SEPTEMBER.
{1837}


    
Frid är i djupet ock.
Neder med domnad magt
böljornas lätta flock
lockiga hufvudet lagt.
Lekande löjans dans
ringlar ej ytan mer;
bländad af månans glans
sam hon till djupet ner.
Enslig på grönan strand
nickande björken ser
tankfull i vågen ner. —
Djupt uppå bottnens sand
darrar dess skugga skum,
men genom löfven ler
himmelsk en stjernas brand.
Helig och ljuf och stum
ser han från höjden ner,
fridens och månans land
spiller i vågens natt
glänsande strålars skatt
så silfverhvit — — — —


     Och stjernan kysser djupet med höjdens kyss. Det är en vacker stjerna; dess panna är så hvit, dess öga så blått, dess sken så mildt. Jag önskar den ville en stund förglömma sin höjd och sänka sig ned, ett litet stycke blott. På det att den blefve så klar, att ock om dagen dess stråle sken, — att den blefve en himmelsk sol, strålande af godhet och eld!
     Jag drömde att tonerna fingo gestalt och blefvo glänsande gnistor som flögo vida omkring. Det var ett skönt fyrverkeri. — Men rätt som det var tände gnistorna eld på utanverken kring en viss fästning, och adieu, constantia! — Kommer icke snart succurs, så gifva vi oss på nåd och onåd. — Men det kom. Och husch! flögo tongnistorna bort för en liten stund. Och sjelf for jag bort från toner och allt. — Adieu mon plaisir. — En vacker sand, men dess många hjertan äro sten och stoft —

Nykarleby bro och kyrka.


     1. Fredag. Regn, vacker port för hösten.
     E.m. hos Jeana Backman, musik m. m. Promenad hemåt kl. ¾ till 9. Det var ruskigt och mulet och mörkt. Alla gardiner ner — ingen själ på gatorna — blott regnet sqvalade och dröp öfverallt. — Af en gardin var ena sidan helt litet undanviken. — Jag såg — på min ära, det var intet annat än nyfikenhet — en så förlåtlig, en så naturlig last! Det var en som skref, une figure douce et jolie, bien connue. Qu'est cequ'elle écrit? ah! si c'etoit — — mitt ögonkast dig kysser, säger Ramido. — Serieuse? eh bien! douce et serieuse, toujours — douce, douce comme un  D o l c e  par Moscheles. På min ära, bara 3 gånger bort och kring 2 kvarteret tillbaka igen. — Slutligen tassade tunga steg vid det svarta hörnet, och jag flydde för stegen som en tjuf. Dormez bien, belle fille! — Il y a quelq'un qui pense, qui songe à toi! —


     2. Lördag. Med Dyhr i klockstapeln, egentligen för att kika efter furst Menschikoff, men besynnerligen för att d:o d:o efter General Finckenberg. — Nbene på Juthbacka, notabene genraln var i godt sällskap — nbene musik — nbene musikanter, förstås! — Men vår astronomie ville ej slå sig till pennings.
     Visite hos Apoth. Benzelstjerna, hvarest befunna sig gubben I. Lindqvist, Lybeck, m. fl. enkannerligen som sällskap åt  M a j o r  N i m e r s,  som ständigt talte om sitt dryga hushåll m.  m. s. Thoddy. — B:na artig värd. B. med Lt om upfostran — !?!


     3. Söndag. Lystes för Ingenieuren Carl Wilh. Wilander och Stiftsfröken Wendla Charlotta Lagermarck.
     E. m. Väckte Dyhr fråga om  g r a t u l a t i o n. — Jag bryr mig knapt om, sade Blanken, i fall intet Emelie är der. — Så, så. Men Dyhrn och jag gingo dristeliga, funna ett nätt sällskap af Juthbacka flickorna, Emmy L. m. fl. — Logren m. fl. — Den unga fästmön bjöd mig mycket artigt att stanna qvar till brölloppet. — Nu lekte vi göm ring. Sedan hviskningslek. Underteckn. plats emellan Caroline Backman och Emmy. — Blank kom sednare. — La belle mycket belle ce soir. Une taille gracieuse et magnifique! Elle sortait. — Promenad till Juthbacka. Mina Olsson:  j a g  t y c k e r  o m  a l l t  s o m  s m a k a r  g o d t!


     4. Måndag. — Redaction. — Krusbär i Fåfängan. Promenader i sällskap med Lybeck, Häggström, Dyhr, som slutligen stadnade på Kudnis, drucko thé och punsch i min vindskammare. H:m talte om sin courtise i Helsingfors Jag spridde sjelf ut att jag fått korgen af M:lle Törnqvist, sade han. —

 



     5. Tisdag. Josephine Calamnius hemkom på Najaden från sin Franska resa. — Jag såg henne ej än. — Red ut åt Lippjärfvi. — Väntade Turdins — Morbror G. hade rest ut emot damerna. Jeana, Blank och jag spatserade ut åt bron, narrades af några andra genomresande vagnar. — Point de vue.


     6 sept. Onsdag.  M i n  n a m n s d ag. — Blommor på caffebrickan som C:a skramlande bjöd der jag sof kl. ½  7. — Doftande Löfkojor. — Visite i staden. — OE. — Endast Neuman och Federley gratulerade och följde mig hem på f. m. då vi togo en klock. 11. —
     E. m. Red ut till vårt folk som 20 personer starkt skuro korn på Nyåkern. Besåg med myndig min arbetet. Trakterade derefter med bränvin öfver laget och lemnade sällskapet ganska belåtet. Red så söderut åt Juthbacka, vände vid grind och så hem i sträckt galopp. — Dröp af svett när jag steg af. Hemma fann jag mormor Wacklin och vår gamla Anna Helena som begge gratulerade. Goda menniskor. — Sednare i skumma qvällen till staden — visite hos Färg. Wahlberg. Derefter slag omkring. Men point de vue. Flickorna Lindqvist voro i dag hos A. H. Backman och fru Downer.


     7. Thorsdag. En högst treflig dag. — F. m. Promenad med bössa åt skogen. Solen sken mycket varm. Ingen hare och ingen tjäder. Blott grönsiskor, gulsparfvar, motaciller — dem ville jag ej skjuta. — Hvila i skuggan af en väldig gran. — Vink af Lundmark, „kom ut i e. m.“ — Ja Gubevars! Turdins hemkommo kl. 2 e. m. — Träffade Hindrik som hastigast. Hindrik hade haft mycket roligt. „Men hvad tycks? Jag såg visst legioner med flickor, både i Vauxhalln och andra ställen i Stockholm — men ingen så söt som Emelie Lindqvist.“ Klockan var omkr. 5 e. m. då vi från T:ns promenerade ut åt Juthbacka, då lyckan så ville, att vi just vid bron uphunno flickorna Lt och T:a Mellberg, gående — samma väg. Ainsi compagnie. B. courtoisie, c'est comique. Et moi?
     Hos Lk. befunno sig Isak Lindqvist och Häggström. Men nu fingo flickorna arbete — nästan utan mellanskåf. Först Hertziska Rondon, solarstycket, för 2 piano. — Var det fantasie? var det partiskhet för de spelande? Jag vet ej. Men mig förekom det som om tonernas vågor brusade skyhöga upp, så att de nådde till andens spetsar, och anden försänkte sig deri och försmälte tillsammans med dem i oändeligt flödande klarhet. Hertziska Rondon är lik en gryende morgon — först en stilla glänsande rodnad, sedan en stigande sol, än med en bländande åt alla sidor blixtsnabbt strömmande glans, än med skyar, drifna af vinden, böljande och vaggande i skiftande purpur och guld. Derföre hvilar ock öfver hela stycket ett solsken, oändligen herrligt och ljuft att skåda. Derföre är det ock lättare att förstå — ty sällan är ett sinne så hårdt eller så beklämdt, att icke någon stråle smyger sig in deri och breder sitt klara skimmer deröfver.
     Men derefter spelte flickorna, Emelie och Thilda Mellberg, sitt Adagio m. m. af Moscheles. — Det är ett stycke af underbart djup och derföre svårt att förstå. — Jag hade hört det engång förr, fäste mig då endast vid det brillanta och ljuft harmoniska som öfverallt framblixtrar derur. — Nu satte sig Lundmark brevid mig. „Det fägnar mig att musiken intresserar er. Men var nu upmärksam och följ noga med, gif akt på de ställen jag utmärker. Få se om det ej då skall synas i ett helt annat ljus.“ — Och flickorna spelte, hänförande väl, samman stämmande så noga, att det merändels var omöjligt att säga hvilketdera pianot då spelte och liksom lopp framom det andra. Och när jag då anansträngde öra och sinne att fasthålla det hela i dess stigande utveckling, då förekom det mig som om en oändeligen djup idée updykade derur, icke i solskensdrägt såsom i det förra stycket, men såsom ett underbart Måndunkel, hvari var uplöst allt jordens „We und Wonne“, bägge kämpande för försoning och frid. Så fortgår genom hela stycket en kamp mellan detta „We och detta Wonne“, som aldrig i ord kan uttryckas. När då den ena af de kämpande krafterna blir öfverlägsen och likasom söker att öfverrösta den andra, upkommer en tonstrid, en disharmonie som har en djup och philosophisk betydelse. — Men småningom afmattas de stridande, ett decrescendo vidtager, begge krafterna komma i en slags jemvigt, och ur denna jemvigt framträder då i moll och piano en samklang af begges röster i outsägligt ljufva och rörande toner. Och dessa toner, äro de ej stämmor utgångna ur andens innersta djup, sörjande flygtingar från den eviga harmoniens saliga källa, klagande andar som begära sin frid och sitt himmelska hemland åter? Men icke är det i Moll som harmoniens fulländning ligger — här är blott aningen, längtan, icke vissheten, målet, icke segern, men den heliga törsten derefter. Och derföre går genom hela Moscheles Adagio en mägtig men på engång mild och förklarad ande som likasom pekar åt höjden och säger melodiskt: „der är mitt eviga mål!“
     Så klarnade här en del af tonernas oändeligt rika och mångfaldiga verld, väl såsom en aning blott, men en aning ovärderlig genom sitt djup och sin skönhet. Och derföre är jag tacksam mot Lundmark som först sade: märk! och mot de englabarnen som skönt, så känsligt och uttrycksfullt utförde dessa stycken. Derföre sade jag åt dem: „den bästa lön för er vackra musik vore att ni finge höra er sjelfva spela den.“ — „Ja, sade Emmy, vi höra nästan intet alls af hvad vi sjelfva spela — men jag skulle så längta att höra någon annan spela detsamma för oss.“ Men Lundmark sade: „Tack, Emmy och Thilda. Det här Moscheleska stycket ville jag höra när jag dör.“ — En annan gång sade han: „vore ej musiken, så ville jag längesedan vara i grafven.“
     Farbror Isak var stolt och lycklig, och det med rätta. Flickorna sjelfva blyga och anspråkslösa, men också de litet lyckliga — goda, snälla barn! — Men Häggström var rolig att se, huru han, som annars aldrig bryr sig om musik, der man ej kan vinna något dermed, här bemödade sig att synas som en stor beundrare och amateur. „Jag är utomordentligt svag för musik, utomordentligt svag, jag försäkrar Herr Rådman. Mamsell Emelie spelar då alldeles obeskrifligt väl. Tullförvaltarn kan vara öfvertygad om att ingen kan vara mera intresserad af musik än jag.“ Jag såg väl, att Tullförvaltarn var litet Thomas, men i sitt goda och veka lynne tycktes han nu sätta tro till en del af försäkringarne. — Åt Emelie sade Hm: „Men tillstå nu M:lle Emelie, att ni spelar obeskrifligt, gudomligt vackert. I ert ställe skulle jag vara stolt — öfver en sådan musik.“ En smula ond öfver sådant tal, sade jag då, något hastigt: „det torde vara bäst att icke vara stolt öfver någonting“. Men Emmy rodnade, jag tror visst icke hon misstyckte  m i n a  ord.
     Så promenerade vi hem, alla i sällskap vid halfmånans sken. Jag hade redan frågat Emmy hvad hon skref så flitigt då och då. „Jag skref bara opp några dagar ur Ephemererna för min dagbok.“ — „Dagbok! Det är ju trefligt att vi sympathisera. Men jag försäkrar att det skall vara dubbelt så roligt att skrifva Ephemerer hädanefter.“
     „Nu godnatt! och måtte ni drömma bara scherzando!“
     Och måtte hela ditt lif vara en vacker Rondo, vek som Moscheles's moll, och stark och skön och glad som Hertz's Allegro och scherzando.


     8. Fredag. I sitt hjertas glädje sade gubben Lindqvist i går: „för all del go' herrar, låt oss nu träffas snart, i morgon t. ex. hos mig“. „Men, invände då Lundmark, ni har ju ert instrument här, vi kunde så gerna träffas här och höra om våra vackra stycken.“ — „Nej, sade Lt, till mig ska' ni komma.“ Och vi kommo nu i dag, enligt aftal, Lundmark, Häggström, Blank och jag, kl. ½ 6. Gubben var mycket artig som alltid hos sig. Men ingen skymt af fruntimmerna fingo vi se, vidare än en skymt af lilla Augusta. — Blanken var en smula otålig, d:o jag, men jag lät mig icke märka.
     Sednare kom Turdin dit. Thé bjöds och thoddy dracks, kryddadt af Häggströms anekdoter, Turdins berättelser om Petersburg, Lts och Lrks disputer om Svenskar och Ryssar, under det conversationen mest vände sig kring militäriska ämnen.
     Månne Häggström speculerar på Emmy? — Tror knapt, efter han fjäsar ouvert. Är åter en fint att blanda om sina kort — En stor politikus till karl. Hem kl. öfver 9. —


     9. Lördag. Promenad med bössa. Träffade vid nya kyrkogården Hindrik. — E. m. kl. 6 till Lybeck — hvarest befunno sig Blank, Häggström, Dyhr, Backman m. fl. — Thé och tobak. Stockholmska historietter af H. Backman. Var också fråga om Jeana B:s berättelse om Dyhrns och Emelies promenade på Alörn och E:s osanning. Dyhrn sökte rättfärdiga sig och henne. — Jag är här mera böjd att tro Dyhrn. Löjligast var fru Benzelstjernas ord: „voi fänin, om modren sku' se det här!“ — Men Hindrik hade en annan gång märkt något dylikt angående en månskenspromenad på bron. — Aj, aj, liebes Ding! Mais l'amour est aveugle. Jag tycker förb. om flickan ändå — —  — sade Hindrik. — Point de vue.


     10. Söndag. Afhörde Neuman, toujours le même.
     Förmiddagsvisite hos Josephine Calamnius, som hade outtömliga berättelser om Frankrike och Fécamp, der hon dröjt i 3 veckors tid och blifvit mycket artigt bemött. — Hon hade läst ur minnet några verser ur Frithiof och de hade funnit Svenskan låta alldeles utomordentligt väl. —
     E. m. Mamma hos Lagermarcks, Promenader i sällskap med Dyhr och Backman — men — point de vue — det är en besatt otour.  —


     11. Måndag. Jouerade på e. m. af visite af Tante Calamnius med M:lle dotter Josephine. Äfven J. Lybeck några ögonblick, men vågade sig ej ner. Beskrifning på Fécamp, moder och seder och menniskor. Monsieur Ferret. Fru Snellman som medföljde hade en gång åderlåtits af Napoleons gamla läkare som sade: „n'ayez pas peur, Madame! jamais je ne ferai mal à une si belle dame.“


     12. Tisdag. NyCarleby befolkas småningom åter. I dag kommo Hammarins som medförde underrättelse att Lithéns och Sophie äro i antågande.
     E. m. Ephemerer. „Var så god och lemna det här åt M:lle Emelie.“ A: Hos. Turdins, der Lundmark, Lindqvist, Hammarin, Sjöberg m. fl. voro på thoddy. — Med Hindrik kort visite på Kudnis. Der såg han Emelies Minnesbok — tecknade sitt namn och ett ord till med blyertspenna i ett litet bortgömdt hörn. — Ja, min gosse, håll ord. På min ära, om lilla Emmy blefve din fru, skulle jag gratulera både dig och henne, tout sincèrement, ma foi, det gjorde jag. Aber, liebes kind, du verzeihst mir ja des guten Wunsches willen! Lundmark väckte fråga om den gouvernante, som man reqvirerat från Stockholm, proponerade att hon skulle bo hos oss på Kudnis. — Förslaget föreföll mig antageligt, men icke så Mamma, som ej ville binda sig af främmande.


     13. Onsdag. Lundmark på Kudnis angående gouvernanten. Mamma antog ej anbudet — Lrk vände sig sedan till Hammarins som också vägrade, hvarföre hela den vackra planen blef till intet.
S. d. med Blank på kort afskedsvisite hos Lindqvistens. Point de dames. „Åh, mente gubben, intet blir det resa så snart, gör om visiten än en gång.“ — Hm!
     S. d. kom Johanna Calamnius på briggen Enigheten hem från Stockholm. — Hur går med vår resa? B. vill i morgon, men det är litet hårdt att resa just när våra vänner äro hvar minut att vänta. — E. m. Hos Turdins, der Mademoiselle Åberg från Sthm, en mycket hygglig flicka, spelte præluder m. m. för piano med beundransvärd fermeté, precision och styrka. — Staccato och forte äro hennes starka sida, men derjemte har hon en ganska god touche, och öfverträffar våra flickor i vissa partier.


     14. Thorsdag. Beau temps. Knapt ännu stadde i resebestyr, surprenerades vi angenämt af bröderna Staudinger och Elfving, som veko in på resan åt H:fors! — Potz tausend! mina gubbar. Blanken gör Justus sällskap, Calle S. stannar qvar ett par dagar och följer mig. — Jag ger mitt Stipendium f—n, med respekt sagdt. — Må göra. Bon! Du är en hedersgubbe, Carole frater! Bon! sade Blanken, så slipper jag att höra dina klagovisor. Oui! Nu är lustigt att lefva, mina vänner. — Hvart nu? på kort visite till Dyhrn. Vi följas, Kudnis Lifgarde är åter 5 man starkt. „Men se, hvem kommer der, svart som en korp — — —? Mirakel! det Ahllund är! — På d—ng kärra, herr Rådman? he he he, helsade Ahllund, jag skäms verkligen för herrarna, men“ — etcet. — „Så är det, genmälte Justus, stundom herre och stundom dräng, säger ordspråket.“ — Men Dyhrn var Liberal, vi drucko copiöst, gammalt vin. Men hvart nu? Sansa sig, mina herrar! — Varm af vin och — — —? Se! välkommen! — Bror är god och sitter ner. — Jaså, minnesboken. Bed Mamsell Emelie komma ner. — — — — — — — — Var så god och stig in — sitt ner (vis à vis, tête à tête) — Jag hämtar en liten grönpermad rymmare. — Jag tackar så mycket. — Äran är min och nöjet med. — Tack för sednaste musiken, den gjorde godt. Hvar har ni varit så osynlig? — Mest hemma, Mamma är sjuk. —
Sonne.
Jag har intet sett er i fönstret engång. Såg ni (fördömda ni!) — Såg ni nyss hvem som gick förbi? — Nej. — Ja gissa då. — Hur skall jag kunna gissa? Säg hvem det var. — Alls inte, gissa blott, försök! — Jag kan intet. — Då säger jag heller intet. — Jag kan helsa från prosten *) Jaså — Jag var der i går; han spelte på sitt gamla klaver. — Åh! — Men mera tycker jag om er musik. Hvarföre går han ej hos Tullförvaltarn? — Jag vet inte alls. Kanske han är afundsjuk? (i parenthes, en stor dumhet som jag efteråt ångrade, men stod ej att hjelpa) Aj så ni talar!
     När reser herrarna? — I dag. — Åh, res inte! — Inte? — hvem skulle det intressera om vi reste eller inte? — Jag vet inte, — oss alla. — Ni är mycket god. Jag tror er ändå knapt. — Hvarföre så? — Ingen har bett oss stanna. — Men om nu alla bad' — ? — Det gör' visst intet alla, men om bara någon bad' — — Åh, res inte!— — — Tackar oändeligen för artigheten — Jag reser visst inte. —

*) I går var jag med Blank på afsked hos Prosten, som då vi inträdde spelte ett mycket svårt stycke och märkte oss intet. — Vi hörde en god stund. Han las noter med otrolig fermeté. — Slutligen vände han sig om, och var mycket artig mot oss.


V e r s  i  M i n n e s b o k e n.

De sköna dagar njut då våren knoppas,
då lifvet leker än och hjertat hoppas!
I minnets spegel, i den evigt klara,
låt äfven mig få vara.
                               N:by d. 31 Aug.

                          ———

               Men Justus Staudinger, Elfving och Blank reste strax på e. m. Blanken sittande på en mycket hög resning. — Calle S:r och jag följde till Juthas, der vi med ett glas punsch önskade herrarna lycklig resa. — Men Calle S. och jag vände åter om. — Flickorna Calamnius thé hos oss. — Kl. 7, då det redan skymde, med Calle S:r till Juthbacka enligt väderkorn som icke bedrog. Herskapet Turdin och M:lle Åberg voro nu här, begge piano's höllo ännu hvarandra sällskap, och våra solar- och lunarstycken klungo åter obeskrifligt harmoniska och vackra under „Bånens“ händer. — En flägt kom då emot fönstret som skakade. „Se, sade jag till E., till och med fönsterna aplaudera åt er!“ — Men E. var litet mera tankfull än vanligt — var det för Justus S:rs skull? hviskade en liten brummande jalousiemygga. — Caroline Backman drog på samma sträng, vi satte E. i pinligt förhör, men det var mig omöjligt att gissa. — Visst slog mig samvetet för en viss sak, — men mycket möjligt är, att den lilla betänkligheten alls icke rörde hvarken Justus eller mig.
     Gubben I —, Lrk — M:lle Åberg spelte sina preludier, och flygeln ljöd ovanligt kort och hård under hennes starka, men likväl behagliga fingrar. Lundmark var mycket intresserad.
     Fullmånspromenad, först följande hem flickorna Lindqvist. Derefter åter escorterade Calle S:r och jag Juthbackaflickorna hem. — „Jag hör Tullförvaltarns röst.“ — „Jag ser på rösten, sade Olle Nötbom. — Ah, jag ber, sans comparaison, var meningen.“
     Borta är nu vår sommarsol, vår varma dag, vår milda qväll. Det gröna bleknar, det gula, gulnar mer, det ljusa skymmer, och skuggorna komma oftare igen. —
Nacht in der
Sonne.
Det var en vacker qväll, en dunkel natt, så lugn och varm ändock, full af blommors doft och lena flägtars sus öfver gröna blad. — På jordens friska vall var friden bäddad mellan valmostänglar — men öfver blåa himlars hvalf flöt blida stjernors sken „så silfverhvitt“. — Men dagen kommer, dess blick är matt, dess panna molnig och stormig. — Se till, att alla blommor plockats. Jag fruktar frost, jag fruktar starka vindar som bryta, härja.
     Adieu! Im Schütze Gottes, liebes kind! Herunter ist bald meine Sonne — meine helle Sonne der Nacht, der Schatten Besiegerin. Fern leuchtender Sternen süsses Licht! — Göttin des einsam wandernden Mondes, Selene, goldenes Auge des nachtlichen Himmels, sanfte Bezauberin! Ich soll dich nimm er sehen so wie ich dich jüngst gesehen habe. Durch Wolken werde ich dein sanftes Licht bewundern. Du ziehst dich in der Höhe zurück, du fliehst fern hinweck, ich will auch fliehen wohin die Winde treiben. Ich will den Staub küssen, — mein Wolken-Himmel, mein Nebel-Glück hat der Erde Wind zerstreut. So ein zartes Gebäude ist für die Erde nicht. Sie versteht den Himmel nicht, sie liebt den Staub, das dunkle Kind seines dunklen Schosses. Warum nicht ich? Lebewohl! Lebewohl!
     O mein zartes Blumelein, verlasse dich auf die Erde nicht, baue nicht auf Nebelgrund — Treue ist ein wackrer Nebel — sie weicht unter deinen Füssen. — Sey immer re in und hoch und gut, lass nimmer deine Sterne im Staube stürtzen. Dann soll ich nimmer — horchst du? — nimmer dein vergessen.


     15. Fredag. F. m. Omete med Staudinger. Vattnet var redan höstlikt och svart, strömmen gick stark, och skum betäckte dess lugna yta. Derföre ville nu ingen abbor nappa och ingen idpojke visa sin hvita sida. Med byte af några små mörtar reste vi hem igen.
     — E. m. Mycket språng att skaffa oss ridhästar till i afton. Alla försök misslyckades. I vår nöd mötte vi Hindrik Backman, som bjöd oss in till A. H. Häggström, der vi smorde oss med sockerbröd m. m.
     Slutligen fingo vi oss ett par Rosinanter — kl. ½ 9. a. redo vi ut, Calle S., och jag. Lundmark m. fl. herrar stodo vid torget. — Det är rätt, sade han. Jag mins nog i mina unga dar. Jag ville nu vara i Herr T:s ställe. — Tack, min hedersgubbe, jag tycker om dig. — Nu, midt under den sena qvällens skuggor voro alla andra skuggor som en rök försvunna. — Vi redo lustigt fram söderut på vägen åt Wasa — än i galopp, än i traf, än i sakta lunk. — Vi redo förbi Juthas in åt stora vägen genom skogen. Det var så gladt mellan furorna — himlen var något molnig, men luften mycket varm. Vi stego af och svalkade oss, under det hästarna pustade. — „Arma kräk, äro visst hungriga.“ Vi återvända till Juthas, be att få köpa bröd åt hästarne — fanns ej annat än mjukt. — Redo ånyo söderut, sjöngo, skrattade, berättade galna historier, men vid hvarje aflägset dån af rullande hjul drogo vi tyglarne in och lyssnade med återhållen anda. Vi väntade våra Stockholmare, men vergebens. Redo ända nära Storsved 1 ½ mil från staden — hade ridit längre om ej hästarna tröttnat. — En mycket rolig färd. Återvände kl. ¾ till 12 om natten.


     16. Lördag. Bud har kommit, att våra väntade redan i Thorsdags träffats i Wasa. Det är sannerligen derföre endast i afsigt att skaffa min gode broder Calle någon ersättning för hans väntan, som jag i dag antager Morbror G. Turdins bjudning att bevista den stora utskjutningen på Oxkangar. — Calle och jag afreste således kl. 11 f. m., kommo utan äfventyr till Oravais malm, lastageplatsen, funno stora båten redan bortfaren, men kommo öfver i sällskap med en hop bondfolk, dem nyfikenheten lockade till samma mål. — På Oxkangar holme funno vi en myckenhet af stadens och Kimobruks herremän (Äfven Hedbergarne, W. Essen m. fl.) samt tusendetals folk af alla åldrar och kön, dels varfstimmermän och deras familjer, dels sjelfbjudna åskådare — kort middag, caffe, väntan, musik af en bondgosse som var lam i båda benen. — Slutligen kl. 5 kilning, första, andra gången — paus — en bondkäring var mycket närgången med sitt såpämbare. — Turdin föste henne unnan — „si han de!“ skrek käringen, och ett litet tumult upstod. — Nu kilas åter, folket tränges, ställningar ramla, folket viker, knack, knack, knack, knack, knack! från alla håll — massan röres, den tunga kolossen glider ner med stigande fart, omedvetet höjer sig ett tusenstämmigt hurrarop, och med ofantelig tyngd stupar skeppets breda bringa ned uti vattenbädden, som vikande för våldet lemnar en försvinnande grop och med krithvitt saltskum bestänker den nydöpta  E m e l i e s  svarta, glänsande sidor.
     Denna utgång var den vackraste och den lyckligaste man kan tänka sig. Allas belåtenhet, den omtalta käringens undantagen, var ganska stor. Vi gratulerade Hindrik till „Emelies utskjutning“, önskande att han i framtiden måtte kunna åstadkomma något dylikt.
     Sedan nu det förnämsta så väl aflupit, återstod den ingalunda mindst vigtiga delen af dagens högtidlighet, att dricka den nydöptas välgång. „Måtte den nya Emelie ständigt vara så läns som mitt glas nu blir.“ Hindrik var ingen falsk värd — punschen flödade rikligen. Midt under detta poculerande var det en som berättade, att han kl. 4 e. m. hade mött de våra på vägen i Oravais. — Nu var svårt att längre dröja. — De andra herrarna skulle stanna qvar. Calle och jag tänkte resa, fingo ingen båt. — Rundtomkring var muntert vivat, den manliga delen af gästerna ingenting mindre än nykter, den qvinliga delen flängande om i dans med herrarna på gården, både menuet och polska, den sednare icke mycket ceremoniös. — Jungfrurna på stället deltogo häri, likaledes de mindre afsigkomna af de unga drängarna. — En munter, en galen dans, der åskådaren, medan en sakta vind blåste och de dansande svängde lustiga om, då och då fick en skymt af vuer som icke voro ämnade för hvar mans ögon. Men småningom uphörde flänget på gården, och de ifrigaste drogo sig in i en stuga att fortsätta polskan. — Nu var slagsmålens gyllene tider, örfilar smälde här och der, äfven Turdin, patron, fick en, men den arme gifvaren blef derföre illa nertvålad.
     Mellan Pedersöre timmermännen och Wöroiterna var en stark jalousi rådande, emedan desse sednare, mest unga raska gossar, alltför närgånget courtiserat damerna i Wöro och spelt hemfolket ur brädet. — Ett häftigt slagsmål upstod nu med påkar och stenar — med möda förmådde Wennerholm hejda de ifrigaste.
     Ändtligen souperades, caffe intogs, sällskapet skingrade sig dels en och en, dels två och två i nattens försåtliga skuggor. Calle och jag sade vackert adieu, och inskeppade oss med ett sällskap Oravaisare, större delen mosiga. Styrmannen tumlade just vid stranden öfver relingen och krälade lungvåt opp igen. Vi lade oss, insvepta i våra kappor, att sofva på bottnen af båten, och hörde undertiden huru man gissade hvad vi kunde vara för folk. „Int må hä full vara nå skälmar?“ sade en. — Nej, sade de andra. — Natten var lugn och klar, men ganska kall. Styrmannen frös som en hund. — Lycklig landning vid lastageplatsen, der vi gåfvo roddarne litet att styrka sig med i den nära krogen, och reste så hemåt med H. Nyman till kusk. Denne körde som en galning, efter mer än en lifsfara kommo vi välbehållna fram till Kudnis kl. 4 om morgonen. — Här kunde jag ej afhålla mig att smyga in i sängkammaren och med en hjertelig kyss  h e l s a  v å r  g o d a  S o p h i e  v ä l k o m m e n.  — Hon hade föga förändrats till sitt yttre, mig fann hon förskräckligt solbränd och brun. Kl. var väl 5 när jag insomnade.


     17. Söndag. Om morgonen promenerade Sophie och jag i trädgården, som ännu var grön. — Vår lilla flicka är nu mycket gladare och hyggligare än förr, vår lilla flicka är nu stor — vi skola få trefligt på Kudnis, ma chère amie! — Svenska accenten i hennes mund låter ovan i början. Presentation för Calle Staudinger. Visite af Styrman F. Alcenius. Bjudning att vara fadder hos Synnerbergs. Kl. 12 med Sophie visite hos  L i t h é n s  — Välkomna, små flickor, Rosa och Thilda. Det är mycket roligt att ändå få träffa er. Välkommen min goa morbror, goa moster. — Alla sig lika. Alla ändå litet mera pratsamma än förr. Huru mycket att berätta!
     S. d. e. m. kl. 3 fadder hos Synnerbergs åt deras lilla son Carl. Stod emot Josephine Calamnius, Albert Dyhr emot Sophie; bägge togo vi ut vår rätt. — Kl. 5 var jag åter hem hos Calle som emellertid tagit sig en blund. Promenad åt staden, inne hos Lithéns, hos fruntimmerna som voro högst muntra och trefliga — beskrefvo Stockholm, Upsala, ångfartyget, resan, sällskapet och herren vet icke allt hvad. Men vi hörde och mådde mycket väl. — Toujours la même — och lui même, ja nästan helt och hållet. — Sednare kommo Mamma och Sophie hit från Synnerbergs. Här pratade vi allt till kl. 10 — och skildes muntra åt. Calle var alls icke missbelåten. „Det är en förb. söt flicka, den Thilda, ja, tamme f—n, tycker jag inte det.“ — „Alldeles det, min gulle bror.“


     18. Måndag. — F. m. med Calle Staudinger visite hos Turdins, Lithéns der. — När reser herrarna? i dag. — Verkeligen? — Ja visst, tror jag. — Promenade med fruntimmerna åt prostegården. — Tout presque comme jadis. — Beskyddade damerna för kor. — E. m. med Calle, visite hos Lithéns. Man uptog och hopsatte nya förmaksmöbler; fruntimmerna criticerade dem. — Två helt små soffor. Två platser. Thilda: „du är mycket underlig, aldrig lika, nu så glad, fast du skall resa imorgon.“ — „Skall jag ej vara glad att ha träffat er innan jag far?“ — „Ja, men så var du ej förr.“ „Är det ej bättre så här?“ — „Jag vet inte.“ — „Du är rolig, söta T:a, hur mången gång fick jag ej förr bannor för min alfvarsamhet? och nu för det jag är glad?“ — „Men man skall ej vara för mycket någondera.“ — — — Tu vois bien, chère fille — les temps s'ont changes il y a une instincte étonnante des filles qui les fait concevoir les plus fins changements des hommes — oui, tu a raison, pauvre fille, bonne fille, fille toujours chère, jamais n'oubliée par moi!
     Lithéns till Lundmarks — hemma — Sednare: Flickorna Lithén hos oss. — Åto gässtrufvor — än om Stockholm än om resan; visade mitt herbarium som innehöll blommor af: Thilda Lithén, Charlotte Staudinger, Louis Kerrman, Caroline Backman, Justus S:r, Selene. — Om den sista upstod bryderie. — Råkade i pinligt förhör — satte första blomman främst. — T:a ville ej tro det — Rosa talte ständigt om månblomman — T:a tog bort sin — fick med möda igen. — Flickorna souperade hos oss. — Promenade tillsammans till staden. T:a: hvarföre? och åter hvarföre? Fråga intet så, jag ljuger aldrig. —


     19. Tisdag. F. m. afskedsvisiter hos Turdins, Lithéns. m. m. — Skjutspenningar af T:n. Arrangementerna snart i ordning med biträde af Mamma. Sedan en stadig middag. Så: adieu min älskade Mamma, min snälla Sophie, min lilla Fanny. Adieu Kudnis, nu är du grön ännu, snart gul och när vi härnäst träffas, snöhvit. — Tack för alla glada dagar denna sommar. — Väl ha dunkla skyar här och der förmörkat en stund och en annan, men du har alltid varit grön och god och glad. Haf derföre tack, mitt vackra glada hem!
     Nu bar det af, lyckligen genom staden, lyckligen förbi L:ns, der vi gåfvo och emottogo en afskedsnick. — Lyckligen ända till kyrkan och bron, men der hette det: ptrrroh! — Vi behöfde slantar och lakritz. — „Spring, Janne, till Dyhrn“ — Janne sprang med en billet. — Fins inte. Kors! slantar och lakritz, så oumbärliga saker! — Nej, vi måste nödvändigt förse oss dermed. — Vi gå till Dyhrn. — Sagdt och gjordt. Calle följde mycket villigt med — hästen lemnades vid bron. — Men Dyhrn fick roligt. — Flickorna kommo ut i Contoiret — obligerte oss in — hvad var att göra — vi suto ner och pratade, drucko caffe, suto ytterligare en stund. — Nej! nu adieu, små flickor. — Och i vår stora brådska glömde vi qvar just slantarne; för hvars skull vi kommit. — Men Dyhrn följde till Juthbacka kroken. —
     Men till Juthbacka rymde några ögonkast. — Nu är Hilda Winge der, nu är Emmy L. der, nu spela de sin Hertziska Rondo! — Resa vi inte in, sade Calle — Passe! du är rolig. — Ytterligare kort uppehåll vid Forsbacka. —


A d i e u  N y C a r l e b y.

     Två kära plantor vårdades ömt i vår famn. Vid Kaup kysste de hvarandra alltför förtroligt — den ena gaf upp ett klageligt ljud och öfversköljde med sitt klara punschblod bror Calle aldeles. — Vi måste då genast till vår tröst trycka dess tvillingssyster till våra läppar — hvarefter vi fortsatte resan.
     Mellan Markola och Frändila är en mycket vacker skog; månan gick opp, vi sjöngo med muntert mod. —
     Nattqvarter kl. 9 på Frändila — visite af obehörigt folk. —
     Sannerligen är icke menniskan ett underligt ting, tror jag Syrach säger. Un veritable Cameleont, ma foi, blanc et noir — le moment regne, gouverne tout!


     20. Onsdag. Fortsättning utan äfventyr från Kauhava till Tulijoki i Wirdois. Här var redan gästrummet uptaget, och vi fingo nöja oss med en liten kall och lopphvimlande kammare. Sofvo ändå godt.


Tulijoki by i Wirdois.


     21. Thorsdag. Väcktes följande morgon af en röst: „Si! ja kund' just tro dä sku vara Topiljus!“ åt hvilket Calle hade mycket roligt. — Mjuka tjenare! det var Gustaf Lindqvist, och Carin låg i gästrummet. De reste med egna hästar och hade dröjt 3 veckor på resan från H:fors. Janne Levelius hade på framresan kolat af på Ilmoila gästgifvargård. — Thorsdagen hunno vi fram till Huutjerfvi utan malheur, undant. ett litet „et sat sattua“, hvarvid Calle fick ett vänskapligt slag på tassarna. — Fångade en lysmask — Resonerade med en gubbe som räknade ut, att det väl torde vara „nelje tuhatta tähtiset taivasa“ och storligen undrade hvad de kunde vara gjorda af för slag. „Kylle sielä ole ihmisiä kans“, mente jag, — men gubben sade „voi! voi! kukas tiät!“


     22. Fredag. Från Huutjerfvi framåt. — Marknad i Tavastehus — högst löjliga vuer åt alla håll — ty Backi rike var stort bland Hämäläiset. — Vidare med god fart. — Men 2 mil från H:fors, midt under farten nedför en backe, föll högra hjulet och rullade upp på en stor sten, under det kärran utan vidare malheur stadnade. Que faire? skjutspojken var alnshög. Hjulringen bortfallen. — Men Calle var händig, gjorde en ny af vidjor — efter mycket bråkande kommo vi till Helsingeby, — hjulnafven brännande het smorde den ytterligare dugtigt — kommo så piano den 23 September kl. 5 om morgonen till

H e l s i n g f o r s

Topelius dagböcker (1921) tredje bandet första avd. utgifna af Paul Nyberg.


Nästa införda månad: December 1837.
(Inf. 2004-09-03.)