skifte, jorddelning. Den enskilda äganderätten till jorden (jfr jordägoförhållanden, del 1, sid. 677—78) befästes genom det s.k. sol- eller tegskiftet, som i Finland genomfördes efter svenskt mönster på 1300—1500-t. med början i s.v. Syftet med detta s. var att uppnå en rättvis fördelning av jorden, som kunde vara av olika slag inom byns område. Åkrarna (skogarna förblev allmänningar) delades upp efter kvalitet och naturlig beskaffenhet, varefter en lott av en viss jordkvalitet gavs åt varje gård. Den enskilda bonden kom därför att förfoga över ett stort antal kringspridda åkertegar, vilket gjorde honom starkt beroende av de andra bönderna i byn, då skötseln av ägorna (främst sådd och skörd) måste ske samtidigt, för att man inte skulle skada varandras odlingar. Då olägenheterna i längden inte kunde uppvägas av det positiva, bl.a. den samhörighetskänsla som uppstod i ett samhälle av denna typ, växte sig med tiden kraven på en nyordning allt starkare. Den önskade reformen kom till stånd under senare hälften av 1700-t. genom storskiftet, som från 1848 fortsatts i en andra omgång, benämnt nyskifte, vilket ännu pågår i Vasa och Uleåborgs län. 1981 stiftades en lag om stöd för nyskiften, enligt vilken kostnaderna för utflyttning av hemman, för vägbyggen och torrläggningsarbeten bestrids med statens medel.

Storskiftet öppnade vägen för ett modernare jordbruk och satte i gång en rask utveckling i de finlandssvenska bygderna. Det påbörjades på 1750-t., först i Österbotten och sedan i s.v. och s. Finland, och kunde med vissa undantag slutföras under första hälften av 1800-t. Storskiftet förbereddes genom en noggrann mätning och värdering av jorden (gradering). Detta gav grunden för själva utskiftningen, som innebar att de tidigare sammanblandade ägorna fördelades på färre och större enheter. Samtidigt sprängdes bygemenskapen och gårdarna placerades ut i landskapet (jfr t.ex. Andkil). Även skogarna delades i samband med storskiftet, medan vattenområdena i allmänhet förblivit oskiftade (jfr vattenlagstiftning). Sedan en förordning 1775 begränsat storleken av de skogsmarker ett hemman kunde erhålla i skiftet, uppstod ett överskott, som tillföll kronan och utgör grunden till dagens omfattande statliga skogsinnehav i n. och mell. Finland (jfr skogsbruk). Den viktiga reformen genomfördes inte alltid konsekvent; därtill visade det sig önskvärt att sammanföra de enskilda gårdarnas odlingar till ett enda stycke. Detta ledde till att nyskifte måste verkställas på många håll. — En av de sista storskiftesförrättningarna utfördes i Kuusamo och Posio. Fältarbetena inleddes 1902, medan själva s. genomfördes på 1950-t. och avslutades på 1960-t.

Om s. gäller lagen om skifte av 1951, som ersatte en tidigare förordning i ämnet av 1916. Enligt lagen skall by som inte tidigare undergått storskifte underkastas sådant, när allmän fördel det kräver eller ägare av hemman i byn anhåller därom. Nyskifte kan bli aktuellt om hemmanets ägor är lagda i alltför många eller olämpliga skiften och om en väsentligt bättre ägoanordning kan vinnas. Nyttan av nyskiftet måste vara väsentligt större än kostnaderna och olägenheterna.

Ett hemman kan genom klyvning enligt vissa andelstal (1/2, 1/3, 1/4 etc., oftast vid uppdelning mellan arvingar eller andra samägare) delas i flera mindre hemman, alla lika stora. Genom styckning kan ett visst område från ett hemman (eller från flera hemman i samma by) avskiljas till ett nytt hemman. Dessa och andra i lagen nämnda förrättningar, t.ex. ägobyte, rågång och skifteskomplettering, skall utföras av lantmäteriingenjör med biträde av två gode män (vid styckning räcker dock två ojäviga vittnen), som utses för tre år av kommunfullmäktige (minst sex för varje kommun).

Tvister och klagomål gällande s. och andra lantmäteriförrättningar skall i första instans behandlas av jorddomstolen (till 1972 ägodelningsrätten). Antalet jorddomstolar är fyra (Södra Finlands, Västra Finlands, Norra Finlands och Vasa jorddomstol). Ändring i jorddomstols utslag kan sökas hos högsta domstolen. (S. Kuusi, Isonjaon alkuvaiheet Pohjanmaalla, 1914; Y.J. von Schrowe, Die finnischen Gemeinheitsteilungen im 18. Jahrhundert, 1928; Suomen maanmittauksen historia I—II, 1933; K. Haataja, Maanjaot ja kyläjärjestelmä, 1949; A. Wiiala, Maanjaon arvioimisoppi I, 1958; Suomen maanmittaus 1631—1981, 1983)