Kanaler
kanaler. Redan mot slutet av medeltiden inleddes arbetet på en kanal, som skulle förbinda Saimen med Finska viken. Det avstannade dock snart på grund av oövervinnliga tekniska svårigheter. Ännu 1840 kunde man vid Villmanstrand skönja spåren av det man åstadkommit på en sträcka av 118 m. Gustav Vasa hade planer på att återuppta arbetet på samma plats, men planerna förföll vid hans död. En ny genomgrävning i lättare terräng som sattes i gång av Karl IX blev likaså aldrig avslutad. Denna det finländska kanalbyggandets kungstanke kunde förverkligas först genom Saima kanal (se d.o.), som byggdes i mitten av förra seklet.

Den första slusskanalen i landet byggdes 1832 av N.L. Arppe i Pielis älv (Utra, ombyggd 1951). De flesta k. på våra inre vattenvägar tillkom på 1800-t., då transportmedlen till lands hade ringa kapacitet. På 1850-t. fördes en livlig debatt om k. kontra järnvägar, i vilken bl.a. Lars Gabriel v. Haartman framträdde som de förras målsman. Kanalbyggandet avstannade så gott som helt vid senaste sekelskifte; den nya Saima kanal (byggd på 1960-t.) är det enda större projekt som förverkligats sedan dess. K. är konkurrenskraftiga beträffande massgods som inte kräver stor transporthastighet, t.ex. trävaror, för vilka kanaltransport i regel är billigare än järnvägs- eller landsvägsfrakt. Finlands k. har följaktligen sin största betydelse som flottningsleder: av totalt 7,7 milj. ton transporterat gods i kanaltrafik 1979 var 7,1 milj. ton trävaror. Det finländska kanalnätets sammanlagda längd (grävda slusskanaler) var samma år 63,3 km, men totalt omfattar de inre vattenvägarna drygt 9 000 km. Nu gällande förordning om kanaltrafik utfärdades 1976. 1981 bildades Vattenvägföreningen i Finland (Suomen vesitieyhdistys) med ändamål att främja trafiken på kanal- och insjölederna. Planerade projekt är bl.a. Keitele-Päijännekanalen och kanaliseringen av Kymmene älvs nedre lopp, som skulle skapa en förbindelse mellan Päijänne och havet.



Uppslagsverket Finland (1983).



Läs mer:
I Nykarleby finns också en kanal.