Övriga stadsbor
Ett övervägande stort antal av familjer, hörande till det s.k. mindre borgerskapet i motsats mot stadens patricier, köpmännen och skeppsredarne, „patronerna“ samt ämbetsmännen, utgjordes före branden, då sjöfarten och handeln ännu voro något mer betydande, av sjökaptens-, styrmans- och sjömanssläkter. Flera sjökaptener voro, liksom även många hantverkare, hitflyttade rikssvenskar, såsom Brunström, Rundström. Broman, Olson, Aspegren, Granholm, Kerrman m.fl. „skicklige sjömän och bildade män“. De förnämsta köpmännen strax före stadsbranden voro, utom förutnämnde, Collander, Ekholm, Vaselius och Olson, samt något senare Nylund, Häggblom och Hedström, den sistnämndes fader ävenledes rikssvensk.

[Nykarleby stads personhistoria.]

Dåvarande prosten Kullman, var bland ämbetsmännen ortens, ja kanske landets största då levande original, visserligen något „enfaldeligen framställd“ i det dagliga, praktiska livet, men en sällsport varmhjärtad, hjälpsam och human personlighet, en omtyckt „själasörjare“, ehuru mindre lyckad talare och predikant. En hedersman i allone. Han hade varit Johan Ludvig Runebergs knäkamrat i både skola och gymnasium, och den överdådigt skämtsamma skalden hade haft sin hjärtans lust, att emellanåt driva med den oförargligt godmodige ungdomsvännen och kamraten, varom både hos Strömborg och Laurén många lustiga anekdoter stå att läsa. „Ingen människa gick ohulpen från prosten Kullmans dörr“, vittna ännu hans få kvarlevande församlingsbor. Han intresserade sig mest för sitt jordbruk, som han bedrev med framgång, och studium av de gamla grekiska och latinska författarne. Såsom religionslärare i skriftskolan var han „alldeles omöjlig, utom då han fick förklara några händelsevis förekommande grekiska eller latinska ord, ty då var gubben riktigt i sitt esse! “ Han begagnade sig vid sin „undervisning“ av ett kosteligt, av honom själv författat frågeformulär. Om nu lärjungens svar på frågan, ehuru eljes rätt, likväl icke överensstämde med formuläret eller i ringaste mån avvek från detsamma, så rättades svaret oblidkeligt efter formulärets affattning.

Gubben Kullman var även den forna pedagogins, dåmera såkallade elementarskolans eforus [föreståndare], bland vilkas ävenledes rätt originella lärare må nämnas „den hedersmannen“, rektor Thurman och dess siste lärare den „trirolige“, haltande, tidningsskrivande odågan, Kaldén med binamnet Nabopolassar, taget efter hans signatur i „Vasabladet“ och „Åbo Underrättelser“. Elementarskolan upphörde samtidigt som seminariets normalskola begynte mottaga elever. Prosten Kullman plägade vid skolans årsexamina alltid hålla ett och samma „avslutningstal“, som egentligen bestod av endast ett par, tre meningar och slutade beständigt till ungdomens jubel med orden: „gossarne få nu lov för denna termin“. Kullman tillskrives även uppmaningen åt skolgossarne vid uppsatsskrivningen i modersmålet: „skriv gossar som Ronneberg, så skriver ni bra!“ — Många andra anekdoter ihågkommas ännu av äldre stadsbor. Så t.ex. vände sig Kullman engång till en ung dam vid hennes visit å prästgården, antagligen emedan gubben funnit henne „intelligent“, helt oförmodat med frågan: „Ja — va' ska' man nu egentligen tänka om den där Johan Huss? Det var ändå bra underligt att han blev bränd!“ — Ja — vad skulle den unga damen svara på denne kyrkohistoriske knopp? — Hon teg, varpå gubben steg upp och gick in i sin studerkammare, för att vidare „fundera“ på saken.

Bland andra den tidens ämbetsmän må nämnas, utom den allmänt bekanta Z. Topelius, skaldens fader, doktor Frosterus samt dennes efterträdare Z. Topelii ungdomsvän, doktor Blank, som själv berövade sig livet, tvänne friherrlige och en adlig postmästare, Strömberg och Aminoff samt Järnefelt, alla stora original, tullförvaltaren Falck samt apotekaren och affärsmannen Nils Malmberg. Efter branden åter den sällsynt blide och vänsälle, stads- och provincialläkaren Kristian Fredrik Forsius, stadsfullmäktiges förste, mångårige ordförande och donator till både seminariet och staden, samt Falcks svärson, tullförvaltaren, assessor Oskar Lindbohm, som jämte sin fru 1898 donerade altartavlan till kyrkan ävensom den för stadens kommunala liv mycket intresserade apotekaren Klas Henrik Ekroos. Bland magistratspersoner borgmästarne Th. Wilander och Oskar Calamnius samt råd- och handelsmannen Elias Roos.