.
— Der en liten nätt aftonqvist. —
F a
r v ä l J o h a n n a.
22.
Fredag. M a g d a l e n a. Varm, men med behörig regnskur efter
middagen. — F. m. — Simning på Brunnsholmen, samt kägel
kastning med otour. — E. m. Kudnis fruntimmer hos Hammarins. —
Jag metade i Ragnörn; fick en fångst af 5 abborrar. — En stor
harf från Juthbacka.
23. Lördag.
A p o l l o n i a. Stormigt väder. — 410 v. Ilias. —
Halflugn på e. m. — Ometning i Ragnörn, patience epprouvée.
Och o ve! samma afton var mycket trefligt sällskap, L:ns och våra,
hos Turdins.
24. Söndag. C h r i s t
i n a. Helsade en så klar och vacker god morgon. Ve! att hon sedan
gret så fasligt. Klockan 6 på morgonqvisten stodo Albert Dyhr och
jag på altanen hos Lithéns och sköto nio skott. — „Allt
detta till din ära har du fått.“ —
Verser: God morgon, Christina! — knall!
Fall
inte så afundsjukt, rullgardin, ner!
Likgodt, blott fönstret jag
ser, blott fönstret jag ser! — knall!
Small
det inte som jorden gått sönder i stycken?
En liten möda och
ära mycken! — knall!
Skall
inte nu redan, du fagra knopp,
ditt blida öga mot oss se opp? —
knall!
All
verlden skall dansa och solen skall skina!
i himmel, på jord: Christina!
Christina!
Godmorgon
Cristina, jag dricker din skål i caffé, jag gratulerar. — Detta
hos L:ns kl. 7, flickorna blunda ännu.
Kl.
8 p å K u d n i s. Stora arrangementer för en
a n n a n, en mindre Christine, B. C. Damlin. Blomstermattor, en stor
halmgubbe med handskar i handen och följande verser:
Jag är en ärlig borgersman ifrån NyCarlby stad,
i alla mina lefnads dar en muntergök jag var.
Fast Major Roos
min morbror var, hvem kunde sådant tro?
Och Eko Margit var min far,
— en vacker slägt! Jojo! —
Jag blef dock stadens embetsman,
vicarie, om ni tron,
när Lata Erik, fattig karl, var stadd på permission.
Nyss kom jag hit, helt söndags klädd,
att gratulera dig; —
Men
— borst och klöf! — så jag blef rädd!
i
nacken tog man mig.
Och dängde hela min
person
med sådan fart inunder bron
att som en sten jag låg.
Då
kom en ärlig landsmadam, tog liket bort med sig;
hos
henne qvicknade jag vid och tänkte då på dig:
nej,
tusan pocker, tänkte jag,
den jungfrun
ger jag en god dag; —
Tvi, sådant
spratt jag gör!
etcet.
jag mins ej mera af hela smörjan. Som sagdt. Jag gick i kyrkan, Christina
mulnade. Jag gick derifrån, Christina gret. Hon mulnade verkeligen, ty jag
gick förbi. — Förbi! det är icke möjligt! — Och
likväl var det möjligt. — Jag satt i kyrkan som en drömmare,
jag gick derifrån, gick förbi, — vid Lybecks hörn kom jag
ihog; det var försent, tänkte jag, du får reparera felet i qväll.
— Men felet var icke så lätt repareradt. — Om aftonen sade
Christina: „du har varit rätt artig och rätt oartig på samma
dag!“ — Jag ville urskulda mig. „Det behöfs inte. Det var
endast jag som hade för stora pretentioner.“ — Jag teg tills det
skulle lugna; det drog längre ut än vanligt. — Felet var mitt.
Samma Christinædag, var äfven B
r u n n s d a n s tillstältd af Albert Dyhr. Var det jag som rådde
för att Christinas tårar sköljde herrskaperna genomvåta
och gjorde vägar och gator till ett chaos af smuts? — Alltnog, det dröp
af Sophie och mig, när vi kommo fram kl. ½ 8. —
D a n s e n — salveto! ungdomsfröjdare,
benupfriskare! — dansen, vill jag säga, var särdeles rolig. —
Alla ansigten glada (icke allas), alla små hjertan pickande af fröjd.
Och våta som vi voro, gick dansen som om vi med flit ville bli ännu
våtare. — Golfvet hade väl också litet tycke af en rännbacke,
men utföre och oppföre, det var saksamma.
Calle S., missbelåten alltsedan Françoisen på
Harald sistledne vinter, blef af flickorna narrad med i ringen. — Isak Svahn
ej rätt till humeur. — Albert Dyhr omtänksam för det allmänna
bästa. — Logren bortrest. — T:a L. var Christina i dag. —
Sophie Olsson utmärkt för sin munterhet, hvarvid Sophie Topelius upvaktade
med en och annan lexa. — Sophie Fonselius alfvarsam. Af henne frågade
jag hvad synd det kunde våra att dansa? — „Det är bäst,
sade hon, att hvar och en följer sin öfvertygelse.“
Med
ett ord, dansen hade varit särdeles rolig, om ej molnet varit på Christinas
panna. — |
