Nykarleby stad 1620—1920 av V. K. E. Wichmann

7. Befolkningsförhållanden. Några krigsminnen. Märkligare släkter.


Befolkningsförhållanden

Under första året av stadens tillvaro uppgick folkmängden till endast sextio familjer, att döma av uppgiften hos Myrman, att staden i sin första början räknade blott „sextio rökar”. Den första befintliga mantalslängden, för år 1628 upptager „63 husfäder”, däribland 3 med rent finska namn. Stadsbor under tolv år uppges vara 123 och 107 i Leppo by; 10 hantverkare av olika yrken uppräknas. År 1661 funnos dock redan 257 mantallsskrivne personer, och år 1662 272, men år 1669 endast 234, och antagligen för krigets och missväxtårens skull endast 133. År 1681 utgjorde den mantalsskrivna stadsbefolkningen blott 159 eller nästan hälften av numerären 20 år tillbaka i tiden. Den minskades ytterligare under Stora Ofredens gräsliga tidskifte [1713—21], vars märkligaste händelser, så vitt de berörde Nykarleby, må här i största korthet refereras.


Några krigsminnen
Efter nederlaget vid Napoby i Storkyrö sände den svenke överbefälhavaren generalmajor Armfelt „det mästa artilleriet, pagasje [krigskassan?] och sjuka till Nykarleby, att där inkvarteras och sedan så fort som möjligt på båtar och skutor överföras till Sverige”. Nykarlebys uppbådade borgerskap och allmoge, som ärnade [ämnade] sig till slaget, berättar en samtida rapportör, „var oss i vägen på måssan, (en biväg till Vörå), dock till tjänst, i det de hindrade kosackerna att längre rida i bredd med oss”. — På dåvarande landshövdingen Clercks befallning „har en kapiten (månne den ryktbare frikaptenen Långström, vars minne lever ännu i våra näjder och bl.a. är fästat vid den s.k. majorsbacken vid Gunillacka [i Munsala] där Långström ihjälsköt en rysk major) av allmogen (= siss) uppbränt alla farkoster samt magasinshusen i Nykarleby och Jakobstad”. Även två gårdar i Soklot nedbrändes nu, men antagligen av fienden. „Sedan vi förnummo, att fienden sig retirerat något tillbaka, så marscherade vi från Jakobstad igen till Nykarleby. Detta fingo vi höra av en borgare vid namn Erich Hångelson, vilken har varit avsänd ifrån Nykarleby stad först med brev till Vasa till ryske generalen (Furst Galizin) på hela stadsens vägnar. ” Nykarlebyborna hade nämligen betagits av den största skräck vid underrättelsen om nederlaget och fiendens framryckande. Därom vittnar bl.a. även följande böneskrift som man enligt samma rapport, „funnit på borden i Nykarleby liggande”.

„Min allra ödmjukaste begäran är, det täcktes Hans Czariske Majestäts krigsbetjente förskone mitt fattige huus och niuta derhoos good välplägning emellertid. Jag kommer heem, som intet skall flyckta, utan hel:r prestera mig pålagde uthlagor”.

När ryska armén sedan intågade i Nykarleby, överlämnades å stadens vägnar en böneskrift till Furst Galitzin om invånarnes förskoning till liv och ägendom mot en brandskatt av 10 tusen riksdaler silvermynt, „som av en av invånarne, handlanden Matts Andersson till mesta parten inlevererades”. Detta bifölls och ryssarne höllo till en början sitt löfte, men sveko det snart efter rysk sed. Staden blev plundrad och invånarne misshandlades. Enligt en efter fredsslutet i Nystad ingiven officiell rapport hade i Nykarleby stads och landsförsamling „mördats och ihjälslagits 71 personer”. — Tredje kyrkklockan bortrövades; dragoner, kosacker och galereskaderns manskap vid Åminne voro värst; folket plågades „med odrägelige inkvarteringar, tvångsarbete och skjutsfärdor; mänskor brändes, mördades och piskades; barnen bortfördes till Livland och Ingermanland”.

Under den s.k lilla ofreden (1741—43 års krig) „framfor fienden dock här mildare på allt sätt”.

Under de följande fredsåren tillväxte folknummern stadigt och de föddes antal begynte åter överstiga de avlidnes. År 1750 funnos 554 personer mot 216 för jämt hundra år tillbaka; år 1770 691 och tio år därefter 852, varav 410 av manskön och 410 av kvinnligt; hjonelagen voro då 153. Samma år föddes 34 och avledo 2 personer samt vigdes 10 par. Om den dåvarande befolkningens modersmål anföres, att „invånarne i Nykarleby tala till allra största delen svenska språket utom en hoper finskt arbets- och tjänstefolk, för vilka även varannan söndag hålles finsk gudstjänst”.

Stadens borgmästare i äldre tider voro följande: Ljungasson Roth; Anders Jönsson; Josef Jakobsson; Cordt Bockmöller; Samuel Brinck och hans son Johannes; Jean Christian Gadd och, den siste under svenska tiden, Carl Johan Stenman.
[Kommentarer av K.V. Åkerblom.]


Märkligare släkter
Bland märkligare borgare och borgarsläkter som genom särskilda förtjänster om staden, större förmögenhet och vad man plägar kalla socialt anseende gjorde sig mer bemärkta, omnämnes i medlet av 1600-talet den rike handelsmannen Claes Wittring, som dock efter en process med de övrige stadsborna utflyttade till kyrkobyn. Släkten Bockmöller, antagligen, att döma av namnet av danskt eller lågtyskt ursprung, var under senare hälften av 1600-talet den mest bemärkta och inflytelserika, särskilt genom borgmästaren Cordt Bockmöller, som med sådan framgång förde stadens talan mot hauptman Werne och trivialskolans rektor Kempe, samt på 1680-talet den myndige och rike köpmannen Jacob Bockmöller och hans moder Anna Bockmöller. Under förra hälften av 1700-talet nämnas köpmännen Isak Bröms, Johan Ryss och Johan Bockmöller såsom de rikaste och „mest aktade”; samt rådmannen Nils Brask, som räddade kyrksilvret och kyrkoskruden och Matts Andersson, som erlade huvudbeloppet av stadens brandskatt. I medlet av samma århundrade åter nämnas köpmännen Lorenz Björkman, Casper Lebell, Matts Brink. (2 medlemmar av släkten Brinck beklädde borgmästarämbetet, nämligen Samuel och hans son Johannes, Lars Vessler, „hugnad i nåder med borgmästartitel”, okänt för vilka förtjänster; Olov Nordberg och Abraham Collin. Under gustavianska tiden åter är att observera handlanden Daniel Juthe, vars släktnamn ännu återfinnes i Juthas och Juthbacka. — Major Weissmann von Weissenstein anför i sin dagbok från 1808: „Den 4:de juni gick mitt (Masku) kompani till Nykarleby, för att göra generalstabsvakt. Jag inkvarterades hos den rike handelsman Daniel Juthe. Samma dag var assemble, tillställd av Nykarleby handlanden, dit alla officerarne voro inbjudne”. — Likaså omnämnes handlanden, f.d. sjökapitenen Backman. — Nykarlebyborna hade även tidigare vid vår armées återkomst norrifrån efter segern vid Siikajoki fägnat fosterlandets försvarare med en måltid, där varje soldat fick „en sup brännvin och en portion soppa”.


Wichmann, V. K. E. (1920) Nykarleby stad 1620—1920, sid 62—65.


Fortsättning på kapitlet: Ur auditör Asps dagbok.


Mellanrubrikerna ett tillägg av mig.